Om vi skulle ta och prata om det
Om nätterna då drömmarna höll oss vakna
Om dagarna då verkligheten bedövade oss
Om framsteg på dansgolvet som blev till
felsteg i baren, stegrande disskusioner och
långsamma steg hemåt i natten
när bussarna slutat gå
Tänk om vi skulle prata om musik
utan att bara nämna favoritlåtar
utan faktiskt försöka sätta ord på
vad det är som gör dom så bra och
ja, ja jag vet att det inte går men ändå?
Tänk om vi skulle tillåta varandra att vara patetiska
om så bara för ikväll
Om så bara för ikväll och
imorgon och
alla andra dagar
Tänk om jag skulle säga till dig
allt det som jag skriver
och inte komma med några ursäkter när du
börjar skratta åt mig bara
fortsätta le
Tänk om vi skulle ta och berätta för varann hur det känns
att vara människa och
aldrig våga se någon i ögonen
Saker jag såg på tv ikväll
1. Musikbyrån live med Of Montreal. Insåg att jag kanske borde börja lyssna lite på dem. Det är en aning för mycket teatraliskt spex för min smak men de har ändå några ganska oemåtståndliga melodier.
2. Rakt på med K- G Bergström. Gäster var den klämkäcka Carolina Klüft och den inte fullt lika klämkäcka Göran Hägglund. "Klüftan" (höhöhö!) fick frågan om varför hon inte gör som alla andra idrottsstjärnor och flyttar till Monaco så hon slipper betala skatt. Vilken jävla fråga. Det är ju helt absurt att hon faktiskt fick sitta och försvara varför hon bor kvar i Sverige. Det är ju alla andra idrottare som det är fel på, det är de som flyr till Monaco som borde ställas mot väggen.
Sen kan man ju i alla fall glädjas åt att moderaterna och de andra borgarna förmodligen kommer köra över kristdemokraterna i frågan om äktenskapslagstiftningen.
Förresten känns hela programmet som någonting taget från mitten av 80-talet. Vilket i och för sig inte gör mig något, det är rätt soft att SVT håller sig till den gamla goda mallen.
3. En liten bit av det bästa Simpsons-avsnittet jag har sett på länge.
4. Delar av Filmkrönikan som bland annat innehöll ett repotage om "Rooftop Cinemas" i New York. Det är precis som det låter, ett helt genialiskt påfund. Tänk er själva att en ljummen sommarkväll ta hissen upp till trettiofemte våningen, gå upp på taket och se en gammal bortglömd film alltmedan solen sjunker i horisonten. Innan bion kanske ett band spelar och efter att filmen är slut kan man festa uppe på taket resten av natten. Jag tror ärligt talat inte att jag kan föreställa mig ett bättre sätt att fördriva en lördagkväll i augusti på.
Bara i New York, kids, bara i New York.
5. Nu ska jag snart kolla på Closer. Eller Sex lektioner i kärlek om min lägenhetskamrat får berstämma.
2. Rakt på med K- G Bergström. Gäster var den klämkäcka Carolina Klüft och den inte fullt lika klämkäcka Göran Hägglund. "Klüftan" (höhöhö!) fick frågan om varför hon inte gör som alla andra idrottsstjärnor och flyttar till Monaco så hon slipper betala skatt. Vilken jävla fråga. Det är ju helt absurt att hon faktiskt fick sitta och försvara varför hon bor kvar i Sverige. Det är ju alla andra idrottare som det är fel på, det är de som flyr till Monaco som borde ställas mot väggen.
Sen kan man ju i alla fall glädjas åt att moderaterna och de andra borgarna förmodligen kommer köra över kristdemokraterna i frågan om äktenskapslagstiftningen.
Förresten känns hela programmet som någonting taget från mitten av 80-talet. Vilket i och för sig inte gör mig något, det är rätt soft att SVT håller sig till den gamla goda mallen.
3. En liten bit av det bästa Simpsons-avsnittet jag har sett på länge.
4. Delar av Filmkrönikan som bland annat innehöll ett repotage om "Rooftop Cinemas" i New York. Det är precis som det låter, ett helt genialiskt påfund. Tänk er själva att en ljummen sommarkväll ta hissen upp till trettiofemte våningen, gå upp på taket och se en gammal bortglömd film alltmedan solen sjunker i horisonten. Innan bion kanske ett band spelar och efter att filmen är slut kan man festa uppe på taket resten av natten. Jag tror ärligt talat inte att jag kan föreställa mig ett bättre sätt att fördriva en lördagkväll i augusti på.
Bara i New York, kids, bara i New York.
5. Nu ska jag snart kolla på Closer. Eller Sex lektioner i kärlek om min lägenhetskamrat får berstämma.
"That rug really tied the room together"
Det finns vissa konstverk som får en helt vanlig människa att känna sig väldigt obetydlig. Det finns vissa konstverk som man aldrig riktigt tröttnar för varje gång man ser dem uppenbarar sig nya detaljer, små saker som man inte lade märke till första gången.
Fjodor Dostojevskijs storslagna roman "Brott och Straff" hör givetvis till den här kategorin. Likaså Ingmar Bergmans "Fanny & Alexander" från 1982 och Bruce Springsteens "Born To Run" från 1975.
Och, givetvis, bröderna Ethan & Joel Cohens mästerverk "The Big Lebowski" från 1998.
The Big Lebowski har egentligen allt man kan begära av en film. Den har fantastiska karaktärer, rolig dialog, en spännande handling, lögner, bedrägerier, tyska nihilister, white russian och bowling.
Och då har jag inte ens nämnt det fantastiska soundtracket som innehåller allt från Dylan's "The Man In Me" till Mussorgskijs "Dvärgen".
Sen tycker jag också det är väldigt kul att porrproducenten heter Jackie Treehorn och att den tyska pop-technogruppen Autobahns skiva heter Nagelbett.
Det är givetvis svårt att välja ut citat från en film där i stort sett varenda replik är klockren, från början till slut. Men jag ska ändå göra ett försök att välja ut de tio replikskiften som jag tycker är allra roligast (och som fortfarande är någorlunda roliga även utanför sin kontext).
10. The Dude: "Have you ever heard of "The Seattle Seven?"
Maude Lebowski: "Mhm."
The Dude: "Well, that was me. And six other guys."
9. The Dude: "You Sure he won't mind?"
Bunny Lebowski: "Dieter doesn't care about anything. He's a nihilist.
The Dude: "Practicing?"
8. German Nihilist: "What the fuck is this?"
The Dude: "Obviously, you're not a golfer."
7. The Dude: "And you know, Smokey has emotional problems!"
Walter: "You mean... beyond pacifism?"
6. Walter: "Saturday, Donny, is Shabas. The jewish day of rest. Means I don't work, I don't drive a car, I don't fucking ride in a car,I don't handle money, I don't turn on the oven, and I sure as shit don't fucking roll!"
Donny: "Shit!"
Walter: "Shomer Shabas."
The Dude: "Walter, how am I..."
Walter: "Shomer fucking Shabas!"
5. The Dude: "Jesus man. Can you change the station?"
Driver: "Fuck you man! You don't like my fucking music, get your own fucking cab!"
The Dude: "I've had a...."
Driver: "I pull over and kick your ass out man!"
The Dude: "I've had a rough night and I hate the fucking Eagles man!"
Driver: "That's it! Outta my car!"
4. Walter: "Fair?! Now, who's a fucking nihilist, you bunch of crying babies!"
3. Waitress: "Sir, if you don't calm down I have to ask you to leave."
Walter: Madame, I have friends who died face down to the mud so that you and I could enjoy this family restaurant!"
The Dude: "I'm out of here..."
Walter: "Hey dude! Don't go away man! This effect all of us man! Our basic freedom!
I'm staying, I'm finishing my coffee... Enjoying my coffee."
2. The Dude: "It's all a goddamn fake. Like Lenin said, you look for the guy who will benefit. And you will, you know, you will... uh... you know what I'm trying to say?"
Donny: "I am the walrus?"
Walter: "That fucking bitch!"
Donny: "I am the walrus."
Walter: "Shut the fuck up Donny! V.I. Lenin! Vladimir Ilyich Ulyanov!"
Donny: "What the fuck is he talking about?"
1. Walter: "Donny was a good man. And a good bowler. He was... he was one of us. He was a man who loved the outdoors, and bowling, and as a surfer he explored the beaches of southern California, from La Jolla to Leo Carillo and up to Pismo. He died, as so many of his generation, before his time. In your wisdom, Lord, you took him. As you took so many bright, flowering man at Khe Sahn and Lan Doc and Height 364. These young men who gave their lives. And so did Donny. Donny who loved bowling."
Nästa vecka tar sig I Me Mine-redaktionen en titt på ett annat av vår tids stora filmiska mästerverk nämligen "Dum & dummare", missa inte det!
Fjodor Dostojevskijs storslagna roman "Brott och Straff" hör givetvis till den här kategorin. Likaså Ingmar Bergmans "Fanny & Alexander" från 1982 och Bruce Springsteens "Born To Run" från 1975.
Och, givetvis, bröderna Ethan & Joel Cohens mästerverk "The Big Lebowski" från 1998.
The Big Lebowski har egentligen allt man kan begära av en film. Den har fantastiska karaktärer, rolig dialog, en spännande handling, lögner, bedrägerier, tyska nihilister, white russian och bowling.
Och då har jag inte ens nämnt det fantastiska soundtracket som innehåller allt från Dylan's "The Man In Me" till Mussorgskijs "Dvärgen".
Sen tycker jag också det är väldigt kul att porrproducenten heter Jackie Treehorn och att den tyska pop-technogruppen Autobahns skiva heter Nagelbett.
Det är givetvis svårt att välja ut citat från en film där i stort sett varenda replik är klockren, från början till slut. Men jag ska ändå göra ett försök att välja ut de tio replikskiften som jag tycker är allra roligast (och som fortfarande är någorlunda roliga även utanför sin kontext).
10. The Dude: "Have you ever heard of "The Seattle Seven?"
Maude Lebowski: "Mhm."
The Dude: "Well, that was me. And six other guys."
9. The Dude: "You Sure he won't mind?"
Bunny Lebowski: "Dieter doesn't care about anything. He's a nihilist.
The Dude: "Practicing?"
8. German Nihilist: "What the fuck is this?"
The Dude: "Obviously, you're not a golfer."
7. The Dude: "And you know, Smokey has emotional problems!"
Walter: "You mean... beyond pacifism?"
6. Walter: "Saturday, Donny, is Shabas. The jewish day of rest. Means I don't work, I don't drive a car, I don't fucking ride in a car,I don't handle money, I don't turn on the oven, and I sure as shit don't fucking roll!"
Donny: "Shit!"
Walter: "Shomer Shabas."
The Dude: "Walter, how am I..."
Walter: "Shomer fucking Shabas!"
5. The Dude: "Jesus man. Can you change the station?"
Driver: "Fuck you man! You don't like my fucking music, get your own fucking cab!"
The Dude: "I've had a...."
Driver: "I pull over and kick your ass out man!"
The Dude: "I've had a rough night and I hate the fucking Eagles man!"
Driver: "That's it! Outta my car!"
4. Walter: "Fair?! Now, who's a fucking nihilist, you bunch of crying babies!"
3. Waitress: "Sir, if you don't calm down I have to ask you to leave."
Walter: Madame, I have friends who died face down to the mud so that you and I could enjoy this family restaurant!"
The Dude: "I'm out of here..."
Walter: "Hey dude! Don't go away man! This effect all of us man! Our basic freedom!
I'm staying, I'm finishing my coffee... Enjoying my coffee."
2. The Dude: "It's all a goddamn fake. Like Lenin said, you look for the guy who will benefit. And you will, you know, you will... uh... you know what I'm trying to say?"
Donny: "I am the walrus?"
Walter: "That fucking bitch!"
Donny: "I am the walrus."
Walter: "Shut the fuck up Donny! V.I. Lenin! Vladimir Ilyich Ulyanov!"
Donny: "What the fuck is he talking about?"
1. Walter: "Donny was a good man. And a good bowler. He was... he was one of us. He was a man who loved the outdoors, and bowling, and as a surfer he explored the beaches of southern California, from La Jolla to Leo Carillo and up to Pismo. He died, as so many of his generation, before his time. In your wisdom, Lord, you took him. As you took so many bright, flowering man at Khe Sahn and Lan Doc and Height 364. These young men who gave their lives. And so did Donny. Donny who loved bowling."
Nästa vecka tar sig I Me Mine-redaktionen en titt på ett annat av vår tids stora filmiska mästerverk nämligen "Dum & dummare", missa inte det!
Shake it like a polaroid picture
Jag tycker det är roligt med oväntade möten inom musiken. Därför bjuder jag på två sådana. Det första är väl kanske inte helt oväntat i och för sig, men det är i alla fall väldigt roligt att se. Särskilt som det rör sig om två av 2000-talets bästa låtar, närmare bestämt Outkast's "Hey Ya" och Beyoncé's "Crazy In Love".
Check it out
Det andra är däremot väldigt oväntat men inte desto mindre bra. David Bowie och Arcade Fire framför de sistnämndas fantastiska låt "Wake up".
Och bara för att jag ska se Arcade Fire på Cirkus om en och en halv vecka så får ni också en riktigt snygg musikvideo till en av deras bästa låtar från den senaste skivan, "My Body is a Cage".
Check it out
Det andra är däremot väldigt oväntat men inte desto mindre bra. David Bowie och Arcade Fire framför de sistnämndas fantastiska låt "Wake up".
Och bara för att jag ska se Arcade Fire på Cirkus om en och en halv vecka så får ni också en riktigt snygg musikvideo till en av deras bästa låtar från den senaste skivan, "My Body is a Cage".
Vet hut!
Om myrstackar och miljonärer
Den brittiske filosofen och liberalismens fader John Locke menade att människan får sitt värde genom att arbeta. Det är ju egentligen ingen tanke som är unik för liberalismen utan något som har genomsyrat i stort sett allt politiskt tänkande i modern tid, från Karl Marx till Adam Smith, från Stalin till George W. Bush. Utan ett arbetande folk skapas inget välstånd och samhället slutar växa, ungefär som en myrstack slutar växa när myrorna inte drar några strån. Men frågan som är tabu i Sverige och i princip alla andra länder idag är: varför måste myrstacken fortsätta växa när det medför att myrorna får släpa strån tills de blir alldeles utmattade?
Jag vill inte ifrågasätta vikten av att arbeta, men jag vill ifrågasätta vad som räknas som arbete, hur hårt vi bör arbeta och vad som får människan att arbeta.
Till att börja med tror jag inte, till skillnad från den borgerliga regeringen, att människan om hon fick chansen inte skulle göra ett enda handtag. Jag tror att människan är en kreativ varelse, att hon i grunden vill skapa saker, vara delaktig, hjälpa till. Man kan beskylla mig för att ha en naiv syn på mänskligheten men å andra sidan så är ju motsatsen oerhört cynisk. Därför tror jag inte att man bör tvinga ut folk i arbetslivet genom sänkt A-kassa, jag tror att sysslolösheten är en tillräckligt starkt drivande motor. Ungefär så långt är jag överens med såväl socialdemokrater som vänsterpartister.
Men jag tror också att motivationen att arbeta skulle öka om arbetsbördan lättade. Jag tror inte dagens utbrändhet beror på att vi arbetar men än vad man gjorde förr utan på att vi tvingas prestera mer på kortare tid. Den ekonomiska tillväxten har blivit till ett självändamål på bekostnad av folks både fysiska och psykiska hälsa. Det är förstås svårt att på statlig nivå kunna reglera hur stor arbetsbörda ett företag lägger på en enskild individ. Men någonstans hoppas jag att storföretagen förr eller senare börjar inse att hårt pressade arbetare inte är någon resurs utan en börda eftersom det leder till fler sjukskrivningar. Även om jag tror att människor absolut har förmågan och viljan att jobba mer än åtta timmar om dagen så tror jag inte att det är nyttigt att jobba med samma sak i åtta timmar. Monotona arbetsuppgifter hämmar kreativiteten och gör att många inte utför sina uppgifter särskilt bra.
Jag ser två lösningar på det problemet. Det första är att företagen låter arbetsfördelningen rotera mer så de anställda inte känner att det gör exakt samma sak dag ut och dag in. Det kräver förstås mer utbildning av de anställda så att de klarar av många olika arbetsuppgifter men i gengäld tror jag att man får bättre stämning på arbetsplatsen och på sikt bättre resultat.
Den andra lösningen är att förkorta arbetsdagen till 6 timmar. Ett fåtal skulle kanske inte göra något vettigt av sin fritid men jag tror att de flesta skulle få en ökad lust av att göra något meningsfullt (som kan inkludera goda gärningar - ideellt arbete är ju av minst lika stort värde som lönearbete). Det skulle också delvis lösa arbetslöshetsproblematiken, företagen skulle helt enkelt få lov till att anställa fler personer.
Sen kommer vi till frågan om vad som räknas som arbete. Det är en fråga som de flesta tar som så självklar att den sällan ställs. Likväl tror jag att man behöver ställa den ibland.
Arbete skulle kunna definieras som all aktivitet där pengar är inblandade. Att tillverka ett vapen för export är arbete, att spela amatörteater är inte arbete. Men jag tror att de flesta skulle hålla med om att det sistnämnda är mer moraliskt och viktigare än det förstnämnda. Därför håller inte Lockes gamla teori om att det är arbetet som ger människan ett värde.
För att människor ska få chansen att utföra saker som inte ger någon ekonomisk vinst men som ändå är viktiga måste det finnas en ekonomisk grundtrygghet som gör att dessa personer ändå kan överleva. En sån grundtrygghet kan se ut på en mängd olika sätt, miljöpartiet har till exempel lagt fram fyra olika förslag på hur det skulle kunna fungera. Jag är inte säker på vilket av dessa förslag som skulle fungera bäst i praktiken, att enbart utveckla det försäkringsystem vi redan har eller ta bort alla försäkringar och ersätta dem med en medborgarlön. Men det viktiga är som sagt att man ska kunna överleva oavsett om man inte kan arbeta på grund av sjukdom eller att man inte får något jobb eller om man vill skapa saker som man själv anser värdefulla men som inte genererar en stadig inkomst.
Kritiken mot detta är att det skulle skapa massor av soffliggare som levde på försäkringssystemet. Men återigen tror jag på människans kreativa vilja. Och jag tror inte heller att det skulle skapa ett samhälle med ett överflöd av konstnärer eftersom konstnärlig verksamhet ytterst sällan är direkt lönsam och de flesta skulle förmodligen inte nöja sig med en månadsinkomst på 4-9000 kronor (som en eventuell medborgarlön skulle hamna på).
Samtidigt tror jag det är viktigt att det finns en förmögenhetsskatt, vilket den nuvarande regeringen har lagt förslag på att avskaffa, och att den dessutom höjs.
Den nuvarande förmögenhetsskatten ligger på 1,5% av den del som överstiger 1,5 miljoner för en enskild person och 3 miljoner för de som lever i ett parförhållande. Det är inte särskilt mycket. Jag tycker gott att den skulle kunna ligga på 10%.
Det är ju inte rimligt att en persons inkomst ska vara i princip obegränsad medan andra människor lever på existensminimum. Det är inte det. Och jag förstår verkligen inte vad man ska göra med så mycket pengar om inte ge bort dem. Det är klart att man köper dyrare saker ju mer pengar man har men någonstans borde det väl ändå finnas en gräns? Blir man verkligen lyckligare av att ha en bil för 500 000 än en för 100 000? Jag bara undrar.
Förmögenhetsskatten skulle kunna bidra till att skapa den här grundtryggheten för alla medborgare. Om jag vore miljonär skulle jag gladeligen betala en del av min förmögenhet för att finansiera fattiga konstnärer. Men jag förmodar att det är just därför som jag aldrig kommer bli någon miljonär.
Jag vill inte ifrågasätta vikten av att arbeta, men jag vill ifrågasätta vad som räknas som arbete, hur hårt vi bör arbeta och vad som får människan att arbeta.
Till att börja med tror jag inte, till skillnad från den borgerliga regeringen, att människan om hon fick chansen inte skulle göra ett enda handtag. Jag tror att människan är en kreativ varelse, att hon i grunden vill skapa saker, vara delaktig, hjälpa till. Man kan beskylla mig för att ha en naiv syn på mänskligheten men å andra sidan så är ju motsatsen oerhört cynisk. Därför tror jag inte att man bör tvinga ut folk i arbetslivet genom sänkt A-kassa, jag tror att sysslolösheten är en tillräckligt starkt drivande motor. Ungefär så långt är jag överens med såväl socialdemokrater som vänsterpartister.
Men jag tror också att motivationen att arbeta skulle öka om arbetsbördan lättade. Jag tror inte dagens utbrändhet beror på att vi arbetar men än vad man gjorde förr utan på att vi tvingas prestera mer på kortare tid. Den ekonomiska tillväxten har blivit till ett självändamål på bekostnad av folks både fysiska och psykiska hälsa. Det är förstås svårt att på statlig nivå kunna reglera hur stor arbetsbörda ett företag lägger på en enskild individ. Men någonstans hoppas jag att storföretagen förr eller senare börjar inse att hårt pressade arbetare inte är någon resurs utan en börda eftersom det leder till fler sjukskrivningar. Även om jag tror att människor absolut har förmågan och viljan att jobba mer än åtta timmar om dagen så tror jag inte att det är nyttigt att jobba med samma sak i åtta timmar. Monotona arbetsuppgifter hämmar kreativiteten och gör att många inte utför sina uppgifter särskilt bra.
Jag ser två lösningar på det problemet. Det första är att företagen låter arbetsfördelningen rotera mer så de anställda inte känner att det gör exakt samma sak dag ut och dag in. Det kräver förstås mer utbildning av de anställda så att de klarar av många olika arbetsuppgifter men i gengäld tror jag att man får bättre stämning på arbetsplatsen och på sikt bättre resultat.
Den andra lösningen är att förkorta arbetsdagen till 6 timmar. Ett fåtal skulle kanske inte göra något vettigt av sin fritid men jag tror att de flesta skulle få en ökad lust av att göra något meningsfullt (som kan inkludera goda gärningar - ideellt arbete är ju av minst lika stort värde som lönearbete). Det skulle också delvis lösa arbetslöshetsproblematiken, företagen skulle helt enkelt få lov till att anställa fler personer.
Sen kommer vi till frågan om vad som räknas som arbete. Det är en fråga som de flesta tar som så självklar att den sällan ställs. Likväl tror jag att man behöver ställa den ibland.
Arbete skulle kunna definieras som all aktivitet där pengar är inblandade. Att tillverka ett vapen för export är arbete, att spela amatörteater är inte arbete. Men jag tror att de flesta skulle hålla med om att det sistnämnda är mer moraliskt och viktigare än det förstnämnda. Därför håller inte Lockes gamla teori om att det är arbetet som ger människan ett värde.
För att människor ska få chansen att utföra saker som inte ger någon ekonomisk vinst men som ändå är viktiga måste det finnas en ekonomisk grundtrygghet som gör att dessa personer ändå kan överleva. En sån grundtrygghet kan se ut på en mängd olika sätt, miljöpartiet har till exempel lagt fram fyra olika förslag på hur det skulle kunna fungera. Jag är inte säker på vilket av dessa förslag som skulle fungera bäst i praktiken, att enbart utveckla det försäkringsystem vi redan har eller ta bort alla försäkringar och ersätta dem med en medborgarlön. Men det viktiga är som sagt att man ska kunna överleva oavsett om man inte kan arbeta på grund av sjukdom eller att man inte får något jobb eller om man vill skapa saker som man själv anser värdefulla men som inte genererar en stadig inkomst.
Kritiken mot detta är att det skulle skapa massor av soffliggare som levde på försäkringssystemet. Men återigen tror jag på människans kreativa vilja. Och jag tror inte heller att det skulle skapa ett samhälle med ett överflöd av konstnärer eftersom konstnärlig verksamhet ytterst sällan är direkt lönsam och de flesta skulle förmodligen inte nöja sig med en månadsinkomst på 4-9000 kronor (som en eventuell medborgarlön skulle hamna på).
Samtidigt tror jag det är viktigt att det finns en förmögenhetsskatt, vilket den nuvarande regeringen har lagt förslag på att avskaffa, och att den dessutom höjs.
Den nuvarande förmögenhetsskatten ligger på 1,5% av den del som överstiger 1,5 miljoner för en enskild person och 3 miljoner för de som lever i ett parförhållande. Det är inte särskilt mycket. Jag tycker gott att den skulle kunna ligga på 10%.
Det är ju inte rimligt att en persons inkomst ska vara i princip obegränsad medan andra människor lever på existensminimum. Det är inte det. Och jag förstår verkligen inte vad man ska göra med så mycket pengar om inte ge bort dem. Det är klart att man köper dyrare saker ju mer pengar man har men någonstans borde det väl ändå finnas en gräns? Blir man verkligen lyckligare av att ha en bil för 500 000 än en för 100 000? Jag bara undrar.
Förmögenhetsskatten skulle kunna bidra till att skapa den här grundtryggheten för alla medborgare. Om jag vore miljonär skulle jag gladeligen betala en del av min förmögenhet för att finansiera fattiga konstnärer. Men jag förmodar att det är just därför som jag aldrig kommer bli någon miljonär.
Min barndom
Jag växte upp i en liten stad, några mil norr om Nantes i Bretagne. Vi bodde på fjärde våningen i ett fallfärdigt hyreshus. Från fönstret i mitt rum kunde man se kyrktornet, torget där Monsieur Grenoille stod och sålde sina grönsaker och frukter, gränden där min bror och hans vänner brukade spela kula på kullerstenarna och mängder av taknockar där man vissa tidiga morgnar kunde få se en sotare uppenbara sig.
Min mor brukade säga att jag hade en lysande utsikt.
Monsieur Grenoille, "grodan", fick sitt smeknamn för att han helt enkelt såg ut som en groda i ansiktet med sina stora vattniga ögon och bleka plufsiga kinder. Han var korpulent och tunnhårig, förmodligen strax över femtio. Trots att han var så stor och gammal var han förvånansvärt snabb när han fick se att vi försökte stjäla plommon och meloner från honom. Våra ben var betydligt kortare än hans men vi hade två fördelar. Dels var vi uthålligare och dels hade vi fullt av gömställen som vi visste att han aldrig skulle hitta.
Innan jag började i skolan brukade jag stå i mitt rum och se honom jaga min bror och hans vänner genom gränderna. Några år senare, när jag ansågs tillräckligt gammal för att få vara med, sprang även jag allt vad jag kunde med en stor melon i famnen.
Jag tror jag var åtta, kanske nio, när jag blev jag upptagen i deras gäng. Det skedde på en slätt, två kilometer utanför byn. Intagningsproven var tre; jag skulle först svälja fem buljongtärningar hela, sen skulle jag klä av mig naken och rulla mig femton varv i lera, slutligen skulle jag ligga helt still och låta myror krypa över mitt ansikte i två minuter. När allt detta var klart fick jag ett diplom som det stod mitt namn på.
På natten drömde jag mardrömmar. Jag drömde att jag låg fastsurrad på marken och att myrorna kröp in i mig genom munnen, näsborrarna och ögonhålorna. Sen kände jag hur de liksom fastnade i halsen på mig och jag trodde för ett ögonblick att jag skulle kvävas. Räddningen kom när Monsieur Grenoille, i form av en stor padda, plötsligt hoppade upp och satte sig på min haka. Han hoppade tre gånger och för varje hopp öppnade sig min mun mer och mer. När munnen var vidöppen sträckte han ut sin långa tunga och sög upp myrorna ur strupen på mig, en efter en.
När jag vaknade hade jag snurrat in mig i täcket och kände mig väldigt illamående. Jag låg i sängen i åtta dagar utan att gå upp.
På våningen ovanför oss bodde Madame Castafiore som var operasångerska från Paris men som när hennes man dog i lungcancer bestämt sig för att sluta sin karriär och leva resten av sitt liv i stillhet på landsbygden. Madame Castafiore hade ett hemligt förhållande med prästen, fader Binet, som bodde i lägenheten mittemot. Eller så värst hemligt var det kanske inte eftersom alla i hela huset visste om det, förutom fru Binet otroligt nog.
Varje lördagmorgon, innan fru Binet hade vaknat, gick han över till Madame Castafiore. Min bror och jag brukade sitta i trappen en våning över och se på när fader Binet knackade på dörren och steg in. Sen sprang vi nerför trappan och slogs om att få kika genom nyckelhålet eftersom vi visste vad som skulle hända.
När Madame Castafiore fick orgasm skrek hon så högt att alla fönsterrutor i lägenheten gick sönder. Jag hade ett anteckningsblock där jag skrev upp hur många gånger hon bytte fönsterglas men när jag kom till över tjugo slutade jag.
Jag glömmer aldrig den dagen då en man med långt hår, stort skägg och trasiga kläder stod med sin cykel på gatan utanför vårt hus och flåsade. Jag var på väg för att köpa bröd och ost då han ropade till mig och frågade om det fanns något bra café i närheten. Jag sa att det fanns ett trevligt café några kvarter bort och eftersom jag ändå var på väg åt det hållet kunde jag visa vägen. På vägen dit berättade han att han kom från Bordeaux men var på väg till Paris för att starta revolution. "Det är över hundrafemtio år sen sist, det är hög tid att det sker en ny nu!" sa han. Han berättade att han hade haft en dröm där Jeanne d'Arc hade uppenbarat sig och sagt till honom att tiden var inne. Riktigt hur det skulle gå till visste han inte ännu men han litade på att han skulle hitta likasinnade i Paris som skulle hjälpa honom.
När vi skildes åt gav han mig en tidning. Jag sa att jag inte kunde läsa ännu men han svarade att jag kunde titta på bilderna i alla fall, kanske skulle jag lära mig något.
Min mor och jag brukade gå i kyrkan på söndagar. När fader Binet höll sin predikan kunde jag inte låta bli att tänka på hur det såg ut när han hade sex med Madame Castafiore. Min mor såg alltid argt på mig när jag började fnittra.
En gång tog organisten livet av sig mitt under en predikan. Han ställde sig upp och kastade sig med huvudet före mot marmorgolvet mellan bänkraderna under. Alla reste sig upp och såg honom. En man som var doktor gick fram till honom och konstaterade att det inte fanns något att göra, han var redan död. Mamma tog mig i handen och sen gick vi därifrån.
Prästen sa efteråt att han trodde att det var straffet för att organisten hade levt ett syndfullt liv, det sades att han både var spelberoende och notoriskt otrogen. Alla visste ju att även prästen själv var otrogen och undrade om han skulle gå samma öde till mötes, men ingen sa något.
Min första kyss upplevde jag en lördagmorgon i augusti. Jag satt som så ofta annars på taket till vårt hus och studerade molnen på himlen. I min anteckningsbok skrev jag upp vad molnen såg ut som varje dag. Den 4:e juli har jag skrivit: Drake. Den 9:e september: Gammal gumma.
Men just den här dagen har jag inte skrivit någonting. Anledningen var att jag bara hade hunnit sitta där en liten stund när jag fick syn på en tjej som satt på taket till hyreshuset mittemot. Jag vet inte vad hon gjorde där, kanske studerade också hon molnen. Fast hon hade ingen anteckningsbok. Vi satt en stund och såg på varandra, sen ropade hon till mig att jag skulle komma över till henne. Jag klättrade nerför brandstegen på utsidan av huset och sen uppför stegen till hennes hus. Sen satt vi brevid varandra och såg ut över byn. Hon sa åt mig att jag skulle hålla upp mina handflator för att hon ville spå mig. Jag gjorde som hon sa. Hon sa att hon kunde se att jag skulle bli något stort. Kanske författare, kanske uppfinnare. Sen kysstes vi.
Min mor hade sett från köksfönstret vad vi gjorde, hon blev mycket upprörd och gav mig utegångsförbud i fem dagar. Det gjorde inte så mycket. Jag hade en lysande utsikt.
Min mor brukade säga att jag hade en lysande utsikt.
Monsieur Grenoille, "grodan", fick sitt smeknamn för att han helt enkelt såg ut som en groda i ansiktet med sina stora vattniga ögon och bleka plufsiga kinder. Han var korpulent och tunnhårig, förmodligen strax över femtio. Trots att han var så stor och gammal var han förvånansvärt snabb när han fick se att vi försökte stjäla plommon och meloner från honom. Våra ben var betydligt kortare än hans men vi hade två fördelar. Dels var vi uthålligare och dels hade vi fullt av gömställen som vi visste att han aldrig skulle hitta.
Innan jag började i skolan brukade jag stå i mitt rum och se honom jaga min bror och hans vänner genom gränderna. Några år senare, när jag ansågs tillräckligt gammal för att få vara med, sprang även jag allt vad jag kunde med en stor melon i famnen.
Jag tror jag var åtta, kanske nio, när jag blev jag upptagen i deras gäng. Det skedde på en slätt, två kilometer utanför byn. Intagningsproven var tre; jag skulle först svälja fem buljongtärningar hela, sen skulle jag klä av mig naken och rulla mig femton varv i lera, slutligen skulle jag ligga helt still och låta myror krypa över mitt ansikte i två minuter. När allt detta var klart fick jag ett diplom som det stod mitt namn på.
På natten drömde jag mardrömmar. Jag drömde att jag låg fastsurrad på marken och att myrorna kröp in i mig genom munnen, näsborrarna och ögonhålorna. Sen kände jag hur de liksom fastnade i halsen på mig och jag trodde för ett ögonblick att jag skulle kvävas. Räddningen kom när Monsieur Grenoille, i form av en stor padda, plötsligt hoppade upp och satte sig på min haka. Han hoppade tre gånger och för varje hopp öppnade sig min mun mer och mer. När munnen var vidöppen sträckte han ut sin långa tunga och sög upp myrorna ur strupen på mig, en efter en.
När jag vaknade hade jag snurrat in mig i täcket och kände mig väldigt illamående. Jag låg i sängen i åtta dagar utan att gå upp.
På våningen ovanför oss bodde Madame Castafiore som var operasångerska från Paris men som när hennes man dog i lungcancer bestämt sig för att sluta sin karriär och leva resten av sitt liv i stillhet på landsbygden. Madame Castafiore hade ett hemligt förhållande med prästen, fader Binet, som bodde i lägenheten mittemot. Eller så värst hemligt var det kanske inte eftersom alla i hela huset visste om det, förutom fru Binet otroligt nog.
Varje lördagmorgon, innan fru Binet hade vaknat, gick han över till Madame Castafiore. Min bror och jag brukade sitta i trappen en våning över och se på när fader Binet knackade på dörren och steg in. Sen sprang vi nerför trappan och slogs om att få kika genom nyckelhålet eftersom vi visste vad som skulle hända.
När Madame Castafiore fick orgasm skrek hon så högt att alla fönsterrutor i lägenheten gick sönder. Jag hade ett anteckningsblock där jag skrev upp hur många gånger hon bytte fönsterglas men när jag kom till över tjugo slutade jag.
Jag glömmer aldrig den dagen då en man med långt hår, stort skägg och trasiga kläder stod med sin cykel på gatan utanför vårt hus och flåsade. Jag var på väg för att köpa bröd och ost då han ropade till mig och frågade om det fanns något bra café i närheten. Jag sa att det fanns ett trevligt café några kvarter bort och eftersom jag ändå var på väg åt det hållet kunde jag visa vägen. På vägen dit berättade han att han kom från Bordeaux men var på väg till Paris för att starta revolution. "Det är över hundrafemtio år sen sist, det är hög tid att det sker en ny nu!" sa han. Han berättade att han hade haft en dröm där Jeanne d'Arc hade uppenbarat sig och sagt till honom att tiden var inne. Riktigt hur det skulle gå till visste han inte ännu men han litade på att han skulle hitta likasinnade i Paris som skulle hjälpa honom.
När vi skildes åt gav han mig en tidning. Jag sa att jag inte kunde läsa ännu men han svarade att jag kunde titta på bilderna i alla fall, kanske skulle jag lära mig något.
Min mor och jag brukade gå i kyrkan på söndagar. När fader Binet höll sin predikan kunde jag inte låta bli att tänka på hur det såg ut när han hade sex med Madame Castafiore. Min mor såg alltid argt på mig när jag började fnittra.
En gång tog organisten livet av sig mitt under en predikan. Han ställde sig upp och kastade sig med huvudet före mot marmorgolvet mellan bänkraderna under. Alla reste sig upp och såg honom. En man som var doktor gick fram till honom och konstaterade att det inte fanns något att göra, han var redan död. Mamma tog mig i handen och sen gick vi därifrån.
Prästen sa efteråt att han trodde att det var straffet för att organisten hade levt ett syndfullt liv, det sades att han både var spelberoende och notoriskt otrogen. Alla visste ju att även prästen själv var otrogen och undrade om han skulle gå samma öde till mötes, men ingen sa något.
Min första kyss upplevde jag en lördagmorgon i augusti. Jag satt som så ofta annars på taket till vårt hus och studerade molnen på himlen. I min anteckningsbok skrev jag upp vad molnen såg ut som varje dag. Den 4:e juli har jag skrivit: Drake. Den 9:e september: Gammal gumma.
Men just den här dagen har jag inte skrivit någonting. Anledningen var att jag bara hade hunnit sitta där en liten stund när jag fick syn på en tjej som satt på taket till hyreshuset mittemot. Jag vet inte vad hon gjorde där, kanske studerade också hon molnen. Fast hon hade ingen anteckningsbok. Vi satt en stund och såg på varandra, sen ropade hon till mig att jag skulle komma över till henne. Jag klättrade nerför brandstegen på utsidan av huset och sen uppför stegen till hennes hus. Sen satt vi brevid varandra och såg ut över byn. Hon sa åt mig att jag skulle hålla upp mina handflator för att hon ville spå mig. Jag gjorde som hon sa. Hon sa att hon kunde se att jag skulle bli något stort. Kanske författare, kanske uppfinnare. Sen kysstes vi.
Min mor hade sett från köksfönstret vad vi gjorde, hon blev mycket upprörd och gav mig utegångsförbud i fem dagar. Det gjorde inte så mycket. Jag hade en lysande utsikt.
Stora Bossen Bruse
Eftersom jag, som många vet, är ett ganska stort Bruce Springsteen-fan (inte så stort som de som tältar utanför Globen och har 30 live-bootlegs i hyllan men i alla fall) så tänkte jag att det kanske kunde vara kul för er att se vad jag sätter för betyg på olika skivor. Eller ärligt talat skiter jag i om ni tycker det är kul eller inte, jag tänker göra det i alla fall. Håll till godo.
Summertime In New York City (1971) - 5/10 (Ickeofficiellt utgiven. Mest kul som kuriosa.)
Greetings From Asbury Park N.J. (1973) - 9/10
The Wild, The Innocent & The E-Street Shuffle (1974) - 10/10
Born To Run (1975) - 10/10
First Night In Detroit (1975) - 9/10 (Ickeofficiellt utgiven men inte helt omöjlig att få tag på.)
Darkness On The Edge of Town (1978) - 10/10
The River (1980) - 8/10
Nebraska (1982) - 10/10
Born In The USA (1984) - 6/10
Greetings From Ullevi Stadium, Gothenburg (1985) - 4/10 (Ickeofficiellt utgiven. Kass ljudkvalitet)
Live 1975/85 (1986) - 9/10
Tunnel of Love (1987) - 6/10
Greatest Hits (1995) - 8/10
The Ghost of Tom Joad (1995) - 7/10
Olympic Stadion, Second Night (1999) - 7/10 (fast när jag var där var det 9/10)
The Rising (2003) - 7/10
Born To Run 30th Anniversary Edition (2005) - 11/10
Devils & Dust (2005) - 5/10
We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006) - 7/10
Magic (2007) - 7/10
Följande skivor har jag inte brytt mig om att köpa: Human Touch (1992), Lucky Town (1992), In Concert/MTV Plugged (1993), Tracks (1998), 18 Tracks (1999), Live In New York City (2001), The Essential Bruce Springsteen (2003), Live In Dublin (2007)
Summertime In New York City (1971) - 5/10 (Ickeofficiellt utgiven. Mest kul som kuriosa.)
Greetings From Asbury Park N.J. (1973) - 9/10
The Wild, The Innocent & The E-Street Shuffle (1974) - 10/10
Born To Run (1975) - 10/10
First Night In Detroit (1975) - 9/10 (Ickeofficiellt utgiven men inte helt omöjlig att få tag på.)
Darkness On The Edge of Town (1978) - 10/10
The River (1980) - 8/10
Nebraska (1982) - 10/10
Born In The USA (1984) - 6/10
Greetings From Ullevi Stadium, Gothenburg (1985) - 4/10 (Ickeofficiellt utgiven. Kass ljudkvalitet)
Live 1975/85 (1986) - 9/10
Tunnel of Love (1987) - 6/10
Greatest Hits (1995) - 8/10
The Ghost of Tom Joad (1995) - 7/10
Olympic Stadion, Second Night (1999) - 7/10 (fast när jag var där var det 9/10)
The Rising (2003) - 7/10
Born To Run 30th Anniversary Edition (2005) - 11/10
Devils & Dust (2005) - 5/10
We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006) - 7/10
Magic (2007) - 7/10
Följande skivor har jag inte brytt mig om att köpa: Human Touch (1992), Lucky Town (1992), In Concert/MTV Plugged (1993), Tracks (1998), 18 Tracks (1999), Live In New York City (2001), The Essential Bruce Springsteen (2003), Live In Dublin (2007)
Är det så här när man är kär när man är liten, hur blir det då när man blir kär när man blir stor?
Du förför mig och jag
förstör dig eller om
det var tvärtom
jag vet inte men om
du är Clyde ska jag va din Bonnie om
du är Rosie ska jag va din Southside Johnny om
du är Lufsen ska jag va din Lady om
du är Salinger ska jag va ditt mayday för
jag vill
jag vill
jag vill
och lite till och
lite till jag vill
klättra på fasaderna
dansa på estraderna vill
spränga barrikaderna
springa på promenaderna, boulevarderna, esplanaderna för
jag har ett moln i mina byxor
du har knivar, jag har yxor tillsammans kan vi
råna en bank vi kan
kidnappa en pamp
leka att vi har damp eller bara
kasta oss från en ramp
sen kan vi
älska som hundar
älska som katter
älska som bara älsklingar kan
som inte fattat det där med
man hjärta kvinna & kvinna hjärta man säg
kan vi inte bara älska varann och
strunta en sekund i
vad vi är och vad vi har
vart vi går och vart vi ska
lägg dig ner och låt det va
För du förstår jag vill
förklara det som är viktigt jag vill
försvara det som är på riktigt på låtsas är
leken och smeken och vad-var-det-nu-du-hette men
jag vill mer än så
jag vill se dig gå och komma tillbaka
jag vill se dig göra motstånd och bejaka och säga:
I need you, I don't need you
I need you, I don't need you
and all of that jivin' around
and I'll be with you
when the deal goes down and when the
deal goes the 4th time around för att
ingen vågar spela för att
ingen vågar fela
men jag behöver inte fråga för jag
vet att du vågar för jag
förstår ju vad du menar när du säger att
det som förenar såna som oss är att vi
måste fortsätta slåss vi
måste fortsätta dansa & chansa och
skrika & predika och
aldrig ge vika
aldrig svika
våra ideal och våra minnen
våra val och våra sinnen och
allt som vi vill och
allt som vi vill och
allt som vi vill och
allt som vi vill och så
lite, bara lite,
till
Knutspecial!
Jag tror inte det har undgått någon som läser den här bloggen att rockbandet Knut släpper en ny skiva här i dagarna. Med anledning av detta presenterar redaktionen på Imemine stolt en stor special om "Jocke Bergman och de tre finska musketörerna".
Jag ska berätta lite om min relation till Knut, varför jag tror att dom har blivit så stora, ett ord eller två om den nya skivan och sist men inte minst en personlig topp 20-lista.
Våren 2002. Det var då det började, för min del. Jag gick första året på gymnasiet och hade precis övergivit mitt hårdrocksjag för indiepopen. Knut släppte "Vapen & Ammunition" och singeln "Dom Andra" spelades säkert 50% av all sändningstid i P3. I alla fall kändes det så. Men det var inte den utan den andra singeln "Sundance Kid" som fick mig att efter flera veckor av velande köpa skivan (den här sagan utspelar sig på den tiden då jag fortfarande kunde gå och tveka länge innan jag bestämde mig för att köpa en skiva).
Självklart hade jag hört Knut tidigare (första låten jag hörde med dem tror jag var "Om du var här" som också snurrade en hel del på radion när Isola släpptes).
Eftersom jag inte hade så många skivor på den tiden kom jag att spela "Vapen & Ammunition" väldigt mycket. Kanske är det för att jag spelade sönder den då som jag idag betraktar den som deras sämsta skiva, men förmodligen är det bara för att den helt enkelt har sämre och tråkigare låtar än övriga skivor.
I november samma år, strax innan min födelsedag, skulle Knut spela i Karlstad. Jag gick nu andra året i gymnasiet men hade faktiskt fortfarande nästan inte varit på några konserter (ni får betänka att jag växte upp i en kulturellt efterbliven avkrok). Så det var ganska stort och spelningen gjorde ett djupt intryck på mig. Sen dess har jag faktiskt inte sett dem någon mer gång. Jag har helt enkelt inte känt något större behov och nuförtiden säljer ju spelningarna ut så snabbt att man ändå inte hinner köpa någon biljett.
Ett tag efter spelningen köpte jag deras första skiva som någon klok person (förmodligen Petter) hade sagt skulle vara deras bästa. Jag lyssnade väldigt mycket på den också. I trean köpte jag även "B-sidor" men struntade i "Hagnesta Hill" och "Isola" eftersom syrran hade dem (det var faktiskt först för några månader sen som jag köpte dem, fast jag har haft dem brända sen länge). Men där någon gång började jag också tröttna lite på dem, andra band kändes betydligt viktigare.
Mitt intresse väcktes lite på nytt när de släppte "Du & jag döden" som hade en del bra låtar men som helhet kanske inte var sådär fantastisk ändå. Sen dess har väl mitt Knut-intresse legat och slumrat lite för att vakna till vid enstaka tillfällen. Men nu har det faktiskt vaknat igen. Och anledningen är att "Tillbaka till samtiden" faktiskt är riktigt bra. Banne mig om det inte är en av deras tre bästa skivor (tillsammans med den första och "Hagnesta Hill"). I alla fall känns det så just nu efter sådär en fyra-fem genomlyssningar. Jag ska erkänna att jag inte trodde det. Singeln "Ingenting" var ganska blek men å andra sidan brukar ju Knuts förstasinglar nästan alltid vara dåliga. Dessutom är omslaget förskräckligt men det hindrar inte att en del av låtarna är väldigt bra. Musikaliskt är det ganska annorlunda mot tidigare, mer 80-tal och synthflörtar än någonsin. "Vy från ett luftslott" låter till och med som en eurodisco-låt som min kompis Tim mycket riktigt påpekade.
Textmässigt är det väl ungefär som vanligt i Jocke Bergman-land (tror jag i alla fall, jag har inte detaljstuderat texterna direkt). Jockes texter brukar ju balansera mellan det väldigt banala och nästan skrattretande (ufon och yetispår, någon?) och det otroligt klarsynta. Ganska ofta är de, säkert medvetet, väldigt diffusa så att lyssnaren ska kunna lägga in lite vad som helst i dem. Jag tror att det är lite av anledningen till Knuts storhet. Vi vill ju ha det så; lite diffust, lite vemodigt, lite gnälligt. På något sätt är texterna väldigt personliga och anonyma på en och samma gång. Lite samma sak är det förresten med musiken. Det är ganska lätt att känna igen en Knutlåt även om man kan hävda att de är väldigt slätstrukna och anonyma.
Följande lista har tagits fram på vetenskaplig väg. Den är fullständigt objektiv och går inte att överklaga.
Bubblare: Vad två öron klarar, Den osynlige mannen, Avtryck, 10 minuter (för mig själv), Indianer, Livrädd med stil, Oprofessionell, Elever, Önskar att någon..., Elvis, Livräddaren, Innan allting tar slut, En himmelsk drog, Visslaren, Dom Andra, Järnspöken, Berlin
20. Chans (B-sidor)
19. Kevlarsjäl (Hagnesta Hill)
18. Elite (Vapen & Ammunition)
17. Blåjeans (Kent)
16. Sundance Kid (Vapen & Ammunition)
15. Pojken med hålet i handen (Kent)
14. Kräm (Så nära får ingen gå) (Verkligen)
13. Mannen i den vita hatten (tio år senare) (Du & jag döden)
12. Vi kan väl vänta tills imorgon (Verkligen)
11. Rosor & Palmblad (Du & jag döden)
10. Columbus (Tillbaka till samtiden)
9. Jag vill inte vara rädd (Kent)
8. Elefanter (Tillbaka till samtiden)
7. OWC (Isola)
6. Våga vara rädd (Tillbaka till samtiden)
5. Ett tidsfördriv att dö för (Hagnesta Hill)
Så stod våren utanför
i värmen blev din klänning helt förstörd
och våra hjältar dog vid spisen
fick gift av TV-kockar & repriser
4. Klåparen (Du & jag döden)
Du går på ditt oefterhärmliga sätt
över skolgårdens grus för dig själv
i ditt nyklippta hår likt en irländsk idols
din spegelbild i fönsterglas
beundrar varje steg du tar
3. Stoppa mig juni (lilla ego) (Hagnesta Hill)
Också grät jag
kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig
jag glömde vem jag var
Snälla sluta lyssna
Glöm allt jag sa
Jag mår bra
2. 747 (Isola)
Tystnad
En rökfri viskning
Det är exakt vad vi vill ha
Det luftkonditionerade ljudet av fart
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still
1. Frank (Kent)
Han fångade sparken med huvudet
hade tänkt alla tankar ändå
han stod inte upp när han fick den för full
för att ens kunna gå
På hans jacka satt fyra märken
hjältar i glittrande tyg
Slade, Kiss, Bowie & Sweet
året när Pinups var ny
Och så till sist en livevideo med världens, nej jag menar Sveriges, största band: Knut.
Jag ska berätta lite om min relation till Knut, varför jag tror att dom har blivit så stora, ett ord eller två om den nya skivan och sist men inte minst en personlig topp 20-lista.
Våren 2002. Det var då det började, för min del. Jag gick första året på gymnasiet och hade precis övergivit mitt hårdrocksjag för indiepopen. Knut släppte "Vapen & Ammunition" och singeln "Dom Andra" spelades säkert 50% av all sändningstid i P3. I alla fall kändes det så. Men det var inte den utan den andra singeln "Sundance Kid" som fick mig att efter flera veckor av velande köpa skivan (den här sagan utspelar sig på den tiden då jag fortfarande kunde gå och tveka länge innan jag bestämde mig för att köpa en skiva).
Självklart hade jag hört Knut tidigare (första låten jag hörde med dem tror jag var "Om du var här" som också snurrade en hel del på radion när Isola släpptes).
Eftersom jag inte hade så många skivor på den tiden kom jag att spela "Vapen & Ammunition" väldigt mycket. Kanske är det för att jag spelade sönder den då som jag idag betraktar den som deras sämsta skiva, men förmodligen är det bara för att den helt enkelt har sämre och tråkigare låtar än övriga skivor.
I november samma år, strax innan min födelsedag, skulle Knut spela i Karlstad. Jag gick nu andra året i gymnasiet men hade faktiskt fortfarande nästan inte varit på några konserter (ni får betänka att jag växte upp i en kulturellt efterbliven avkrok). Så det var ganska stort och spelningen gjorde ett djupt intryck på mig. Sen dess har jag faktiskt inte sett dem någon mer gång. Jag har helt enkelt inte känt något större behov och nuförtiden säljer ju spelningarna ut så snabbt att man ändå inte hinner köpa någon biljett.
Ett tag efter spelningen köpte jag deras första skiva som någon klok person (förmodligen Petter) hade sagt skulle vara deras bästa. Jag lyssnade väldigt mycket på den också. I trean köpte jag även "B-sidor" men struntade i "Hagnesta Hill" och "Isola" eftersom syrran hade dem (det var faktiskt först för några månader sen som jag köpte dem, fast jag har haft dem brända sen länge). Men där någon gång började jag också tröttna lite på dem, andra band kändes betydligt viktigare.
Mitt intresse väcktes lite på nytt när de släppte "Du & jag döden" som hade en del bra låtar men som helhet kanske inte var sådär fantastisk ändå. Sen dess har väl mitt Knut-intresse legat och slumrat lite för att vakna till vid enstaka tillfällen. Men nu har det faktiskt vaknat igen. Och anledningen är att "Tillbaka till samtiden" faktiskt är riktigt bra. Banne mig om det inte är en av deras tre bästa skivor (tillsammans med den första och "Hagnesta Hill"). I alla fall känns det så just nu efter sådär en fyra-fem genomlyssningar. Jag ska erkänna att jag inte trodde det. Singeln "Ingenting" var ganska blek men å andra sidan brukar ju Knuts förstasinglar nästan alltid vara dåliga. Dessutom är omslaget förskräckligt men det hindrar inte att en del av låtarna är väldigt bra. Musikaliskt är det ganska annorlunda mot tidigare, mer 80-tal och synthflörtar än någonsin. "Vy från ett luftslott" låter till och med som en eurodisco-låt som min kompis Tim mycket riktigt påpekade.
Textmässigt är det väl ungefär som vanligt i Jocke Bergman-land (tror jag i alla fall, jag har inte detaljstuderat texterna direkt). Jockes texter brukar ju balansera mellan det väldigt banala och nästan skrattretande (ufon och yetispår, någon?) och det otroligt klarsynta. Ganska ofta är de, säkert medvetet, väldigt diffusa så att lyssnaren ska kunna lägga in lite vad som helst i dem. Jag tror att det är lite av anledningen till Knuts storhet. Vi vill ju ha det så; lite diffust, lite vemodigt, lite gnälligt. På något sätt är texterna väldigt personliga och anonyma på en och samma gång. Lite samma sak är det förresten med musiken. Det är ganska lätt att känna igen en Knutlåt även om man kan hävda att de är väldigt slätstrukna och anonyma.
Följande lista har tagits fram på vetenskaplig väg. Den är fullständigt objektiv och går inte att överklaga.
Bubblare: Vad två öron klarar, Den osynlige mannen, Avtryck, 10 minuter (för mig själv), Indianer, Livrädd med stil, Oprofessionell, Elever, Önskar att någon..., Elvis, Livräddaren, Innan allting tar slut, En himmelsk drog, Visslaren, Dom Andra, Järnspöken, Berlin
20. Chans (B-sidor)
19. Kevlarsjäl (Hagnesta Hill)
18. Elite (Vapen & Ammunition)
17. Blåjeans (Kent)
16. Sundance Kid (Vapen & Ammunition)
15. Pojken med hålet i handen (Kent)
14. Kräm (Så nära får ingen gå) (Verkligen)
13. Mannen i den vita hatten (tio år senare) (Du & jag döden)
12. Vi kan väl vänta tills imorgon (Verkligen)
11. Rosor & Palmblad (Du & jag döden)
10. Columbus (Tillbaka till samtiden)
9. Jag vill inte vara rädd (Kent)
8. Elefanter (Tillbaka till samtiden)
7. OWC (Isola)
6. Våga vara rädd (Tillbaka till samtiden)
5. Ett tidsfördriv att dö för (Hagnesta Hill)
Så stod våren utanför
i värmen blev din klänning helt förstörd
och våra hjältar dog vid spisen
fick gift av TV-kockar & repriser
4. Klåparen (Du & jag döden)
Du går på ditt oefterhärmliga sätt
över skolgårdens grus för dig själv
i ditt nyklippta hår likt en irländsk idols
din spegelbild i fönsterglas
beundrar varje steg du tar
3. Stoppa mig juni (lilla ego) (Hagnesta Hill)
Också grät jag
kan man gråta som en karl?
Snälla du förlåt mig
jag glömde vem jag var
Snälla sluta lyssna
Glöm allt jag sa
Jag mår bra
2. 747 (Isola)
Tystnad
En rökfri viskning
Det är exakt vad vi vill ha
Det luftkonditionerade ljudet av fart
Du är värd att dö för
Ni kan skratta om Ni vill
Håna oss Vi rör oss Ni står still
1. Frank (Kent)
Han fångade sparken med huvudet
hade tänkt alla tankar ändå
han stod inte upp när han fick den för full
för att ens kunna gå
På hans jacka satt fyra märken
hjältar i glittrande tyg
Slade, Kiss, Bowie & Sweet
året när Pinups var ny
Och så till sist en livevideo med världens, nej jag menar Sveriges, största band: Knut.
Trassel
Han var spindeln som spunnit in sig i sitt eget nät eller
en regnrock som var allt annat än tät
Han var skräddaren som snubblat på sina ben och
sjunkit till botten som en sten
Han var van vid att bli synad i sömmarna och klädde
sina lögner i grälla pastellfärger så ingen skulle se att
under påfågelfjädrarna dolde sig ett
ängsligt hjärta
Ett ängsligt hjärta som ständigt sökte nya madeleinekakor
bara för att återigen få känna sötman av en tid då
han fortfarande kunde drömma om att återfödas som fjäril
Långt innan trådarna blev för många för att samla ihop och
knutarna i magen för hårda för att
lösas upp
en regnrock som var allt annat än tät
Han var skräddaren som snubblat på sina ben och
sjunkit till botten som en sten
Han var van vid att bli synad i sömmarna och klädde
sina lögner i grälla pastellfärger så ingen skulle se att
under påfågelfjädrarna dolde sig ett
ängsligt hjärta
Ett ängsligt hjärta som ständigt sökte nya madeleinekakor
bara för att återigen få känna sötman av en tid då
han fortfarande kunde drömma om att återfödas som fjäril
Långt innan trådarna blev för många för att samla ihop och
knutarna i magen för hårda för att
lösas upp
Facebook - några reflektioner...
Efter några veckors medlemsskap känner jag att det är dags att komma med någon sorts utvärdering av vår tids svar på pesten; facebook.
1) Den roligaste applicationen jag har hittat hittills är online-Risk. Det fungerar i princip som det klassiska brädspelet men reglerna är lite förenklade (t.ex. kan man anfalla från flera helt olika länder under samma omgång). Jag antar att det är det här är den största anledningen till att folk har blivit beroende av Facebook (vad skulle det annars vara?) Själv fastnade jag i alla fall i några timmar för några dagar sen men fick till slut stryk av en japan (vad annars?)
Snälla, varna mig om ni upptäcker att det finns en Civilization-application, om jag lägger till en sån är det stor risk att Facebook tar över mitt liv fullständigt.
2) Det är rätt roligt när man hittar sina lärare på Facebook.
3) Det är inte längre den som har mest saker när den dör som vinner - det är den som har flest vänner. Helt logiskt egentligen. I och med att datorerna har tagit över våra liv så har materiella ting förlorat sitt värde, men vänskap är beständigt. Sen har det givetvis mindre betydelse om man någonsin pratar med personen i fråga.
4) För dig som inte får nog av att skryta med hur många vänner du har kan man också skryta om alla städer man har varit i och alla böcker man har läst. Det är förstås inte lika prestigefullt som att ha många vänner men det ger i alla fall viss cred.
5) Förmodligen är det bara en fluga som kommer dö ut ganska snart. Ungefär som internet.
Hey remember that time when I would only read the backs of cereal boxes
När man inte har något bättre för sig kan man alltid ägna sig åt att läsa vad det står på baksidan av cornflakes-paketen. Idag handlade det om tuppen Cornelius som har ätit cornflakes i hundra år men som en dag bestämmer sig för att ge sig ut i världen för att se vad alla andra äter till frukost. Först möter han en pappegoja som svarar att han inte äter någonting, varpå han faller i sömn eftersom han inte har fått i sig någon energi. Sen möter han en gris som äter mackor med sylt på varje morgon. När han ska lyfta foten för att visa hur många mackor han äter ramlar han omkull för att han har blivit så tjock. Slutligen träffar han också på en häst som inte har några tänder i käften eftersom han har ätit sockerbitar varje dag. Efter allt detta inser Cornelius att han gör bäst i att fortsätta äta cornflakes och återvänder till det förlovade cornflakeslandet.
Det är fyra saker som irriterar mig lite med den här berättelsen:
1) Kan tuppar verkligen bli 100 år?
2) På varenda bild kan man tydligt se att Cornelius inte har en enda tand i munnen, så vad oroar han sig för? Han kan gott frossa i socker.
3) Blir man verkligen så jävla tjock av att äta syltmackor? I såna fall borde det ju vara ungefär lika illa att äta cornflakes med massor av sylt i, som jag gör. Vad säger syltindustrin om allt det här?
4) Är det inte jävligt typiskt att hacka på just grisen för att han är tjock? Alltid är det grisen som ska få lida och tuppen som ska vara kaxig och tuff. Fan vad trött jag är på det här. Vad säger diskrimineringsombudsmannen?
Om jag hade bott i USA hade jag kanske stämt Kellogg's för falsk marknadsföring. Nu nöjer jag mig med att skratta åt dem lite hånfullt.
Det är fyra saker som irriterar mig lite med den här berättelsen:
1) Kan tuppar verkligen bli 100 år?
2) På varenda bild kan man tydligt se att Cornelius inte har en enda tand i munnen, så vad oroar han sig för? Han kan gott frossa i socker.
3) Blir man verkligen så jävla tjock av att äta syltmackor? I såna fall borde det ju vara ungefär lika illa att äta cornflakes med massor av sylt i, som jag gör. Vad säger syltindustrin om allt det här?
4) Är det inte jävligt typiskt att hacka på just grisen för att han är tjock? Alltid är det grisen som ska få lida och tuppen som ska vara kaxig och tuff. Fan vad trött jag är på det här. Vad säger diskrimineringsombudsmannen?
Om jag hade bott i USA hade jag kanske stämt Kellogg's för falsk marknadsföring. Nu nöjer jag mig med att skratta åt dem lite hånfullt.
Jan Stenmark
"Några drömmer mardrömmar. Andra blir slagna med käppar. Så rättvist kan det vara."
I sin storhet
Åh för att jag älskat så mycket
och för att jag älskat så djupt
Gud i sin storhet gav mig
trösten i sångens ljus
Och för att jag älskat så många
och sjungit till hjärtat mitt brast
O du store Gud
den eviga nåd
som befriar oss när vi dör
Nej, jag är inte särskilt religiös. Men det handlar inte så mycket om det. Det handlar mest om att jag tycker det är väldigt vackert när en lesbisk tjej med rakat huvud sjunger gospel. Särskilt när det sker med Nina Ramsbys fantastiska röst och Martin Hederos otroligt lyhörda pianospel.
Kanske beror det bara på att båda snackar bred stockholmska och att båda har samarbetat en hel del med Martin Hederos men jag tänker i alla fall på Nina Ramsby som lite av en kvinnlig motsvarighet till Stefan Sundström. Och vem behöver inte en sån ibland?
För er som inte såg konserten som gick tidigare ikväll.
Och för er som såg den men inte kan få nog.
Anonyma kommentatorer
Till er som skickar anonyma kommentarer: fortsätt gärna med det!
Det skänker lite spänning till min annars ganska ospännande vardag. Dessutom är det rätt fint, på ett sånt där Amélie-aktigt sätt.
Det skänker lite spänning till min annars ganska ospännande vardag. Dessutom är det rätt fint, på ett sånt där Amélie-aktigt sätt.
Middlesex
Författare: Jeffrey Eugenides
Land: USA
År: 2002
Jeffrey Eugenides kunde ha gjort det mycket lättare för sig. Han kunde ha skrivit en berättelse om en person som föds som kvinna men hela tiden har en gnagande känsla av att det är någonting som inte stämmer ända tills hon växer upp och inser att hon varken är kvinna eller man utan båda delarna.
Det är just det han har gjort, men samtidigt har han gjort så mycket mer. För Jeffrey Euginides ville inte göra det lätt för sig. Han ville berätta om en brinnande grekisk by under första världskriget, han ville berätta om två syskon som tillsammans lyckas ta sig ombord på ett fartyg över till Amerika och som ombord på båten inser att de älskar varandra, han ville beskriva hela USA:s historia med raskravaller, spritsmuggling och framväxande industrier. Först sen kan han koncentrera sig på Calliope Stephanides märkliga levnadsöde.
Jag har alltid varit svag för romaner som inte nöjer sig med att skildra bara ett utan flera människors liv och som dessutom gör anspråk på att försöka skildra en hel tidsanda. Middlesex är en sådan bok, att den är drygt 600 sidor lång och tog nio år att skriva säger något om Euginides ambitionsnivå, men ännu viktigare är att den innehåller ett fantastiskt persongalleri och en stor detaljrikedom.
Euginides har också begåvats med ett fantastiskt språk som är lättläst och underhållande samtidigt som det kryllar av långa utvikningar om diverse företeelser. I vissa skeenden byter han plötsligt tidsform från imperfekt till presens, vilket lätt skulle kunna ge ett konstlat intryck, men i Middlesex känns det helt naturligt. Likaså att han berättar hela historien ur Calliope Stephanides synvinkel men ändå skildrar händelser som utspelade sig långt innan hon föddes och att han ibland till och med kryper innanför huden på vissa av karaktärerna för att delge deras innersta tankar och känslor. Detta gör att man får känslan av att Calliope inte bara är hermafrodit utan också äger en sällsynt förmåga att tränga sig in i andra människors medvetanden och bli ett med dem, att hon i själva verket finns inom oss alla.
Middlesex är en väldigt filmisk bok såtillvida att den ibland skildrar händelser som sker parallellt med varandra, men på olika platser. Eugenides är också en så skicklig berättare vilket gör att det inte krävs stor inlevelseförmåga av läsaren för att man ska kunna se framför sig när Lefty och Desdemona (Calliopes farmor och farfar) kliver iland i New York i början av 1920-talet eller när Lefty och hans kusin Zizmo, i en av bokens mest dramatiska episoder, kör med bil över isen mot Kanada. Jag tror inte att resultatet skulle bli särskilt lyckat om någon fick för sig att filmatisera Middlesex (som Sofia Coppola gjorde med Jeffrey Eugenides debutbok Virgin Suicides). Även om man gjorde en tretimmars mastodontfilm skulle man ändå bli tvungen att hasta förbi vissa händelser i boken. Däremot tror jag att det skulle kunna bli en helt fantstisk tv-serie.
Bokens emotionella styrka ligger i Eugenides otroliga förmåga att beskriva Calliopes känslor. Jag vet ingenting om Jeffrey Eugenides men ibland vill jag tro att han har gått igenom precis samma saker som Calliope gör i boken. Hur skulle han annars kunna beskriva det med sådan exakthet och trovärdighet?
Men när jag lägger boken ifrån mig inser jag att när Eugenides berättar om Calliope berättar han inte bara om hur det kan kännas att vara hermafrodit. Han berättar också om hur det känns att vara homosexuell, transsexuell eller bara allmänt vilsen i ett könssegregerat och allmänt konservativt samhälle. Och han gör det inte med moralkakor och pekpinnar utan med humor och hjärta. Bara det är egentligen värt en eloge.
I'm bringing pretto back!
Om det nu är så att Justin Timberlake har tagit tillbaka sexigheten till dansgolvet så vill ju inte jag vara sämre. Men jag tänker som så här att man får satsa på det man är bra på. Bliv vid din läst liksom. Om man nu, som jag, inte är världens sexigaste kille får man satsa på att vara svårmodig, missförstådd och allmänt dryg rödvinspoet istället.
Därför ska jag från och med nu ta tillbaka pretentionerna till den degenererade och allmänt sekulariserade bloggosfären. Med andra ord ska jag bli ännu mer torr, akademisk, elitistisk och svårmodig. Jag kommer få Horace Engdahl att framstå som Eddie Meduza och ni kommer behöva ha ett Rapakalja-spel nära till hands för att förstå innebörden i alla ord jag ska börja använda.
"Men", säger ni, "om du ska hålla på sådär kommer du ju aldrig få några läsare".
Nej", svarar jag, "det är just det som är meningen." Som att popularitet någonsin har haft något att göra med konstnärlig kvalitet.
Kafka, den gamle juden, hade som ni säkert vet inte heller så roligt. Förutom att han led av tuberkolos och social fobi hade han också svår prestationsångest och vågade knappt publicera något som han hade skrivit. De fåtal noveller som han trots allt publicerade fick inte heller särskilt stor uppmärksamhet. Hundra år senare anser många att han är den viktigaste 1900-talsförfattaren.
Alex Schulman, som nu lägger ner sin blogg på Aftonbladet, hade ungefär 250 000 unika besökare i veckan. Men om hundra år kommer han (förhoppningsvis) vara lika bortglömd som valfritt avsnitt av Miami Vice.
Eller så kan jag ju förstås bara skita i hela grejen och fortsätta att skriva just det som faller mig in. Det är ju också en möjlighet.
Därför ska jag från och med nu ta tillbaka pretentionerna till den degenererade och allmänt sekulariserade bloggosfären. Med andra ord ska jag bli ännu mer torr, akademisk, elitistisk och svårmodig. Jag kommer få Horace Engdahl att framstå som Eddie Meduza och ni kommer behöva ha ett Rapakalja-spel nära till hands för att förstå innebörden i alla ord jag ska börja använda.
"Men", säger ni, "om du ska hålla på sådär kommer du ju aldrig få några läsare".
Nej", svarar jag, "det är just det som är meningen." Som att popularitet någonsin har haft något att göra med konstnärlig kvalitet.
Kafka, den gamle juden, hade som ni säkert vet inte heller så roligt. Förutom att han led av tuberkolos och social fobi hade han också svår prestationsångest och vågade knappt publicera något som han hade skrivit. De fåtal noveller som han trots allt publicerade fick inte heller särskilt stor uppmärksamhet. Hundra år senare anser många att han är den viktigaste 1900-talsförfattaren.
Alex Schulman, som nu lägger ner sin blogg på Aftonbladet, hade ungefär 250 000 unika besökare i veckan. Men om hundra år kommer han (förhoppningsvis) vara lika bortglömd som valfritt avsnitt av Miami Vice.
Eller så kan jag ju förstås bara skita i hela grejen och fortsätta att skriva just det som faller mig in. Det är ju också en möjlighet.