Nr. 2 Visa vid vindens ängar - Mats Paulson
Några årtionden innan vår tideräkning skrev den romerske poeten Horatius en dikt som han döpte till "Carpe Diem". 2000 år senare är det förmodligen världens mest uttjatade citat och kan läsas på varenda 14-årig svartsminkad tjejs lunarstorm. Jag undrar vad Horatius skulle ha sagt om det.
Men bakom nästan alla klychor, ordspråk och klassiska fraser ligger det förstås ett korn av sanning, annars skulle de knappast ha blivit klassiska. "Carpe Diem", "Seize The Day" eller "Fånga dagen" är ju vad livet, och all bra konst, handlar om.
För några år sen höll en god vän till mig ett föredrag på en svenskalektion. Han pratade om ögonblickets betydelse, att när man upplever någonting riktigt underbart vill man ju gärna frysa tiden. "Samtidigt", sa han, "skulle ju det där ögonblicket inte kännas lika underbart om det varade för evigt." Men trots att vi är medvetna om ögonblickets förgänglighet så försöker vi göra allt för att bevara det. Det är därför vi tar tusentals bilder när vi är på semester istället för att bara njuta av stunden och det är säkert därför som de flesta sånger skrivs. Tiden är så flyktig så därför behöver vi något konkret att ta på, först då kan vi njuta av ögonblicket till fullo. vi behöver fånga dagen.
Det här inlägget skulle egentligen handla om Mats Paulson och "Visa vid vindens ängar". Men jag var tvungen att börja i den här änden för att ni ska förstå hur mycket jag älskar "Visa vid vindens ängar". Mats Paulson var 28 år när han skrev den och förmodligen lika besatt som Horatius av att fånga ögonblicket. "Visa vid vindens ängar" är ju egentligen en sång om en sång som aldrig skrevs. En sång som påbörjades men aldrig slutfördes för att han snart insåg det omöjliga i att fånga livet, kärleken och universum i en enda sång.
"Jag ville skriva en liten visa där ögonblick blir till evighet
men ord blir stumma och toner döva och visans tanke blir hemlighet"
Jag vet inte så mycket om Mats Paulson. Jag vet att han har skrivit ett hundratal sånger till och av dessa har jag bara hört "Barfotavisan" och "Baggenslåten". De är för all del tralliga och trevliga men ändå inte i närheten av "Visa vid vindens ängar". Jag vet inte riktigt hur mycket Håkan Hellströms cover har gjort för att jag ska tycka ännu mer om den här sången. Men faktum är att jag tyckte om den långt, långt innan jag ens hade hört talas om Håkan Hellström.
Kanske borde jag i alla fall lyssna igenom några skivor med Mats Paulson för att se om han har åstadkommit någon mer lika bra visa men jag är lite rädd för att min respekt för honom skulle sjunka om jag upptäcker att så inte är fallet. I och för sig, har man skrivit "Visa vid vindens ängar" har man tillåtelse att göra nästan vad som helst sen.
Mats Paulson är förstås inte ensam om att ha diktat om ögonblickets förgänglighet. Det känns helt självklart att det australiensiska popbandet The Lucksmiths fantastiska låt "Sunlight in a jar" handlar om precis samma sak.
"I tried to write an opera for you
but I didn't get that far
'cause trying to sum you up in words
is like catching sunlight in a jar"
Ögonblickets förgänglighet är, ironiskt nog, ett evigt tema.
Boklistan 29/6 -07
Carlos Ruiz Zafón - Vindens skugga
Jeffrey Euginides - Middlesex
Fredrik Strage - Fans
Haruki Murakami - Sputnik Sweetheart, The Wind-up Bird Chronicles
Martina Lowdén - Allt!
Gustav Fridolin - Från Vittsjö till världen
Klas Östergren - Fantomerna
Jack Kerouac - On The Road
Hunter S. Thompson - Fear and Loathing in Las Vegas and Other American Stories
Charles Bukowski - Post Office
Joseph Heller - Moment 22
Paulo Coelho - Zahir, Elva minuter
Ray Bradbury - Farenheit 451
John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in, Hanteringen av odöda, Pappersväggar
Orhan Pamuk - Snö
Stig Claeson - Vem älskar Yngve Frej?
John Irving - Hotell New Hampshire
Stig Larsson - Autisterna
Bret Easton Ellis - American Psycho, Lunar park
Chuck Palaniuk - Fight Club
Don DeLillo - Kroppskonstnären
Sylvia Plath - Glaskupan
Johanna Nilsson - De i utkanten älskade
Paul Auster - Oracle Night, The Book of Illusions
Luke Rhinehart - Tärningsspelaren
Anthony Burgess - Slutet på världsnyheterna
Jonas Hassen Khemiri - Montecore - En unik tiger
Så.
Nr. 3 Blå Anemonerna (Pierina) - Evert Taube
Vissa låtar på den här listan har jag valt ut först och främst med tanke på att de framförs så otroligt bra. Det gäller till exempel för den förra låten på listan, Monica Zetterlunds "En slump". Dock inte den här. Mycket kan man säga om Evert Taube men någon vidare sångröst hade han inte. För det mesta lyckas han sjabbla bort sina sånger genom att överfrasera och inte hålla sig till rytmen. Men jag tror ändå att jag föredrar hans gamla alkisröst framför Sven-Bertils mer skolade stämma.
Att den här låten kommer på en tredjeplats beror alltså mest på att den har en så fantastisk ljuvlig melodi och en så fantastiskt ljuvlig text.
Jag är inte så bra på blommor så jag vet inte om jag någonsin har sett någon anemon ute i det fria. Men hur som helst låter det i alla fall väldigt vackert. För att inte tala om mandelträdsblommor... 
Blå anemonerna,
mandelträdsblommorna
står som en sky över kullarna
tupparna gal bortom tullarna
Vinbergen väntar oss
där grönska rankorna
över den röda jorden nu
men ner i dalen där blommar du
Oh Pierina, när gör du ditt val?
Snart är du nitton år!
Hör du i dalen min vårmadrigal?
Vill du bli min i år?
Svar ger dig hjärtat
och svar ger dig handen
handen du kysst
och som jag lyfter vid din sång
Svar ger dig blommorna
som jag bär i barmen
ja alla dina blommor små
som du gav mig när vi möttes
som du gav mig när vi möttes då
när jag smög till ditt fönster på tå
Kom, nerför kullarna!
Kom, över spångarna!
Kom över bäcken och ängen grön!
Kom nu när sommaren är så skön!
Kom du som sjunger där!
Kom du som har mig kär!
Kom över bäckar och under lind
Kom med den doftande vårens vind!
Kom till min sida,
kom viska mitt namn!
Kom i min öppna famn!
Näktergal sjung i ditt lummiga bo
för den jag nu ger min tro!
Oh, vilken cirkus!
övat sig i att hålla lejonhjärtat
bakom galler
Dock fann han under sina inre upptäcktsresor att
djur mår bäst i det fria varpå han
sadlade om till jonglör
med motiveringen att han var bra på att hålla
många bollar i luften
samtidigt
Men käglorna föll till marken
i samma ögonblick som han
fick upp ögonen för
lindansösen
som i sin tur
föll för en clown och
landade på näsan.
Bryderier
Lista över saker som jag brukar tänka på när jag ska sova:
1. På min lokala pizzeria, och även på flertalet andra pizzerior runtom i landet, har vissa pizzor blivit uppkallade efter olika stadsdelar. Vad jag funderar över är: hur går det till när de bestämmer att det ska vara just champinjoner, lök och ananas (eller vad det nu är) på den pizzan som heter Norrstrand. Är det bara slumpen som avgör eller gör de undersökningar i områdena för att se vad personerna där helst vill ha på sin pizza?
2. Varför har Kalle Anka baddräkt på sig när han badar egentligen? För det första är han ju en hane och borde sålunda ha badbyxor, för det andra har han inga byxor på sig alls i normala fall och borde sålunda inte heller ha någonting på sig när han badar. Såvitt jag vet har han ju inte heller några genitalier att dölja.
3. Varför heter det "dra dit pepparn växer" och var växer egentligen pepparn?
4. Om man skulle få för sig att måla vita dödskallar på alla röda stoppknappar i bussen skulle folk trycka på dem ändå?
5. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Sen skapade han natt och dag och skog och mark och människor och stora sjöodjuret. Mannen kallade han för Adam och kvinnan för Eva, sen gökade de och fick Kain och Abel. Kain, som var en riktig bonnläpp, hade ihjäl brorsan och sen blev han förvisad till landet Nod.
Ungefär så långt är jag med. Men sen blir det mysko. Kain fick tydligen en son med sin hustru, men var kom denna hustru ifrån? Var det kanske så att även hon var Adam och Evas barn och borde inte i såna fall Kains son var en smula, hur ska man säga... förryckt? Jag menar, föräldrarna är syskon och farsan är dessutom mördare. Det kan väl aldrig gå väl?
Eller var det helt enkelt så att Gud var framme med stora operationskniven igen och snodde ett revben ur Kain? Bibelkommitéen kräver omedelbar klarhet. Annars får Gud avgå.
As time goes by...
I torsdags tog min syster studenten. Det slog mig då plötsligt att det är tre år sen jag tog studenten. Och vad har jag egentligen gjort under de här tre åren?
När jag sprang ut ur Älvstrandsgymnasiet i början av juni 2004 hade jag förstås inte någon aning om vad jag skulle hitta på. Fram till dess hade jag ju bara behövt planera max en vecka framåt. Men jag tror att jag var ganska övertygad om att det skulle lösa sig (Ack, ljuva, bekymmerslösa ungdom...). Under sommaren skulle jag ju jobba hemma i alla fall så mycket visste jag.
Eftersom jag inte hade sökt till något universitetsprogram och dessutom var ganska skoltrött tänkte jag att jag får väl försöka fixa något jobb då. Jag började kolla upp lite lediga jobb i närheten och såg att det mest handlade om vikariat på dagis och förskolor. Jag skulle precis skicka in arbetsansökan till några såna ställen när jag råkade snubbla över en artikel i någon tidning som handlade om skrivarkurser. Det var en bild på några som satt i gräset och skrev och det såg så mysigt ut och jag tänkte att "Shit, det är ju det jag ska göra." Då hade det redan hunnit bli mitten av juli och de flesta skrivarkurser var redan fullbokade. Men det fanns i alla fall några fåtal kvar, jag kollade upp dem på internet och fastnade för en skola i Motala. Så vitt jag minns skickade jag bara in en ansökan till den skolan och räknade kallt med att jag skulle komma in. Och turligt nog gjorde jag faktiskt det. Bara några dagar innan första skoldagen ringde Klas till mig och berättade att jag hade fått en plats.
Så jag packade väskorna och mina föräldrar körde dit mig. Jag hade ingenstans att bo så första natten sov jag på ett vandrarhem, första skoldagen fick jag dock veta att jag hade fått en plats på elevhemmet (jag hade ringt dit tidigare och kollat om de hade något rum ledigt men fick då veta att det var fullt men att jag stod som första person i kö om någon skulle flytta).
När jag tänker tillbaka på året i Motala känns det faktiskt precis som den där bilden jag såg i tidningen. Klart att vi inte satt ute och skrev jämt men det är just de där dagarna i början av höstterminen när vi satt vid kanalen och hittade på små historier tillsammans som jag kommer ihåg bäst.
Någon gång kring jul kom jag på att kursen faktiskt bara var ett år och att jag inte hade någon som helst aning om vad jag skulle göra sen (ni ser att jag måste ha lärt mig att tänka lite mer långsiktigt vid det här laget eftersom jag kunde blicka ett helt halvår framåt i tiden). Det hade varit snack om ett tag att vi (det vill säga min familj och den andra familjen som vi delar gård med) skulle åka till Australien till hösten. Kari och Gunnar skulle dit för att delta i en konferens om ekologiska produkter och vi tänkte kombinera det med semester. Jag minns inte om det var jag själv som kom på idén eller om det var någon annan som kom på den men i alla fall föreslogs det att jag skulle kunna stanna kvar i Australien ett tag och jobba. Jag var ganska sugen på att åka utomlands någonstans och jobba så jag var i alla fall inte helt främmande för idén. Men att det blev just Australien var mest en slump, precis som det mest var en slump att jag hamnade i Motala.
Det blev sommar och jag flyttade tillbaka till Värmland från Motala. Under sommaren passade jag också på att ta körkort innan jag begav mig iväg till Australien och reste runt och jobbade där i tre månader. Trots att jag faktiskt längtade hem något oerhört ibland så ångrar jag absolut inte att jag åkte dit. Det var, som det brukar heta, ett oförglömligt äventyr.
Innan jag åkte iväg till Australien hade jag i alla fall varit så förutseende att jag hade sökt en universitetskurs i engelska till våren. Att jag sökte engelska berodde väl mest på att jag fortfarande inte hade någon som helst aning om vad jag ville göra i framtiden, men att oavsett vad jag skulle pyssla med så kunde det väl inte skada att ha läst lite engelska. På engelskakursen var ungefär 20% förvirrade själar som inte visste vad de ville göra och 80% var målinriktade lärarstudenter. Totalt var vi över 60 personer som läste kursen och jag lärde inte känna någon under det halvår vi läste tillsammans, mer än lite ytligt. Jag gjorde i och för sig inte några större försök att lära känna någon heller eftersom jag tyckte att de flesta verkade vara ganska tråkiga personer. En annan sak som hände den våren var att jag fick min första egna lägenhet. Visserligen var det bara en etta som var marginellt större än det studentrum jag hade haft i Motala men det var ändå en ganska skön känsla.
Sen blev det dags att fundera på vad jag skulle göra till hösten och jag tänkte att det kanske hade blivit dags att söka till något riktigt program. Jag bläddrade i universitetskatalogen och tyckte att Kulturvetarprogrammet i alla fall verkade väldigt intressant. Dessvärre är arbetsmarknaden ganska begränsad och dessvärre vet jag inte riktigt om jag vill jobba med någon av de saker man eventuellt kan få jobb som. Men utbildningen var i alla fall på tre år så planen nu är att jag ska ha debuterat som författare eller artist innan jag är klar och kunna leva på det.
Jag vill ju tro att bara man gör det man verkligen vill hela tiden så kommer allt lösa sig till slut. Det kanske är en naiv tanke men hittills har ju i alla fall slumpen varit på min sida. Det är klart att jag inser att det krävs förbannat mycket jobb om man ska kunna hålla på med det man vill. Men jag är inte främmande för att jobba mycket, mitt stora problem är bara att jag har så svårt för att fokusera på någonting. Men om jag bara bestämmer mig för vad det är jag vill egentligen och sedan jobbar stenhårt så kommer det nog lösa sig. Jag tror faktiskt det. Ibland önskar jag också att det var fler som trodde det, att folk i allmänhet skulle våga ta lite fler risker.
Vissa säger att konstnärliga yrken enbart handlar om talang, men jag tror inte det. Inte enbart i alla fall. Jag tror att det handlar om vilja, hårt arbete och metoder att hitta fram till talangen. För den finns hos nästan alla människor. Det är bara det att vissa går hela livet utan att upptäcka den och det är ganska sorgligt.
Nr. 4 En slump - Monica Zetterlund/Richard Rodgers/Tage Danielsson
Hagfors. Detta underbara brukssamhälle som har gett oss storheter som Jimmy Jansson och Christer Sjögren. Nej, skämt åsido, det finns i alla fall en person från Hagfors som jag kan lyssna på utan att drabbas av kräkreflexer, ja som jag till och med kan njuta av. Hon heter Monica.
Trots att jag är uppvuxen 2,5 mil från Hagfors kan jag inte säga att jag hade någon direkt relation till Monica Zetterlund fram till för ungefär ett halvår sen. Då köpte jag i alla fall en samlingsskiva med Monica och vilken skiva det är... Monica var ju en av Sveriges få riktiga superstjärnor, hon är där uppe tillsammans med Greta Garbo och Marlene Dietrich. Dessutom är hon utan tvekan Sveriges bästa jazzsångerska genom tiderna. Lyssna bara på hennes insjungning av "Ack, Värmeland du sköna", om det är någon gång kan känna mig en smula värmlandspatriotisk så är det när Monica Zetterlund sjunger Värmlandsvisan (och inte när Färjestad vinner elitserien om ni nu trodde det).
En av de vackraste visorna med Monica är förstås klassikern "Sakta vi gå genom stan". Egentligen borde kanske den också haft en plats på den här listan, men det finns en visa som jag tycker ännu mer om. Det är en amerikansk evergreen skriven av kompositören Richard Rodgers (han som också skrev musiken till "Sound of Music" och "The Lady is A Tramp"). Orginalet heter "Bewitched" och i Tage Danielssons fantastiska översättning heter den "En slump". Och jag blir verkligen förhäxad varje gång jag hör den.
Du som har skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger
jag såg dig och från denna dagen
jag endast dig i världen ser
Det är så sant som det är skrivet
detta känslokännande
det är det som gör att livet
blir så spännande...
Det händer här
det händer nu
och plötsligt för honom finns bara du
man vet ingenting om kärlek;
en slump
En sommarkväll,
en månskenstur,
en roddbåt som läcker så hon blir sur
han ler och så är det färdigt;
en slump
Som ett spotlight som tänder
när ridån går isär
utan förvarning händer
simsalabim!
det där...
En äldre dam,
en äldre man
"det blir lite tomt hemma" säger han
en blick - sen ser de samma tv;
en slump.
Men det händer mig
det händer snart
och livet med en gång blir underbart
vad är det som kallas kärlek?
en slump...
En dag när solen lyste klart
och blommor stod bugande par vid par
kan bli den första gång jag såg dig;
en slump
Fast tretusen miljoner människor finns
ungefär
känner just två personer
Simsalabim!
det där...
Ett sommarregn,
ett nylagt hår
han offrar sin rock för ett nylagt hår
dom går tryckta mot varandra;
en slump.
Ohh! Monica!
Ett lejon med röd halsduk (tredje och förmodligen sista versionen)
Du knackar på dörren - tre hårda knackningar. Vår hemliga portkod som vi hittade på när vi var små och den här källaren, som jag numera har inrett och bosatt mig i, var vårt hemliga tillhåll. För ett ögonblick känns det nästan som att jag är där igen; vi kommer återigen sitta på golvet och rita upp nya världar, skapa egna språk och glömma verkligheten för några timmar. Men när jag öppnar ser jag att du är äldre nu. Ditt ansikte är inte ett barns längre utan en vuxen persons. Ditt pojkaktiga hår har du låtit växa ut och av fräknarna som brukade täcka ditt ansikte syns inte ett spår. Men det spefulla leendet är detsamma och när du öppnar munnen ser jag att din ena framtand fortfarande skjuter ut lite.
Du har på dig en svart kappa, blå jeans och mockaskor. Du bär på en stor, svart axelremsväska och runt halsen har du virat en tjock, röd, stickad halsduk.
Under halsduken sitter säkert halsbandet med ett lejon i, jag kan inte se det just nu men jag är säker på att det finns där. Du är född i lejonets tecken. Jag tror egentligen inte på stjärntecken men om ett lejon betyder mod så kanske ändå att stjärnorna hade rätt den där gången.
Du är modig. Jag sa det till dig den där kvällen innan du åkte men du skakade bara på huvudet. "Jag är inte modig", sa du, "jag är livrädd. Men jag måste utmana min rädsla. Jag måste göra det här nu, jag bara måste. Känner inte du också så ibland, att du bara måste göra någonting?"
Jag nickade. "Jo, men jag gör det oftast inte i alla fall. Jag tror jag har ett väldigt starkt överjag som säger åt mig att det är bättre att låta bli."
"Äh. Du ska inte lita för mycket på Freud. Han var bara en pervers gubbe och nu är han död."
"Du kommer väl tillbaka snart?"
"Det är klart" svarade du och jag trodde på dig. Jag hade ingen aning om att det skulle dröja tre år.
Men det där är minnen. Nu är nu. Du står i min hall och ser lite trött ut men samtidigt glad.
Innan jag hinner säga något ger du mig en kram, en lång och varm kram. När du släpper taget ser du nästan lite generad ut, som om du skäms över att du höll om mig så länge.
"Det var inte igår", säger jag och känner samtidigt hur korkat det låter.
"Nej, men jag hade vägarna förbi och tänkte se hur du har det nuförtiden", svarar du som om det vore den självklaraste saken i världen. Tre år utan ett ord och sen bara "jag hade vägarna förbi". Jag förstår ingenting.
"Jaha" säger jag.
"Du verkar inte så glad över det."
"Jo! Det är klart att jag tycker det är kul att du kommer och hälsar på, jag blev bara så paff."
Du ställer ner väskan på golvet och trollar fram en vinflaska ur den.
"Tadaa! Jag tänkte att vi skulle ta och fira lite."
"Fira? Vad ska vi fira?"
"Att vi inte har setts på länge till exempel. Och att jag har fattat ett viktigt beslut."
"Okej, och det innebär?"
Du svarar inte, ler bara lite. Sen tar du av dig skorna och går och sätter dig i soffan.
"Kom!" säger du och klappar lite på soffan. Jag går dit och sätter mig lydigt, som om jag vore din hund.
Samtalet är lite trevande först men snart kommer du igång och pratar lika fort som alltid, du nästan snubblar på orden. Själv nickar jag och lyssnar mest. Som vanligt. Du berättar för mig om Stockholm. Om journalisthögskolan där du pluggar och alla dina nya vänner. Du frågar vad som har hänt här hemma och jag vet inte vad jag ska svara. Vad har hänt egentligen? Allt och ingenting.
"Jag läste lärarprogrammet på universitetet i ett år men sen tröttnade jag och lade av. Sen dess har jag jobbat på stålverket."
Du ser på mig med en lite road min och ett höjt ögonbryn.
"Trivs du verkligen med det?"
Jag rycker på axlarna.
"Det duger."
"Det duger" upprepar du. "Du får inte bli en sån där person som säger att det duger, du måste göra det du vill och det du tror på."
Jag är beredd att invända och säga att det inte är så hemskt tråkigt som hon tror men sen tänker jag att det är bättre att bara låta saken bero.
Du reser dig från soffan och plockar fram två glas. Sen börjar du rota lite i min skivsamling och fastnar för en LP-skiva med Nick Drake som du sätter på.
Vi börjar prata om vad som har hänt med olika vänner och sen halkar vi in på en massa olika minnen från förr. Vi pratar om när jag hade en tand som hängde löst i flera dagar och hur du brukade reta mig för att det gjorde ont när jag försökte äta. Vi pratar om alla våra lekar. Den gången när vi gömde oss på en cirkusvagn och följde med ända ner till Italien, den gången då vi upptäckte en helt ny planet och den gången när vi kom på en medicin mot aids.
"Har du haft någon kontakt med din pappa under de här åren?" vågar jag till slut fråga.
Du skakar bestämt på huvudet.
"Vet han om att du är här?" En till lika bestämd huvudskakning.
Jag tänker att det är bäst att inte säga något mer om det, men då börjar du berätta.
"Du kommer väl ihåg den där gången när du var hemma hos mig och pappa kom hem full?"
Jag nickar, du behöver inte säga mer för att jag ska komma ihåg.
Vi satt i ditt vardagsrum och såg på TV. Det var bara några månader innan studenten, bara några månader innan du lämnade allt.
Vi var ensamma hemma eftersom båda dina föräldrar var ute, fast på olika håll. Klockan hade hunnit bli över två och du sa gång på gång åt mig att det nog var bäst att jag gick hem nu. Jag kunde inte förstå varför det var så bråttom, vi kunde väl i alla fall se klart filmen?
Sen kom han in, "Monstret" som jag tänkte på honom som efter den kvällen. Han raglade in genom dörren, gick fram till oss i soffan och frågade dig var din mamma var. Du svarade att hon hade gått hem till en vännina.
"Ljug inte för mig!" sa han. "Säg som det är istället, har han varit här? Vet du hur han ser ut?"
"Nej pappa. Jag vet inte hur "han" ser ut för det finns ingen "han"."
Plötsligt kastade han en vresig blick mot mig.
"Och vem fan är du då?"
"Det här är..." började du.
"Jag skiter i vem det är. Han ska ut härifrån!" skrek Monstret.
"Det är nog bäst att du går nu" mumlade du.
Jag nickade och skulle precis resa mig upp när din mamma kom in genom dörren, lika full hon.
Monstret gick fram till henne och skrek "Var fan har du varit?" och "Jag ska döda dig din jävla hora!" och en massa andra trevliga saker. Sen slog han henne. Du sprang fram för att hjälpa henne och han lyfte handen för att slå dig också. Men han slog aldrig. Innan han hade hunnit slå dig hade även jag rest mig upp och börjat springa mot honom. Han ställde sig bredbent beredd på att smälla till mig när jag kom fram till honom. Men istället kastade jag mig på golvet, tog tag i hans fötter och välte omkull honom. Jag kastade en snabb blick mot dig, du nickade och vi sprang ut ur lägenheten. Vi sprang hem till mig och gömde oss i källaren. Om vi hade varit lite smarta hade vi ringt polisen också men så långt tror jag inte att någon av oss tänkte.
Du återvände hem nästa dag. Jag sa att du fick stanna här om du ville, men du svarade bara att det nog var bäst om du gick hem igen.
"Det där var inte enda gången" säger du.
"Nej, jag förstod nästan det."
"Ja, det var väl ofrånkomligt att du skulle förstå till slut. Men jag försökte hålla det hemligt för dig, det var därför jag alltid ville att vi skulle vara här nere i källaren."
Vi övergår till att prata om andra saker. Vi dricker av vinet och så snart vi har tömt glasen fyller du på dem igen. När vi pratar känns det nästan som att vi alltid har gjort allting tillsammans. Delvis därför är du mycket mer som en syster än en flickvän för mig. Faktiskt. Vår vänskap går så långt tillbaka, innnan vi visste något om såna känslor. Jag skulle aldrig kunna älska med dig, det skulle bara kännas fel.
Plötsligt reser du dig upp och går fram till min bokhylla. Du plockar ut en diktsamling av Karin Boye och letar en stund innan du hittar dikten du söker. Sen ställer du dig mitt i rummet och börjar läsa högt för mig:
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Ur alla marker springer bäckar och källor.
Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror
dess sakrament.
Och rymderna svämmar över av heliga floder.
Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta
av vita exstaser.
Men ingenstans, ingenstans...
Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,
till vilken naturen icke skapade någon dryck.
Du läser med dramatisk stämma och slår igen boken med en smäll. Sen skrattar du. Det är något som är konstigt. Du brukar inte göra narr av Karin Boye vanligtvis. Och du är så konstigt glad, du bara skrattar åt allting.
Jag reser mig upp för att gå på toa och känner hur det snurrar, vinet har redan sabbat balanssinnet. Du skrattar åt mig, som vanligt blir jag full mycket snabbare än du. När jag kommer tillbaka har du tagit på dig kappan igen. Du tar på dig din röda halsduk, virar den trehundra varv runt halsen. Själv har jag aldrig halsduk, jag tycker det är stickigt och obekvämt. Jag tror du också tycker det egentligen, men du bär den stolt ändå. I en småstad så kan en stickad halsduk vara en viktig symbol. Du är en av alla de som vill visa att du är annorlunda. Men det som skiljer dig från dem andra är att du faktiskt är det, inte bara utanpå.
"Kom, vi går ut ett tag" säger du. "Vi tar med oss vinet."
Vi går ner till lekparken, du sätter dig i en gunga och börjar gunga fram och tillbaks. Jag ställer mig bakom och skjuter på. Du skrattar, ett nästan hysteriskt skratt. Sen hoppar du och landar i snön en bit bort. Jag hjälper dig upp och du bara fortsätter skratta. Jag är fortfarande fullare än du men du har närmare till galenskapen. Du vågar släppa in demonerna på ett annat sätt, du till och med välkomnar dem medan jag gör allt jag kan för att behålla mitt förnuft och min sans.
"Det är en sak jag måste berätta för dig" säger du när du har kommit upp på fötter igen.
"Vadå?"
"Mamma dog inte i cancer som jag har sagt."
Jag stirrar på dig. Plötsligt minns jag den där kvällen så tydligt.
Det var bara två veckor efter att vi hade tagit studenten. Du kom hem till mig och jag såg genast att det var någonting som var fel. Du satte dig mittemot mig, tände en cigarett och berättade helt sakligt att din mamma hade dött i cancer för fyra dagar sen.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga, hade aldrig varit med om något liknande.
"Jag visste inte ens att hon hade cancer? fick jag fram till slut."
"Jag ville inte berätta det för dig. Jag trodde hon skulle bli bra."
Jag ville trösta dig men kunde inte komma på några bra ord att säga. Till slut var det istället du som bröt tystnaden.
"Jag kom mest hit för att säga hej då. Jag åker till Stockholm imorgon. Jag har redan bokat tågbiljett och ett rum på ett vandrarhem. Jag vill inte vara kvar här längre, jag står inte ut."
Jag försökte inte hindra dig, jag sa bara att du var modig.
"Vad dog hon av då?"
"Det var pappa" säger du tyst.
Och plötsligt blir allt så självklart, så självklart att jag inte förstår att inte den tanken har slagit mig tidigare.
Vi är tillbaka där vi började promenaden, utanför hyreshuset där min källare ligger. När vi kommer in i trapphuset frågar du om vi inte kan gå upp på taket en stund.
Vi kommer upp på taket som är helt blankt av snö. Du går fram och ställer dig vid kanten och tittar ner.
"Kan du inte gå bort därifrån, jag blir nervös" säger jag.
Du svarar inte, står bara och tittar ner länge. Sen börjar du springa.
Det är nästan fyra meter till nästa hustak. Jag vet att du i nyktert tillstånd kan hoppa mycket längre än så. Men nu är du full och det är kallt och halt.
Du hoppar och landar som en katt på andra sidan. Vi står där en stund på varsitt hustak och ser på varann. Ibland har vi varit så nära varann att jag nästan trott av vi var samma person men nu är vi kanske längre ifrån varann än någonsin tidigare. Din klänning fladdrar i vinden, som Marilyn Monroes på den där bilden. Jag går fram till kanten.
"Vad fan håller du på med? Du kunde ha dött om du hade ramlat!"
"Och vad skulle det ha gjort?" skriker du tillbaka. "Jag har ju ändå inget att leva för."
"Vadå inget att leva för? Du har ju jobb, du har vänner..."
"Trodde du verligen på det där? Hur skulle jag ha kunnat komma in på journalisthögskolan med mina dåliga betyg? Jag lever på a-kassa. Sitter hemma och ser på tv hela dagarna och går ut och super på helgerna. Det är inget liv."
"Men tänk på allt roligt vi har gjort tillsammans! Tänk på när vi badade nakna i havet, när vi tog hand om en katt som nästan var död och vi hjälptes åt att få henne att må bra och när vi skolkade från gympan och tjuvrökte uppe i den där kojan. Fan, är det inte värt någonting?"
"Men det är ju just det det är! Har du inte fattat det? Om jag hoppar nu kommer allt det där ändå finnas kvar. Men jag kommer aldrig bli lika lycklig igen som jag var då så jag kan lika gärna dö nu."
"Du är en idiot!" skriker jag. "Och förbannat jävla självisk!"
Du slutar skrika. För ett ögonblick tror jag att du är på väg att börja gråta men det gör du inte såklart. Jag har aldrig sett dig gråta, jag kommer inte göra det nu heller.
"Jag vet..." säger du tyst. "Jag vet, jag är självisk. Förlåt att jag drog med dig hit upp. Det var dumt gjort, jag borde aldrig ha dragit in dig."
"Säg inte så! Om du tror att jag hellre skulle sitta kvar och låta dig ta livet av dig på egen hand så är du en ännu större idiot!"
Du knäpper upp kappan och slänger ifrån dig den. Sen tar du av dig skorna och strumporna så du står barfota i snön. Du tar också av dig halsduken och håller den i handen. Sen tar du sats igen, inte lika lång den här gången. Och du hoppar. I luften låter du halsduken veckla ut sig, som en röd svans. Du landar precis på kanten framför mig där jag sitter på knä. Du halkar och är på väg att ramla ner men jag får tag i den ena kanten på halsduken. Du håller hårt i den andra och din tyngd gör att jag ramlar framlänges men jag ligger fortfarande kvar på taket och du håller fortfarande hårt i den andra änden. När jag tittar ner ser jag halsbandet som dinglar runt halsen på dig. Men du är inget lejon nu, du är bara en liten rädd kanin.
"Du får inte dö", säger jag.
"Du får inte dö."
Du säger ingenting, men du håller fortfarande hårt om halsduken. Jag skriker, men ingen hör mig. Det är tomt på gatan nedanför och mörkt i alla fönster.
Jag försöker hasa mig bakåt och på så sätt dra upp dig. Men det går inte heller, du är för tung.
"Vi kanske kommer dö", säger jag, "men då har vi i alla fall dött tillsammans."
Jag vet inte vad jag ska göra och därför börjar jag sjunga. Jag sjunger den där sången mamma brukade spela ibland när vi var små och vi brukade sätta oss under bordet och hålla varandras händer och lyssna, lyssna...
Sunday morning
And I'm falling
I've got a feeling I don't want to know
Jag sjunger och sjunger. Märker inte ens att takluckan öppnas och att en gubbe kommer upp.
"Vad fan i helvete håller ni på med?!" skriker han.
Sen springer han fram och börjar dra i mig. Han är stark, jag känner hur hans styrka går igenom mig och vidare ut i dig. Snart står vi på taket alla tre. Han kramar om oss.
"Gör aldrig så här igen" säger han. "Ni är så unga."
Du håller halsduken framför ansiktet, jag tror att du gråter.
Why Won't You Talk About It?
I'm losing
I'll lose my mind
You don't know how you want it
I'm losing
I'll lose my mind
You don't know how you want it
I don't know how you want it
why won't you talk about it?
Radio Dept. - Why Won't You Talk About It
Det sägs ju att svenskarna är världens mest konflikträdda folk. Om det stämmer är jag förmodligen mer svensk än någon annan. Inte för att jag tycker det är något att vara stolt över men så är det i alla fall.
Det sorgliga med konflikträdsla är att det är så jävla hämmande. Jag skrev för någon vecka sedan att man ska vara försiktig med vad man skriver till folk över internet för att inte såra någon. Men samtidigt måste man ju få säga vad man tycker. Hur skulle det annars se ut? Om alla gick runt med undertryckta känslor jämt. Eller förresten... det är kanske så det ser ut.
Det sägs ju att den vanligaste orsaken till skilsmässa är bristen på kommunikation. Det är så mycket som sägs. Det är så lite som sägs.
Jag har visserligen blivit bättre på att säga vad jag tycker men ibland hamnar jag ändå i situationer där jag inte vågar säga något. Jag nickar och håller med istället.
Nickar och håller med.
Nickar och håller med.
Nr. 5 Emigrantvisa - Jan Johansson
Jag spelar ju piano själv men jag kan inte påstå att jag är särskilt insatt i vare sig jazz eller klassisk musik. Dock finns det ett fåtal pianister som jag har lärt mig att känna igen på deras spelstil. Keith Jarret till exempel. Och Jan Johansson. Jan Johanssons spelstil kan bäst beskrivas med orden Less Is More. utan att trycka på så fasligt många tangenter som alla andra jazzpianister tycker att man ska göra lyckas han förmedla väldigt mycket.
Jan Johanssons mest kända skiva, Jazz på svenska från 1963, är precis vad det låter som. Jan Johansson letade upp några gamla folkvisor och skrev någon sorts jazzarrangemang till dem. Men Jan Johanssons jazz är ungefär så långt man kan komma från storbandsjazz á la Frank Sinatra. Den är istället enkel, subtil och avskalad. Less is more som sagt.
Jag försöker föreställa mig hur det gick till när Jan Johannson hittade de här visorna. Kanske var han och letade på någon övergiven vind i Utanmyra Folkets Hus (Om det nu finns ett Folkets Hus i Utanmyra och om Utanmyra överhuvudtaget finns...). Där fick han syn på några gulnade papper, musik som ingen hade hört på nästan ett sekel. Sen han satte sig vid ett sånt där ostämt piano som finns i alla riktigt gamla Folkets Hus-lokaler i hela Sverige och började spela. Det är möjligt att det inte alls gick till så men jag hoppas det.
Lika viktig för visorna som Johanssons finkänsliga pianospel är nästan George Riedels basspel (det enda instrumentet på skivan förutom pianot). Eller rättare sagt: det är väl det perfekta samspelet mellan de två som gör att det låter så fantastiskt.
Om man inte orkat läsa Vilhelm Mobergs Utvandrar-epos så kan man i alla fall lyssna på Emigrantvisa och kanske få en liten känsla av hur Karl-Oskar och Kristina kände sig när de tåg båten över till Amerikatt med vetskapen om att de aldrig skulle återvända.
Det är mer än vad Robert Wells har lyckats få sagt på sjuttielva "Rhapsody In Rock"-turnéer.
Mitt korståg mot ironin och bitterheten
"Du kan alltid gå förbi
och skydda dig med ironi
men bada i ett moln om du kan
börja om från noll om du kan"
Jag säger inte att det är fel med ironi. Det är inte det. Människor som inte förstår ironi, som tar allt man säger på blodigt allvar kan vara fruktansvärt jobbiga. Jag tror till och med att ironin är en sorts överlevnadsinstinkt eftersom man antagligen skulle bli sjuk om man tvingades ta allt på allvar jämt.
Det som jag stör mig på är folk som ALLTID använder ironier och sarkasmer och som dessutom gör det i syfte att trycka ner andra. Det är en sorts elitism och förtryckarteknik som jag tycker är ganska fruktansvärd.
Den här formen av ironi är särskilt vanligt på internet, i diverse forum och i bloggosfären härjar den fritt. Fömodligen för att man sällan behöver stå för vad man skriver på internet.
När jag kommenterar andras texter på internet skriver jag ytterst sällan något negativt eftersom jag vet att sånt kan ta så fruktansvärt fel. Det är klart att man måste få säga att något är dåligt om man tycker det men man kan ju försöka säga det på ett snällt sätt och kanske komma med konstruktiva förslag.
Tänk på att de killar som ritade hjärtan på bildlektionerna i mellanstadiet alltid var mycket modigare än de killar som satt brevid och skrattade åt dem.
Nr. 6 Jag har varit i alla städer - Håkan Hellström
Samtidigt är den inte alls det. Riktigt bra artister hämtar nästan alltid inspiration från alla möjliga håll men lyckas ändå få fram något väldigt nytt och unikt. Det är därför hela den där diskussionen om vilka Håkan har snott av är så totalt meningslös. En artist kan förstås skriva alla ord själv och hitta på alla ackordsföljder själv och ändå få det att låta precis som en massa annat. En artist kan också låna en massa fraser och harmonier men sätta in dem i ett nytt sammanhang där de får en ny mening. Ni får välja själva vad ni föredrar.
"Jag har varit i alla städer" är en sån där låt som bara växer och växer tills den inte får rum i rummet längre så man måste öppna ett fönster och låta den segla iväg. Jag hörde Håkan sjunga den i Konserthuset i Göteborg i vintras tillsammans med en symfoniorkester. Det är ett väldigt stort rum men inte ens där fick den plats.
När Håkan sjöng Evert Taubes visor på den där konserten höll han igen lite som om han liksom var rädd för att förstöra dem om han tog i för mycket. Men när han sjöng sina egna låtar kunde han som vanligt inte låta bli att ta i ända från tårna. Han tänkte kanske att det inte fanns något kvar att förstöra där. Allt är ju ändå försent, alla broar är brända, alla skepp har lämnat kajen. Men istället för att bara sätta sig ner och mumla att det var bättre förr så fortsätter Håkan springa och fortsätter leta. För vad skulle han annars göra?
Vad skulle vi annars göra?