56% indie
Hur indie är du egentligen? Testa dig här:
http://similarminds.com/indie.html
Själv är jag 56%. Resten består av vatten.
Bakverken som har förändrat mitt liv
Nu är den här. Kanske den viktigaste listan av alla listor jag har gjort. Jag har kämpat för den här listan. Jag har supit mig full och somnat i snödrivor för den här. Jag har åkt till Australien och sjungit kareoke för det här. Jag har hoppat hage och spelat brännboll och missat bussar och brutit armen för den här listan! Varsågoda; listan över världens godaste Bakverk. Läs med andakt.
Först en defintionsfråga: Med bakverk menas givetvis allt som går att baka. Det är inte så svårt, det inser till och med du. Man kan därefter börja dela in bakverk i mängder av underkategorier såsom: kakor, bullar, tårtor, bakelser och pajer m.m. Gränserna mellan dessa olika kategorier kan ofta vara en aning suddig. När upphör en bakelse att vara en bakelse och blir till en tårta? Och varför är inte en bulle en kaka? Detta är frågor som filosoferna har grubblat över i alla tider utan att komma fram till något riktigt tillfredställande svar. Begreppsfövirringen blir ännu större i och med att begreppet mjuka kakor ibland används om bakelser.
Men om vi ska göra en lite grov generalisering skulle jag vilja påstå att kakor i allmänhet är hårda och små. Det är inte för inte som man också använder just ordet småkakor. Det är dock av största vikt att man inte blandar ihop kakor och kex som ju i grund och botten är något helt annat. Vi ska inte gå in närmare på det nu.
Bakelser däremot är mjuka och lite större. Om man har grädde i bakelserna förvandlas dom till tårtor (jag har dock valt att lämna tårtorna utanför den här listan, dom får så mycket uppmärksamhet ändå). Om man däremot har lite grädde ovanpå bakelserna fortsätter dom att vara, just det, bakelser.Sen finns det ju förstås också pajer. För att en paj ska bli en paj behövs pajdeg. Det är både jag, Magnus och filosoferna överens om. Men ibland kallas också pajer för kakor. Förrvirringen är alltså total. Men låt oss nu lämna begreppen därhän och istället ge oss i kast med det verkligt viktiga, nämligen listan:
Kärt barn har många namn i alla fall. Om ni har tröttnat på att säga dammsugare går det också bra att säga:
punschrulle, arraksrulle, trådrulle, 150-ohmare eller säkring.
6. Blåbärsmuffins
Muffinsälskare är ett släkte för sig, om du inte har mycket ingående kunskaper i ämnet gör du bäst i att inte öppna munnen om du råkar stöta ihop med en muffinlover. Det kan du bittert få ångra. Det finns ungefär lika många sorters muffins som det finns människor, alltifrån pizzamuffins till kryddmuffins med ädelost. Men godast är nog ändå blåbärsmuffins. Om du vill botanisera vidare i muffinsdjungeln så finns allt du alltid velat veta men aldrig vågat fråga om här:
http://www.dagensmuffin.se/
Som Arlas kök marknadsför sin kladdkaka: ?Den är snabb, kladdig, väldans godaste och smart, för smeten rör du ihop direkt i kastrullen."Inga poäng för grammatisk korrekhet där kanske, men andemeningen går ändå fram på något sätt. Kladdkakans främsta kvalitéer är helt enkelt att den går snabbt att laga och är syndigt god.
Vad finns det egentligen kvar att säga om äppelpajen som inte redan sagts? Ibland kan det kännas lite väl mainstream att älska äppelpaj, man vill ju så gärna känna sig lite unik och älska något annorlunda. Men någonstans djupt där inne klappar ändå ett äppelpajshjärta.
3. Rabarberpaj
När jag som nittioårig gubbe sitter i min gungstol med en bit rabarberpaj i näven kommer jag minnas min ungdoms rabarberskördar. Jag kommer minnas hur vi viftade vilt med knivarna och tävlade om vem som kunde bära dom tyngsta lådorna. Those were the days my friend.
Det är en helig akt att äta en semla. Inte bara för att Åke Holmberg (författare till Ture Sventon-böckerna) har höjt den till skyarna utan också för att den bara bör ätas en dag om året. Fettisdagen blir därmed lite som julafton för alla oss semmelälskare (det är mindre än en månad kvar nu, dags att börja ladda upp!). Att äta en semla är förstås också en vetenskap. Vissa föredrar att äta den med mjölk. Det är förmodligen samma personer som fortfarande kallar semlan för hetvägg. Till dessa har jag bara en sak att säga:
Hallå?! Vi lever faktiskt på 2000-talet!
1. Morotskaka
Först en defintionsfråga: Med bakverk menas givetvis allt som går att baka. Det är inte så svårt, det inser till och med du. Man kan därefter börja dela in bakverk i mängder av underkategorier såsom: kakor, bullar, tårtor, bakelser och pajer m.m. Gränserna mellan dessa olika kategorier kan ofta vara en aning suddig. När upphör en bakelse att vara en bakelse och blir till en tårta? Och varför är inte en bulle en kaka? Detta är frågor som filosoferna har grubblat över i alla tider utan att komma fram till något riktigt tillfredställande svar. Begreppsfövirringen blir ännu större i och med att begreppet mjuka kakor ibland används om bakelser.
Men om vi ska göra en lite grov generalisering skulle jag vilja påstå att kakor i allmänhet är hårda och små. Det är inte för inte som man också använder just ordet småkakor. Det är dock av största vikt att man inte blandar ihop kakor och kex som ju i grund och botten är något helt annat. Vi ska inte gå in närmare på det nu.
Bakelser däremot är mjuka och lite större. Om man har grädde i bakelserna förvandlas dom till tårtor (jag har dock valt att lämna tårtorna utanför den här listan, dom får så mycket uppmärksamhet ändå). Om man däremot har lite grädde ovanpå bakelserna fortsätter dom att vara, just det, bakelser.Sen finns det ju förstås också pajer. För att en paj ska bli en paj behövs pajdeg. Det är både jag, Magnus och filosoferna överens om. Men ibland kallas också pajer för kakor. Förrvirringen är alltså total. Men låt oss nu lämna begreppen därhän och istället ge oss i kast med det verkligt viktiga, nämligen listan:
10. Mockarutor
Kärt barn har många namn i alla fall. Om ni har tröttnat på att säga dammsugare går det också bra att säga:
punschrulle, arraksrulle, trådrulle, 150-ohmare eller säkring.
6. Blåbärsmuffins
Muffinsälskare är ett släkte för sig, om du inte har mycket ingående kunskaper i ämnet gör du bäst i att inte öppna munnen om du råkar stöta ihop med en muffinlover. Det kan du bittert få ångra. Det finns ungefär lika många sorters muffins som det finns människor, alltifrån pizzamuffins till kryddmuffins med ädelost. Men godast är nog ändå blåbärsmuffins. Om du vill botanisera vidare i muffinsdjungeln så finns allt du alltid velat veta men aldrig vågat fråga om här:
http://www.dagensmuffin.se/
Som Arlas kök marknadsför sin kladdkaka: ?Den är snabb, kladdig, väldans godaste och smart, för smeten rör du ihop direkt i kastrullen."Inga poäng för grammatisk korrekhet där kanske, men andemeningen går ändå fram på något sätt. Kladdkakans främsta kvalitéer är helt enkelt att den går snabbt att laga och är syndigt god.
Vad finns det egentligen kvar att säga om äppelpajen som inte redan sagts? Ibland kan det kännas lite väl mainstream att älska äppelpaj, man vill ju så gärna känna sig lite unik och älska något annorlunda. Men någonstans djupt där inne klappar ändå ett äppelpajshjärta.
3. Rabarberpaj
När jag som nittioårig gubbe sitter i min gungstol med en bit rabarberpaj i näven kommer jag minnas min ungdoms rabarberskördar. Jag kommer minnas hur vi viftade vilt med knivarna och tävlade om vem som kunde bära dom tyngsta lådorna. Those were the days my friend.
2. Semla
Det är en helig akt att äta en semla. Inte bara för att Åke Holmberg (författare till Ture Sventon-böckerna) har höjt den till skyarna utan också för att den bara bör ätas en dag om året. Fettisdagen blir därmed lite som julafton för alla oss semmelälskare (det är mindre än en månad kvar nu, dags att börja ladda upp!). Att äta en semla är förstås också en vetenskap. Vissa föredrar att äta den med mjölk. Det är förmodligen samma personer som fortfarande kallar semlan för hetvägg. Till dessa har jag bara en sak att säga:
Hallå?! Vi lever faktiskt på 2000-talet!
1. Morotskaka
Vågar du vara rädd står jag på knä
När jag sätter rmig ner och försöker komma fram till vilket band som har betytt mest för mig brukar det alltid bli bob hund tillslut.
För ett år sen ville jag nog inget hellre än att bob hund skulle återförenas och börja spela in skivor och turnera igen. Men jag är inte så säker på att jag vill det längre, jag ska försöka förklara varför.
Jag skulle vilja ändra på citatet "Ju fler kockar desto sämre soppa" till "Ju fler kockar desto märkligare soppa". bob hund är en soppa med minst sex kockar; sångaren och estradören Thomas Öberg, gitarristerna Conny Nimmersjö och Johnny Essing, keyboardisten Jonas Jonasson, basisten Mats Hellqvist och trummisen Mats Andersson. Ännu fler om man inte bara räknar med bandmedlemmarna utan också managern Marcus Törncrantz, producenten Daniel Zqaty och formgivaren Martin Kann som också har bidragit rätt mycket till bob hund.
Det var från början också en mycket märklig soppa. Grundreceptet kanske var någon sorts hederlig svensk grönsakssoppa men dom olika bandmedlemmarna blandade i en massa märkliga ingredienser. En skvätt kraftwerkska synthar, några nypor Pixies-gitarrer och en stor portion Iggy Popska primalskrik. Det blev en soppa som vissa uppfattade som smaklös men som andra fascinerades av. För vare ny skiva har bob hund tillsatt några nya kryddor men inte ändrat så mycket på själva receptet. Det funkade i tio år men det kanske inte funkar längre. Risken med band som spelar länge är att dom fortsätter leva vidare på gamla meriter (se Rolling Stones, The Who, The Ramones m.fl.). Det känns lite som att bob hund har nått dit. Och även om dom fortsätter spela in fantastiska skivor kommer fansen ändå bara skrika efter gamla låtar. Thomas Öberg sa en intressant sak i en intervju på radion för några veckor sen, det var ungefär såhär: "Vi har material för bob hund som skulle räcka för tio år framåt. Men bara för att man har skrivit och spelat in något behöver det inte betyda att man vill ge ut det."
Med undantag för konserten i Stockholm i höstas har bob hund-medlemmarna ägnat sig åt Bergman Rock och Sci-Fi Skåne dom senaste åren. Den rastlöse Thomas Öberg har nu också startat ytterligare ett band; Twentyfour-seven som spelar minimalistisk technoaktig musik. Jag gillar det jag har hört med alla tre banden men jag skulle ljuga om jag påstod att något av dom låg mig lika nära hjärtat som bob hund. Ändå gillar jag medlemmarnas (kanske framförallt Thomas) vägran att stå till, att ständigt utvecklas och hitta på nya saker. Och förr eller senare kanske det kommer en skiva med något av dessa band (eller kanske något helt annat) som låter lika bra som vad som helst som bob hund har gjort. Man kan alltid hoppas.
Dessutom har jag i alla fall fått se dom live en gång nu. Så nu kan jag dö lycklig.
Jag funderar för övrigt på att bränna en blandskiva med bob hund, om det är någon som är intresserad går det bra att höra av sig till [email protected] (jag kan dock inte lova att det blir inom den närmaste tiden)
Här följer i alla fall låtlistan:
Vågar du vara rädd står jag på knä - En introduktion till bob hund:
1. Allt på ett kort
2. Mer än så kan ingen bli
3. Min trampolin
4. Upp, upp, upp, ner (live)
5. Nu är det väl revolution på gång (live)
6. I stället för musik: förvirring
7. Jag tror jag är kär
8. Rock'n'roll tar död på mig
9. Nu är vi här! Nu är vi här! Nu är vi här! Var är vi?
10. Kompromissen
11. Våffeljärnet
12. Dûsseldorf
13. Den lilla planeten
14. Plankton
15. Reinkarnerad exakt som förut
16. Sista beställningen (live)
17. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag (live)
18. Skall du hänga med? Nä!! (live)
19. Din Hund (live)
20. Den ensamme sjömannens födelsedag
Knivskärarnätter
Det är Disco Fever igen det är
Girls night out det är
varma pannor och
kalla drinkar det är
tusentals hålögda varelser som
kravlat sig ur sina internetgrottor det är
electrovågor som dansar genom
späda kärlekstörstande kroppar
lyser upp oss som
ett fackeltåg genom staden
pulserar och
pulvriserar
sönder
Det är en kniv som skär ett blodrött snitt på
den nattsvarta himlen för det är
en sån natt det är
en sån natt och det finns liv på mars
E som i Extas, Explosionserektion och
Emotionella äventyr
fyller ögongloberna som
växer sig större än discokulorna
taktfasta beats, djupröda basslingor och
en kärlek som vill ta oss högre och högre
vi dansar i en vacker spiral mot taket men utan att
röra varandra utan att ens
se på varandra vi dansar i
varsitt universum men
delar olika hjärtslag i
en natt
Två par ögon magnetiserar varann
två händer elektrifierar varann och
en kortslutning går när munnarna möts
sliter ut varann i natten
sliter av kläderna
trevar och famlar som två blinda möss innan
vi tillslut finner varandra
någonstans på mitten
Vaknar i en buske
och lyssnar till
tystnaden
Girls night out det är
varma pannor och
kalla drinkar det är
tusentals hålögda varelser som
kravlat sig ur sina internetgrottor det är
electrovågor som dansar genom
späda kärlekstörstande kroppar
lyser upp oss som
ett fackeltåg genom staden
pulserar och
pulvriserar
sönder
Det är en kniv som skär ett blodrött snitt på
den nattsvarta himlen för det är
en sån natt det är
en sån natt och det finns liv på mars
E som i Extas, Explosionserektion och
Emotionella äventyr
fyller ögongloberna som
växer sig större än discokulorna
taktfasta beats, djupröda basslingor och
en kärlek som vill ta oss högre och högre
vi dansar i en vacker spiral mot taket men utan att
röra varandra utan att ens
se på varandra vi dansar i
varsitt universum men
delar olika hjärtslag i
en natt
Två par ögon magnetiserar varann
två händer elektrifierar varann och
en kortslutning går när munnarna möts
sliter ut varann i natten
sliter av kläderna
trevar och famlar som två blinda möss innan
vi tillslut finner varandra
någonstans på mitten
Vaknar i en buske
och lyssnar till
tystnaden
Skådisarna dårå
Ja, jag utlovade ju en skådislista också, so here it is. Dock utan motiveringar den här gången, det orkade jag inte.
Först bara några till regissörer som jag tycker är jättebra (för det mesta) men som inte kom med på den andra listan:
Peter Jackson, Steven Spielberg, Lukas Moodysson, Sergio Leone, Sofia Coppola, George Lucas och Woody Allen
En sak till: Det handlar givetvis om personliga preferenser. Jag är ju bara människa, därför kan jag inte alltid avgöra om det är skådespelartalangerna eller utseendet som avgör om jag gillar en skådis i en viss roll. Enough said.
25. Gael Garcia Bernál
24. James Dean
23. Robert Gustafsson
22. Meryl Streep
21. John Travolta
20. Robin Williams
19. Steve Buscemi
18. Woody Allen
17. Kevin Spacey
16. Jim Carrey
15. John Hurt
14. George Clooney
13. Roberto Benigni
12. Bill Murray
11. Marlon Brando
10. Al Pacino
9. Nathalie Portman
8. Brad Pitt
7. Johnny Depp
6. Charles Chaplin
5. Dustin Hoffman
4. Malcolm McDowell
3. Robert De Niro
2. Jack Nicholson
1. Audrey Tautou
Sådärja, nu kan ni börja klaga.
Först bara några till regissörer som jag tycker är jättebra (för det mesta) men som inte kom med på den andra listan:
Peter Jackson, Steven Spielberg, Lukas Moodysson, Sergio Leone, Sofia Coppola, George Lucas och Woody Allen
En sak till: Det handlar givetvis om personliga preferenser. Jag är ju bara människa, därför kan jag inte alltid avgöra om det är skådespelartalangerna eller utseendet som avgör om jag gillar en skådis i en viss roll. Enough said.
25. Gael Garcia Bernál
24. James Dean
23. Robert Gustafsson
22. Meryl Streep
21. John Travolta
20. Robin Williams
19. Steve Buscemi
18. Woody Allen
17. Kevin Spacey
16. Jim Carrey
15. John Hurt
14. George Clooney
13. Roberto Benigni
12. Bill Murray
11. Marlon Brando
10. Al Pacino
9. Nathalie Portman
8. Brad Pitt
7. Johnny Depp
6. Charles Chaplin
5. Dustin Hoffman
4. Malcolm McDowell
3. Robert De Niro
2. Jack Nicholson
1. Audrey Tautou
Sådärja, nu kan ni börja klaga.
Topp 11: Regissörer
Jag försökte men det gick inte att välja bort någon av dom här regissörerna så därför blir det en topp 11-lista istället för en topp 10.
11. Akira Kurosawa
Jag har visserligen inte sett så många av hans filmer men dom två klassiska samurajfilmerna, "De sju samurajerna" och "Yojimbo - Livvakten" är fantastiska både filmiskt och berättarmässigt. Likaså några lite mer underskattade filmer som "Dodes'ka-den", "Vägvisaren" och "Akira Kurosawas drömmar".
10. Ingmar Bergman
Samma här. Har inte alls sett mycket. Men jag tycker i alla fall att "Fanny och Alexander" är den bästa svenska filmen någonsin (trots längden). Annars gillar jag också "Såsom i en spegel" och "Viskningar och Rop". "Det sjunde inseglet" är ju också bra i och för sig men kanske liiite överskattad.
9. Francis Ford Coppola
Om det inte var för Gudfadern-filmerna och "Apocalypse" hade han aldrig kommit med på den här listan. För annars har han väl inte gjort så mycket mästerliga filmer (i alla fall inte som jag har sett). Men har man gjort Gudfadern har man rätt göra vad fan man vill sen. Han får regissera reklam för diskmedel om han känner för det han har ändå gjort Gudfadern I och II.
8. Martin Scorsese
Okej, jag erkänner, jag har fortfarande inte sett "Taxi Driver". Det är förmodligen en brist i min allmänbildning. Men jag har sett rätt mycket annat av Scorsese, "Maffiabröder", "Casino", "Tjuren från Bronx", "King of Comedy", "Mean Streets" (med den märkliga svenska titeln "Dödspolarna") och "Departed" till exempel.
Alla dom nämnda filmerna är värda 4/5. Han har också gjort två fantastiska musikdomkumentärer som är värda 5/5, "The Last Waltz" (om The Band) och "No Direction Home" (om Bob Dylan). En riktigt stabil regissör.
7. David Lynch
Lynch är förmodligen den mest egensinnige och kompromisslöse regissören på den här listan. Fast det behöver inte betyda att han är bäst. Men det är svårt att värja sig för stämningarna i "Lost Highway", "Blue Velvet" och "Twin Peaks". Min personliga favorit är annars "Elefantmannen" som är en rätt enkel historia men väldigt vackert filmad och väldigt gripande.
6. Tim Burton
Tim Burton är väl lite "David Lynch-light". Han gör ju också väldigt skruvade filmer men kanske inte fullt så skruvade som Lynch. Om man accepterar att magiska och oförklarliga saker kan inträffa brukar det i alla fall för det mesta gå att förstå hans filmer. Mina favoriter är "Big Fish" och "Edvard Scissorhands" (lite dåligt att jag varken har sett "Nightmare Before Christmas" eller "Corpse Bride"). Dessutom har han ju den goda smaken att ofta samarbeta med en av USA:s bästa skådespelare (gissa vem).
5. Bröderna Cohen
Det brukar alltid stå att det är Joel Cohen som regisserar filmerna och att Ethan Cohen skriver manuset men jag tror dom samarbetar rätt mycket. Whatever, det viktiga är att "O Brother Where Art Thou", "The Big Lebowski" och "Fargo" är helt fantastiska filmer.
4. Jean-Pierre Jeunet
Har man gjort två av världens vackraste filmer så är det klart att man måste vara med på en sån här lista. Jag pratar om "Amelie från Monmartre" och "Delikatessen". Dessutom är jag rätt säker på att jag kommer att älska "De förlorade barns stad" när jag äntligen ser den. En lite kul grej är att han har regisserat en av Alien-filmerna också...
3. Alejandro González Iñárritu
Det sägs visserligen att det inte är Alejandro utan manusförfattaren han har jobbat med i sin trilogi "Amores Perros"-"21 Gram"-"Babel" som ligger bakom den invecklade berättarstrukturen. Så all cred till honom egentligen. Men ändå, jag tror nog att regissören har betytt rätt mycket för dom här filmerna. Han har hittills inte gjort en enda medelmåttig film, det är stort.
2. Quentin Tarantino
Det går inte riktigt att beskriva i ord hur cool "Pulp Fiction" är. Eller "Reservoir Dogs" med för den delen. "Kill Bill"-filmerna är ju också rätt coola men själva storyn i dom tycker jag inte alls håller samma klass som i hans tidigare filmer. Nåväl, en anledning till att han kommer så högt upp är också att det inte finns någon annan regissör som använder sig av lika cool musik i sina filmer.
1. Stanley Kubrick
Den ende regissör som jag visste på förhand var på listan han skulle hamna. Kubrick är störst helt enkelt. "Clockwork Orange" är kanske världens bästa film, i alla fall en av världens 5 bästa filmer. Jag köpte en box med 8 Kubrick-filmer när jag var typ 15, det kan vara mitt livs bästa köp. Förutom "Clockwork Orange" ingick "The Shining", "Dr. Strangelove...", "Lolita", "Eyes Wide Shut", "Full Metal Jacket", "Barry Lyndon" och "2001" i boxen. Bara mästerverk.
Om någon har någon invändning mot den totala bristen på kvinnor på listan kan jag bara säga att regissör måste vara ett rätt mansdominerat yrke. Jag kommer faktiskt bara på en enda kvinnlig regissör jag gillar, Sofia Coppola. Hon kom dock inte med på listan.
Någon av dom närmaste dagarna kommer jag göra en lista på skådespelare också.
La Vita É Bella!
Jag har kommit på en sak. Jag har kommit varför så många italienska och franska filmer som La vita É Bella, La Strada, Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain, Delicatessen, Jules Et Jim m.fl. varför dom alla innehåller en sån otrolig livslust. Jag tror det beror på språken. Det finns ingen chans i världen att en svensk (eller amerikan för den delen) kan prata med samma frenesi och samma yviga gestikulerande som exempelvis Roberto Benigni. Och det låter aldrig riktigt lika fint när en svensk säger "Ursäkta mig" som när Audrey Tautou säger "Escusez-moi".
Alltså, det är klart att det beror på många andra saker också; skådespelarna, miljön, musiken, foto osv. Men ändå. En viktig orsak till att jag gillar så många franska och italienska filmer tror jag är att jag är lite kär i språken. Jag önskar att jag kunde prata franska bättre. Och jag önskar att jag kunde någon italienska alls. Jag kan typ bara bambino, cappuccino, allegro och bellissimo. Men å andra sidan kanske det räcker. Annars får jag åka till Danmark och gå en nybörjarkurs.
With our love we can save the world, or at least ourselves
Året är 2007
vi står i ett kök någonstans
ett sånt där gammalt kök med gasspis och
gula fläckar i taket
en vattenkran står och droppar
vi låter den droppa
Du vrider på gasen på spisen
jag går ut i vardagsrummmet
plockar fram en LP ur skivbacken
sätter nålen mot skivan
ut strömmar:
Pianosonat no. 8 i c-moll av
Ludvig van Beethoven
andra satsen,
adagio cantabile
Den går inte riktigt i valstakt men
vi dansar vals ändå
världen snurrar fort
vi snurrar långsamt
Året är 2001
jag sitter vid pianot och försöker ta ut
Adagio Cantabile-satsen
pappa kommer in
han säger att det har flygit in två flygplan
i två torn
i USA
jag säger: okay
och fortsätter spela
på kvällen ser jag på tv
folk som skriker, byggnader som brinner
några dagar senare är det krig
ingenting är på riktigt
jag sätter mig vid pianot och fortsätter spela
Året är 1942
du och jag är två judar i ett koncentrationsläger
vi skrattar hela tiden
soldaterna skjuter oss
det gör inget
vi skrattar ännu mer
vi springer runt och sjunger internationalen
ruskar på fångarna och skriker till dom:
Fattar ni?! Ni är fria!
Ni är fria!
dom ser på oss som om vi var tokiga
det är vi såklart
Året är 1933
vi är Bonnie & Clyde
vi bilar genom USA
rånar banker
och super bort pengarna
vi knullar uppe på loften i ladorna
och dansar på sjaskiga caféer hela nätterna
ibland sover vi i diken
ibland på billiga motell
billiga motell som bara har en gasspis
och en kran som står och droppar
året är 1915
vi är två clowner på en teaterscen
vi kastar pajer på varandra
soldaterna i publiken applåderar
dom tycker att vi spelar våra roller så bra
dom fattar inte att det är dom som spelar
vi ler och applåderar tilbaka
det riktiga livet pågår på scenen
allt utanför är bara en tragisk fars
Året är 1889
vi bor i en liten trång etta i Stockholm
jag är din lesbiska vännina
du är min homosexuelle pojkvän
du målar mustasch på överläppen
och smyger in på herrklubbar
jag klär mig i kjol och högklackat och går på kafferep
när polisen kommer gömmer vi oss i garderoben
vi fnissar när dom hittar oss och släpar med oss till stationen
vi kysser polischefen på munnen
vi fortsätter fnissa när vi döms till fängelse
för det är allt vi kan
Året är 1862
vi är två negerslavar på ett majsfält
vi snor två sydstatsuniformer
medan soldaterna badar
sen rider vi runt till alla plantager
skriker till slavarna:
Fattar ni?! Ni är fria!
Ni är fria!
dom ser på oss som om vi var tokiga
det är vi såklart
Året är 1431
vi springer upp på bålet och
befriar Jeanne D'Arc
sen gömmer vi oss i skogen i två veckor
hon lär oss att leva på bär och rötter
vi bygger en koja i ett träd
när soldater passerar under det
kastar vi kottar i huvudet på dom
Året är 32
vi hänger på två kors
brevid oss hänger Jesus
vi sjunger
"Always look on the bright side of life"
Jesus skrattar
han säger att det känns okej att dö nu
han säger att han bara är en snubbe i mängden
ni är Jesus ni också säger Jesus
Året är 0
klockan har stannat
vi står på en buss och
det är någonting vi har glömt
plötsligt rycker du i nödbromsen
vi kastar oss av bussen
springer upp till lägenheten
in i köket
på golvet ligger två livlösa kroppar
vi släpar ut dom i snön
kysser dom på munnen
när dom vaknar till liv ser vi på varandra och ler
sen försvinner vi
vårt uppdrag är slutfört
Nyvakna reser vi oss upp
vi noterar att skivan har tagit slut
jag sätter på den igen
och världen börjar snurra på nytt
lite långsammare nu
Adagio cantabile
vi springer genom staden
hoppar i alla vattenpölar vi ser
klättrar upp på varenda hustak
ställer oss och kissar i parkerna
badar i fontänerna
stjäl frukt ifrån ett korgstånd
och springer vidare
vi tappar all frukt i flykten
vi springer in i en gränd
och lutar oss mot en husvägg för att hämta andan
jag kramar dig
och vi ramlar ihop i en hög av utmattning
How strange it is to be anything at all
vi står i ett kök någonstans
ett sånt där gammalt kök med gasspis och
gula fläckar i taket
en vattenkran står och droppar
vi låter den droppa
Du vrider på gasen på spisen
jag går ut i vardagsrummmet
plockar fram en LP ur skivbacken
sätter nålen mot skivan
ut strömmar:
Pianosonat no. 8 i c-moll av
Ludvig van Beethoven
andra satsen,
adagio cantabile
Den går inte riktigt i valstakt men
vi dansar vals ändå
världen snurrar fort
vi snurrar långsamt
Året är 2001
jag sitter vid pianot och försöker ta ut
Adagio Cantabile-satsen
pappa kommer in
han säger att det har flygit in två flygplan
i två torn
i USA
jag säger: okay
och fortsätter spela
på kvällen ser jag på tv
folk som skriker, byggnader som brinner
några dagar senare är det krig
ingenting är på riktigt
jag sätter mig vid pianot och fortsätter spela
Året är 1942
du och jag är två judar i ett koncentrationsläger
vi skrattar hela tiden
soldaterna skjuter oss
det gör inget
vi skrattar ännu mer
vi springer runt och sjunger internationalen
ruskar på fångarna och skriker till dom:
Fattar ni?! Ni är fria!
Ni är fria!
dom ser på oss som om vi var tokiga
det är vi såklart
Året är 1933
vi är Bonnie & Clyde
vi bilar genom USA
rånar banker
och super bort pengarna
vi knullar uppe på loften i ladorna
och dansar på sjaskiga caféer hela nätterna
ibland sover vi i diken
ibland på billiga motell
billiga motell som bara har en gasspis
och en kran som står och droppar
året är 1915
vi är två clowner på en teaterscen
vi kastar pajer på varandra
soldaterna i publiken applåderar
dom tycker att vi spelar våra roller så bra
dom fattar inte att det är dom som spelar
vi ler och applåderar tilbaka
det riktiga livet pågår på scenen
allt utanför är bara en tragisk fars
Året är 1889
vi bor i en liten trång etta i Stockholm
jag är din lesbiska vännina
du är min homosexuelle pojkvän
du målar mustasch på överläppen
och smyger in på herrklubbar
jag klär mig i kjol och högklackat och går på kafferep
när polisen kommer gömmer vi oss i garderoben
vi fnissar när dom hittar oss och släpar med oss till stationen
vi kysser polischefen på munnen
vi fortsätter fnissa när vi döms till fängelse
för det är allt vi kan
Året är 1862
vi är två negerslavar på ett majsfält
vi snor två sydstatsuniformer
medan soldaterna badar
sen rider vi runt till alla plantager
skriker till slavarna:
Fattar ni?! Ni är fria!
Ni är fria!
dom ser på oss som om vi var tokiga
det är vi såklart
Året är 1431
vi springer upp på bålet och
befriar Jeanne D'Arc
sen gömmer vi oss i skogen i två veckor
hon lär oss att leva på bär och rötter
vi bygger en koja i ett träd
när soldater passerar under det
kastar vi kottar i huvudet på dom
Året är 32
vi hänger på två kors
brevid oss hänger Jesus
vi sjunger
"Always look on the bright side of life"
Jesus skrattar
han säger att det känns okej att dö nu
han säger att han bara är en snubbe i mängden
ni är Jesus ni också säger Jesus
Året är 0
klockan har stannat
vi står på en buss och
det är någonting vi har glömt
plötsligt rycker du i nödbromsen
vi kastar oss av bussen
springer upp till lägenheten
in i köket
på golvet ligger två livlösa kroppar
vi släpar ut dom i snön
kysser dom på munnen
när dom vaknar till liv ser vi på varandra och ler
sen försvinner vi
vårt uppdrag är slutfört
Nyvakna reser vi oss upp
vi noterar att skivan har tagit slut
jag sätter på den igen
och världen börjar snurra på nytt
lite långsammare nu
Adagio cantabile
vi springer genom staden
hoppar i alla vattenpölar vi ser
klättrar upp på varenda hustak
ställer oss och kissar i parkerna
badar i fontänerna
stjäl frukt ifrån ett korgstånd
och springer vidare
vi tappar all frukt i flykten
vi springer in i en gränd
och lutar oss mot en husvägg för att hämta andan
jag kramar dig
och vi ramlar ihop i en hög av utmattning
How strange it is to be anything at all
Med anledning av den obefintliga snön, del 2
Okej. Jag har tänkt lite mer och jag har diskuterat det här med en kompis och kommit fram till följande:
Den här frustrationen, den här viljan att sätta sig emot logiken kommer väl från drömmarna. Alltså: Vi utgår ifrån att det finns en "verklig" värld och en "drömvärld" (det finns ingenting som säger att det kanske i själva verket förhåller sig precis tvärtom men jag gör det lite enkelt för mig). I den verkliga världen gäller logikens spelregler, i drömvärlden gäller dem inte. När vi ser hur våra drömmar inte uppfylls på grund av logiska hinder blir vi givetvis besvikna. Ibland växer sig den där besvikelsen så stark att vi gör motstånd mot logiken rent obstinat, trots att vi inte vet riktigt varför och trots att det är meningslöst. Det är det som kallas envishet.
Med detta som grund skulle man kunna dra slutsatsen att människor med livlig fantasi har svårt för logik, eller i alla fall att acceptera logiken. Det stämmer inte. Jag har vänner med väldigt livlig fantasi som samtidigt har lätt att finna sig i det logiska. På samma sätt vet jag nog personer som inte har mycket fantasi alls och som också också har svårt med det logiska.
Så vad vill jag bevisa? Jag vet inte. Kanske vill jag bara säga att dessa två världar måste få existera sida vid sida. Och på samma sätt som vi försöker styra våra tankar i en viss riktning måste vi kanske också våga känslorna styra våra handlingar. Ibland. Jag säger inte at vi ska låta känslorna styra varje steg vi tar. Men att vi måste acceptera dem som en del av oss och inte bara avfärda dem som "barnsliga".
De ögonblick vi kommer ihåg och de som betyder något är oftast när vi har låtit känslorna ta över. Antingen grämer vi oss över att vi har gjort något överilat eller också njuter vi av att vi kunde "flyta med". Men det logiska handlandet är det som leder oss fram till dessa ögonblick och därför givetvis helt nödvändigt. Men det är kanske när logiken inte utmynnar i det vi hade tänkt oss som vi hatar den. Om vi tar ett mattetal som exempel:
Vad är det som driver människor att lösa matematiska problem? Givetvis är det glädjen som infinner sig när man lyckas. Och på så sätt kan man säga att även det mest logiska är känslobaserat. Men när vi räknar fel blir vi frustrerade. Den frustrationen kan hos vissa människor bli en drivkraft som tvingar en till att fortsätta räkna tills man når ett tillfredsställande resultat. Men andra ger upp framför hindret och börjar slå på det. Det kanske är att bli vuxen att söka sig vidare och inte börja slå på hinder. Men det är också att slutligen acceptera att det är den "verkliga" världen som är den verkliga världen. Och det är slutligen, som jag skrev tidigare, att göra livet tristare, mindre innehållsrikt.
Återigen; jag vet inte exakt vad jag vill säga. Jag bara rör ihop tankarna hela tiden. Jag skriver mest det här för att jag ska förstå själv. Men jag hoppas också att det kan väcka tankar hos någon. Jag tror det är viktigt att tänka på det här ibland.
Den här frustrationen, den här viljan att sätta sig emot logiken kommer väl från drömmarna. Alltså: Vi utgår ifrån att det finns en "verklig" värld och en "drömvärld" (det finns ingenting som säger att det kanske i själva verket förhåller sig precis tvärtom men jag gör det lite enkelt för mig). I den verkliga världen gäller logikens spelregler, i drömvärlden gäller dem inte. När vi ser hur våra drömmar inte uppfylls på grund av logiska hinder blir vi givetvis besvikna. Ibland växer sig den där besvikelsen så stark att vi gör motstånd mot logiken rent obstinat, trots att vi inte vet riktigt varför och trots att det är meningslöst. Det är det som kallas envishet.
Med detta som grund skulle man kunna dra slutsatsen att människor med livlig fantasi har svårt för logik, eller i alla fall att acceptera logiken. Det stämmer inte. Jag har vänner med väldigt livlig fantasi som samtidigt har lätt att finna sig i det logiska. På samma sätt vet jag nog personer som inte har mycket fantasi alls och som också också har svårt med det logiska.
Så vad vill jag bevisa? Jag vet inte. Kanske vill jag bara säga att dessa två världar måste få existera sida vid sida. Och på samma sätt som vi försöker styra våra tankar i en viss riktning måste vi kanske också våga känslorna styra våra handlingar. Ibland. Jag säger inte at vi ska låta känslorna styra varje steg vi tar. Men att vi måste acceptera dem som en del av oss och inte bara avfärda dem som "barnsliga".
De ögonblick vi kommer ihåg och de som betyder något är oftast när vi har låtit känslorna ta över. Antingen grämer vi oss över att vi har gjort något överilat eller också njuter vi av att vi kunde "flyta med". Men det logiska handlandet är det som leder oss fram till dessa ögonblick och därför givetvis helt nödvändigt. Men det är kanske när logiken inte utmynnar i det vi hade tänkt oss som vi hatar den. Om vi tar ett mattetal som exempel:
Vad är det som driver människor att lösa matematiska problem? Givetvis är det glädjen som infinner sig när man lyckas. Och på så sätt kan man säga att även det mest logiska är känslobaserat. Men när vi räknar fel blir vi frustrerade. Den frustrationen kan hos vissa människor bli en drivkraft som tvingar en till att fortsätta räkna tills man når ett tillfredsställande resultat. Men andra ger upp framför hindret och börjar slå på det. Det kanske är att bli vuxen att söka sig vidare och inte börja slå på hinder. Men det är också att slutligen acceptera att det är den "verkliga" världen som är den verkliga världen. Och det är slutligen, som jag skrev tidigare, att göra livet tristare, mindre innehållsrikt.
Återigen; jag vet inte exakt vad jag vill säga. Jag bara rör ihop tankarna hela tiden. Jag skriver mest det här för att jag ska förstå själv. Men jag hoppas också att det kan väcka tankar hos någon. Jag tror det är viktigt att tänka på det här ibland.
Med anledning av den obefintliga snön
Jag hörde Thomas Öberg prata på radion förut om rätten att vara idiot. Jag förstår precis vad han menar, rätten till att "gå på en smäll och sen rusa som en tjur rakt in i nästa", rätten till att fortsätta hävda att 2x2 = 5 trots att man vet att man har fel.
Ibland känns det som att envisheten är den viktigaste egenskapen av alla, viktigare än kärleken, kanske till och med viktigare än empatin. Det är så mycket vi bara finner oss i, det är så mycket vi bara accepterar utan att ifrågasätta. Och det gör livet oerhört tråkigt. Det gör att vi lever på ungefär samma sätt allihop trots att vi egentligen borde kunna leva på tusen olika.
Vi förväntas finna oss i logikens lagar. När vi inte gör det uppfattas vi som barnsliga för barn har ännu inte insett att det är lönlöst att kämpa mot logiken, att man alltid förlorar. Men jag tycker man måste kunna kämpa även när man vet att man kommer att förlora. Allt blir så grått annars, till slut sitter vi och säger att "Ja det var ju sorgligt att så många dog i jordbävningen, men det var ju oundvikligt." Att säga något sånt är ungefär detsamma som att säga "Det är ingen mening med att leva vi ska ju ändå dö någon gång." Det är att vika sig, det är att ge upp och det är själva motsatsen till att leva.
Kanske har allt det här något med kristendomen att göra. Det är ju en gammal tanke att Gud blir ond på de som försöker göra uppror mot hans/hennes lagar och att de då ska bestraffas. Kanske lever vi med den tanken i bakhuvudet jämnt och ständigt och därför har vi den där rädslan för att gå över gränser, för att säga det opassande. Kanske inte.
Men det är i revolterna som gnistorna till livet finns. Det låter så klyschigt men det måste vara så. Och det är när revolterna lyckas, när känslorna mot all förmodan lyckas besegra förnuftet som vi påminns om varför vi lever. Och det är alltid när filmer slutar så som jag börjar gråta.
DIN MAMMA!!!111
En dag det var söndag och jag var hemma hos Ali. Då vi spelade Tekken 4 på hans playstation och han fick fett med jävla spö hela tiden. Sen vi blev hungriga som vargen och tänkte "Ey! vi drar till Samirs pappas pizzeria" för han gör godaste pizzorna i hela Fittja och om man frågar han tar extra mycket kebabsås. Så då vi frågade Alis brorsa om han ville köra oss för han har värsta bilen plus han berättar alltid sjukaste historierna om när han knullar med sin guss.
I bilen Ali kom på att han är skyldig Samir tio miljoner spänn plus femton pokemonkort för att han aldrig pussade Yasmine som är värsta snygga gussen som han sa han skulle. Men då brorsan sa vi kunde låna lite bling-bling av honom och flasha med så Samir skulle se vi var värsta coola snubbarna och inte fattiga kyrkråttor och då han skulle lämna oss ifred.
Sen vi kom in på pizzerian och Samir stod där och han sa:
"Yo! Hit med mina 10 miljoner och pokemonkorten annars jag ska skära halsen av er och slänga er till hajarna!"
Och Ali bara: "Fan du ska inte hota mig! Vet du inte att Arash pappa är värsta maffiabossen och han kommer baza sina shunnar på dig och dom kommer stryka dig gul och blå!"
Då Samir sa: "Tror du inte jag vet din mamma är en hora eller? Hon knullar massa turkar och nassar och allting och sen hon får pengar av dom så hon kan köpa fula svennekläder till dig!"
Då Ali blev som galen för ingen säger så om hans mamma och han var på väg att ge Samir grymmaste näsblodet men då Samirs pappa kom och sa:
"Hallå, pojkar ni ska inte slåss! Ni ska vara vänner och äta pizza och gå ut och spela fotboll för fan! Plus ni skrämmer bort alla svennar när ni håller på, dom blir rädda och tror alla invandrare slåss hela tiden."
Vi spelade fotboll kortaste stunden men det var fusk för Ali och Samir spelade mot mig och vann med typ hundra noll. Sen vi tänkte gå och stryka över alla j i Fittja så det blir som det gussarna har mellan benen men då Alis brorsa kom tillbaka och sa Ali skulle komma hem för hans farmor fyllde år. På vägen hem till Ali vi såg en nasse med rakade skallen och vi tänkte vi gömmer oss så han inte ser men då Alis brorsa sa att hans bil kan köra ifrån alla nassar plus att han har en uzi i bakluckan.
Sen vi kom hem till Ali och hans farmor fyllde år och vi sjöng sången och sen vi åt blåbärspaj och Ali fick pajen i hela ansiktet så vi skrattade och sa han såg ut som värsta smurfen och Ali blev arg först men sen han såg sig i spegeln och då han skrattade också. Och sen alla var fett med glada resten av hela dagen.
I bilen Ali kom på att han är skyldig Samir tio miljoner spänn plus femton pokemonkort för att han aldrig pussade Yasmine som är värsta snygga gussen som han sa han skulle. Men då brorsan sa vi kunde låna lite bling-bling av honom och flasha med så Samir skulle se vi var värsta coola snubbarna och inte fattiga kyrkråttor och då han skulle lämna oss ifred.
Sen vi kom in på pizzerian och Samir stod där och han sa:
"Yo! Hit med mina 10 miljoner och pokemonkorten annars jag ska skära halsen av er och slänga er till hajarna!"
Och Ali bara: "Fan du ska inte hota mig! Vet du inte att Arash pappa är värsta maffiabossen och han kommer baza sina shunnar på dig och dom kommer stryka dig gul och blå!"
Då Samir sa: "Tror du inte jag vet din mamma är en hora eller? Hon knullar massa turkar och nassar och allting och sen hon får pengar av dom så hon kan köpa fula svennekläder till dig!"
Då Ali blev som galen för ingen säger så om hans mamma och han var på väg att ge Samir grymmaste näsblodet men då Samirs pappa kom och sa:
"Hallå, pojkar ni ska inte slåss! Ni ska vara vänner och äta pizza och gå ut och spela fotboll för fan! Plus ni skrämmer bort alla svennar när ni håller på, dom blir rädda och tror alla invandrare slåss hela tiden."
Vi spelade fotboll kortaste stunden men det var fusk för Ali och Samir spelade mot mig och vann med typ hundra noll. Sen vi tänkte gå och stryka över alla j i Fittja så det blir som det gussarna har mellan benen men då Alis brorsa kom tillbaka och sa Ali skulle komma hem för hans farmor fyllde år. På vägen hem till Ali vi såg en nasse med rakade skallen och vi tänkte vi gömmer oss så han inte ser men då Alis brorsa sa att hans bil kan köra ifrån alla nassar plus att han har en uzi i bakluckan.
Sen vi kom hem till Ali och hans farmor fyllde år och vi sjöng sången och sen vi åt blåbärspaj och Ali fick pajen i hela ansiktet så vi skrattade och sa han såg ut som värsta smurfen och Ali blev arg först men sen han såg sig i spegeln och då han skrattade också. Och sen alla var fett med glada resten av hela dagen.
Från tango till Taube - från Karlstad till Göteborg till Karlstad igen...
| För en tid sen fick jag en bränd cd-skiva av Jonas med en inspelning av när Håkan Hellström och Sven-Bertil Taube tillsammans tolkade Evert Taube-låtar, uppbackade av en symfoniorkester i Stockholm i våras. Det lät minst sagt fantastiskt. När jag sedan fick se att dom skulle göra fler föreställningar i Göteborg i januari blev jag väldigt sugen på att åka och kolla. Syrran var också intresserad av att hänga med men dumt nog dröjde det ett tag innan jag fick ändan ur vagnen för att beställa biljetter. När jag skulle beställa 2 biljetter var dom redan slutsålda till alla tre föreställningarna. Sen lyckades jag dock få tag på en biljett i alla fall, även den genom Jonas eftersom han först bara hade fått tag på en biljett men sen kommit över två stycken till en annan föreställning. Därför erbjöd han sig att sälja den enstaka biljetten till mig vilket jag glatt sa ja till. Jag skulle kunna säga någonting om att gå på konsert själv. Jag har gjort det en gång tidigare, faktiskt i samma lokal som nu, konserthuset i Göteborg, men den gången var det på Ed Harcourt. Det heter ju att ?delad glädje är dubbel glädje? och det är givetvis roligare att gå på en konsert tillsammans med någon än att gå själv. Men båda dessa gånger ångrar jag verkligen inte att jag gick trots att man känner sig lite obekväm, framförallt när man väntar på att konserten ska börja, och trots att man inte har någon att diskutera konserten med efteråt. På morgonen på lördagen åkte jag alltså tåg till Göteborg. I Mellerud fick vi kliva av tåget och ta en buss till Öxnared och därifrån kliva på ett nytt tåg till Göteborg. Detta eftersom det ju var något tåg som spårade ur där någonstans förra veckan. Det tog en halvtimme extra, men det var ingenting mot hemresan. Mer om den senare. Kom fram till Göteborg typ en och en halv timme innan konserten som för ovanlighetens skull var på eftermiddagen. Och var på konserthuset fyrtiofem minuter innan eftersom jag var osäker på om jag skulle hitta (men det är inte särskilt svårt att hitta i Göteborgs centrum). Ägnade tiden innan konserten skulle börja åt att läsa ut ?Anteckningar från Källarhålet? för att fördriva tiden och inte behöva tänka på att jag var där själv. Konserten var ungefär så bra som det bara kan bli. Ärligt talat. På scenen var förutom Håkan och Sven-Bertil en cirka femtio man stark symfoniorkester och bara det är ju en upplevelse. Det är inte varje dag man ser. Förutom Evert Taube-låtar sjöng Håkan tre egna låtar (Gårdakvarnar och Skit, Jag har varit i alla städer och Bara dårar rusar in) och Sven-Bertil sjöng en tonsättning av en Nils Ferlin-dikt. Flera gånger under konserten kommer jag att tänka på hur otroligt det är att Håkan Hellström som har blivit känd för sin ?fula? sångröst och som en gång i tiden spelade i ett band som länge ansågs vara Sveriges mest skräniga och omusikaliska band att han nu står på en av sveriges finaste scener och ackompanjeras av en symfoniorkester. Det är väl det som är det unika med Håkan och när han sjunger ?man ser gårdakvarnarna men man ser skiten med? känns det nästan som en direkt syftning på det. Likadant i ?Bara dårar rusar in? när han sjunger ?Jag drömde att jag kunde sju-u-u-unga men det kan jag iiiinte?. Jag undrar lite vad tanterna brevid mig, som har pratat sig varma om Sven-Bertils fina sångröst, tänker när dom hör det. Publiken är ungefär så blandad som man kan föreställa sig, allt från 17-åriga indietjejer till pensionärer och det är jävligt fint. Även om jag i första hand är där för att se Håkan så måste jag säga att jag är imponerad av Sven-Bertil också. Han sjunger faktiskt med en inlevelse som jag inte hade förväntat mig. Det finns bara en enda negativ sak jag skulle kunna säga om konserten och det är att nu lär det mesta som händer 2007 bli en besvikelse i jämförelse. Efter konserten möter jag Jesper i Brunnsparken. Han frågar om jag har lust att ta en öl och jag svarar att jag framförallt är jävligt hungrig men han tycker ändå att vi ska ta en öl först och åka hem till honom och käka sen. En öl blir tre öl som det brukar bli. Framåt nio när min värsta hunger har hunnit gå över åker vi, lite smått berusade, hem till honom där jag får träffa hans brorsa Jonathan och Jonathans flickvän (som kan ha hetat Maria men jag kommer faktiskt inte ihåg säkert). Vi käkar Tacos och ser på Napoleon Dynamite. Inte lika bra som vissa vill göra gällande men heller inte lika dålig som andra hävdar. Helt okej om man gillar nördig humor men kanske ändå inte så mycket roligare än valfritt Scrubs-avsnitt. Det var i alla fall riktigt trevligt att träffa Jesper igen, minst lika trevligt som dom två föregående gångerna vi har setts. I morse satt vi och såg på skidåkning och sen åkte jag hem vid halv ett. Hemresan tog drygt två timmar längre än den skulle ha gjort. Först samma förseningsmoment som på ditresan och sen stannade tåget jättelänge i Säffle. Till slut ropade dom ut i högtalarna att vi skulle få åka buss till Karlstad eftersom det var något fel på strömmen längre fram. Sen dröjde det ännu ett bra tag innan bussarna kom. När jag äntligen kom hem skulle jag haft en repetition med Christer och dom men det orkade jag inte. Så jag ringde till Christer och förklarade situationen och han verkade inte ta illa upp. Har ägnat kvällen åt att finputsa dom två hemtentor som ska lämnas in imorgon och nu är jag väldigt, väldigt trött. |
Världens 10 bästa musikvideos. Typ.
10. bob hund - Den ensamme sjömannens födelsedag
http://www.youtube.com/watch?v=HeABzbqWVVk
Ensam, bitter och utstött sitter han där och firar sin födelsedag. Och jag tänker på alla gubbar jag har sett sitta för sig själva på krogar. Förbannade på samhället och på allt dom en gång hade som bara försvann. Kvar finns bara alkoholen som en nappflaska.
9. Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt
http://www.youtube.com/watch?v=NUhEjlUybZc
För alla nätter då jag har missat sista bussen hem. En sång för alla dom som aldrig hittar nån...
8. Ed Harcourt - Visit From The Dead Dog
http://www.youtube.com/watch?v=oqTjYZHNtMg
Otroligt söt tecknad video. På nåt sätt stämmer teckningarna så perfekt överens med Ed's musik. Jag undrar om det är han som har ritat själv, jag hoppas det.
7. Regina Spektor - Us
http://www.youtube.com/watch?v=goS_do2kFh0
Yrvädret Regina Spektors videor är lika magiska som hennes låtar. Särskilt den här.
6. Bob Dylan - When The Deal Goes Down
http://www.youtube.com/watch?v=aNv02iE_9rU
Det var såklart ett genidrag att ha med Scarlett Johannson i den här videon. Den doftar av femtiotal. Den doftar av den tid Dylan verkar önska att han levde i. Scenen med pojken som står framför akvariet är kanske det vackraste jag har sett i en musikvideo någonsin.
5. Johnossi - Man Must Dance
http://www.youtube.com/watch?v=f7ItYnL2tyc
Som hämtad ur en surrealistisk film från 20-talet. Någonting som Luis Bunuel skulle ha kunnat göra.
4. Johnny Cash - Hurt
http://www.youtube.com/watch?v=SmVAWKfJ4Go
Ett liv passerar revy medan han sitter och sjunger med gitarren i knät eller framför pianot. På sätt och vis handlar den lika mycket om USA som om Johnny Cash. En flagga vajar på halv stång, på golvet ligger trasiga gulddiskar.
3. Dexys Midnight Runners - Come On Eileen
http://www.youtube.com/watch?v=QbSwYRUpnc8
"Our mother's cried, sang along, who'd blame them?"
Kevin Rowland har alltid haft mer känsla för stil än kanske någon annan levande person. Det här är sagan om zigenarkillen som mötte zigenartjejen, and I'll hum this tune forever.
2. Outkast - Hey Ya!
http://www.youtube.com/watch?v=2Dvt1-Ju3yM
Jaja, ni har sett den tusen gånger. Men man kan se den ettusenen gånger. Minst. Jag kan aldrig riktigt tröttna på Hey Ya! och jag kan framförallt inte tröttna på den här videon. Så jävla cool, så jävla självsäker...
Outkast har en del andra starka kort på sitt samvete men Hey Ya! slår fanimig knock out på allt annat.
You know what to do...
1. Sigur Rós - untitled #1 [aka vaka]
http://www.youtube.com/watch?v=1JK4V0Mht3s
Barn som dansar runt i gasmasker i svart snö. I bakgrunden en röd himmel. Jag vet inte om jag kan säga så mycket mer än det. Bara att det är fruktansvärt vackert och om ni har ögon och öron så förstrår ni själva. Jag skulle kunna fylla hela den här listan med Sigur Rós-videos för jag vet ingen annan artist som gör lika suggestiva vackra musikvideos. Men jag beslöt mig för att ta en video per artist, men kolla gärna in exempelvis "vidrar vel til loftarasa" också. Minst lika fin.
Pojken som alltid sjöng
Vi ligger på golvet mittemot varandra.
Som två trötta parenteser ligger vi där.
Mellan oss finns ingenting och allting.
Någonstans där utifrån kan jag höra
de taktfasta hammarslagen.
Bygget av muren måste fortgå
dag och natt.
Jag trodde att den revs när jag var liten men
jag hade fel.
Jag hade jävligt fel.
Numera slingrar den sig som en orm
runt hela Europa och
allt överflödigt material slängs direkt på välfärdsberget.
Vi är två frågetecken i en värld av punktprotokoll.
Vi är två parenteser som paragrafryttarna har mejat ner.
Vi är totalt överflödiga i den här världen.
Vi är tegelstenarna som inte passade in i muren.
Allt vi har är oss själva
så därför tar vi tag i varann
vi fattar ett hårt tag om varandra och kastar oss
med huvudet före
rakt in i välfärdsberget.
Vill få det att välta
Vill få det att spilla över lite grann.
Men vad hjälper det att
Vi stångar oss blodiga?
Vi tröttar ju bara ut oss
Och någonstans kan jag höra en röst som viskar:
Varför streta emot?
Varför slåss när du kan ha det bra?
Och jag svarar:
Vad är livet om inte att vilja?
Vad är livet om inte att spotta ut guldskeden
och äta med händerna?
Dom vill också.
Dom vill ta ifrån oss ingenting.
Dom vill fylla det med ord och meningslös underhållning.
Dom förstår inte att ingenting är vårt barn.
Dom förstår inte att ingenting är allting för oss.
Vi är bitarna som dom försöker pussla ihop med dom andra.
Vi är två frågetecken som dom försöker räta ut till utropstecken.
Men vi vägrar att passa in.
Vi vägrar att lämna över våra kroppar till sträckbänken.
Vi kanske är
skeva
fula
dumma
ensamma
hjälplösa
men mer än så kan ingen bli.
Mer än så kan fan i mig ingen bli.
Så vi fortsätter att slänga våra trötta kroppar
ända tills vi utmattade sjunker ihop
med våra ryggar mot välfärdsberget.
Jag lägger mig ner
vilar huvudet mot din bröstkorg och
någonstans där inne hör jag ett hjärta slå
först är det bara ett svagt pickande
men långsamt växer det sig starkare
jag tror det vill ut ur buren
jag tror det är alldeles för tungt för din späda kropp.
Om jag lyssnar riktigt noga nu
kan jag inte bara höra ditt hjärta utan även
tusentals andras
alla har sin egen speciella rytm
rytmer som skiljer sig från dom taktfasta hammarslagen
rytmer man kan dansa
och inte bara marschera till.
Du ber mig att berätta en saga och jag
hittar på sagan samtidigt som jag berättar den.
Det är sagan om pojken som alltid sjöng.
***
Det var en gång en pojke som alltid sjöng. Han gick runt i världen och sjöng sina sånger men ingen förstod vad det var han sjöng för han sjöng på ett språk som alla hade glömt för länge sen. Ändå blev folk glada av att höra hans sång, de slutade arbeta och började sjunga med. Men så en dag var det en farbror som frågade vad hans sånger handlade om egentligen. Pojken tänkte länge och väl innan han svarade:
”De handlar om ingenting.”
”Ingenting?!” Utbrast mannen som hade frågat. ”Men någonting måste de väl ändå handla om?”
”Jo det är klart”, svarade pojken. ”De handlar om allting.”
”Nu förstår jag inte alls” sa mannen och kliade sig i huvudet ”Förklara för mig hur en sång kan handla om både allt och inget.”
”Jo, du förstår, de handlar om att ingenting göra. Men att samtidigt göra allt i tankarna. De handlar om att sitta still och bara drömma.”
”Vet hut pojke!” skrek mannen då ”Har du inte fått lära dig i skolan att den som inget gör bara är en svulst på samhällskroppen? Till skillnad från de som producerar saker, de som offrar sitt liv för sitt land. Dessa ädla människor är det fundament på vilket staten vilar.”
När pojken hörde dessa hårda ord började han gråta. Ty han trodde att också detta att göra ingenting på något sätt kunde ha betydelse.
Numera sitter pojken inlåst på ett sinnessjukhus för att han trodde på något som alla sedan länge visste var fel.
***
”Du får inte sluta där” viskar du.
”Jag vill inte att berättelsen ska sluta så.”
Jag är på väg att svara:
”Dom verkliga sagorna slutar inte alltid lyckligt.”
Men istället reser jag mig och säger:
”Kom.”
Vi trevar oss fram längsmed muren
tills jag finner det jag söker;
En spricka,
ett hål.
Jag säger till dig att titta genom hålet.
”Ser du Ökenstaden?” frågar jag efter en stund.
”Ja” svarar du ”Jag ser, men hur ska vi ta oss dit?”
Jag vet inte.
Jag vet inte men kanske om vi blundar riktigt hårt
Kanske kan vi då se färgerna dom har försökt utplåna.
Ta min hand älskling
vi är på väg mot Ökenstaden.
Som två trötta parenteser ligger vi där.
Mellan oss finns ingenting och allting.
Någonstans där utifrån kan jag höra
de taktfasta hammarslagen.
Bygget av muren måste fortgå
dag och natt.
Jag trodde att den revs när jag var liten men
jag hade fel.
Jag hade jävligt fel.
Numera slingrar den sig som en orm
runt hela Europa och
allt överflödigt material slängs direkt på välfärdsberget.
Vi är två frågetecken i en värld av punktprotokoll.
Vi är två parenteser som paragrafryttarna har mejat ner.
Vi är totalt överflödiga i den här världen.
Vi är tegelstenarna som inte passade in i muren.
Allt vi har är oss själva
så därför tar vi tag i varann
vi fattar ett hårt tag om varandra och kastar oss
med huvudet före
rakt in i välfärdsberget.
Vill få det att välta
Vill få det att spilla över lite grann.
Men vad hjälper det att
Vi stångar oss blodiga?
Vi tröttar ju bara ut oss
Och någonstans kan jag höra en röst som viskar:
Varför streta emot?
Varför slåss när du kan ha det bra?
Och jag svarar:
Vad är livet om inte att vilja?
Vad är livet om inte att spotta ut guldskeden
och äta med händerna?
Dom vill också.
Dom vill ta ifrån oss ingenting.
Dom vill fylla det med ord och meningslös underhållning.
Dom förstår inte att ingenting är vårt barn.
Dom förstår inte att ingenting är allting för oss.
Vi är bitarna som dom försöker pussla ihop med dom andra.
Vi är två frågetecken som dom försöker räta ut till utropstecken.
Men vi vägrar att passa in.
Vi vägrar att lämna över våra kroppar till sträckbänken.
Vi kanske är
skeva
fula
dumma
ensamma
hjälplösa
men mer än så kan ingen bli.
Mer än så kan fan i mig ingen bli.
Så vi fortsätter att slänga våra trötta kroppar
ända tills vi utmattade sjunker ihop
med våra ryggar mot välfärdsberget.
Jag lägger mig ner
vilar huvudet mot din bröstkorg och
någonstans där inne hör jag ett hjärta slå
först är det bara ett svagt pickande
men långsamt växer det sig starkare
jag tror det vill ut ur buren
jag tror det är alldeles för tungt för din späda kropp.
Om jag lyssnar riktigt noga nu
kan jag inte bara höra ditt hjärta utan även
tusentals andras
alla har sin egen speciella rytm
rytmer som skiljer sig från dom taktfasta hammarslagen
rytmer man kan dansa
och inte bara marschera till.
Du ber mig att berätta en saga och jag
hittar på sagan samtidigt som jag berättar den.
Det är sagan om pojken som alltid sjöng.
***
Det var en gång en pojke som alltid sjöng. Han gick runt i världen och sjöng sina sånger men ingen förstod vad det var han sjöng för han sjöng på ett språk som alla hade glömt för länge sen. Ändå blev folk glada av att höra hans sång, de slutade arbeta och började sjunga med. Men så en dag var det en farbror som frågade vad hans sånger handlade om egentligen. Pojken tänkte länge och väl innan han svarade:
”De handlar om ingenting.”
”Ingenting?!” Utbrast mannen som hade frågat. ”Men någonting måste de väl ändå handla om?”
”Jo det är klart”, svarade pojken. ”De handlar om allting.”
”Nu förstår jag inte alls” sa mannen och kliade sig i huvudet ”Förklara för mig hur en sång kan handla om både allt och inget.”
”Jo, du förstår, de handlar om att ingenting göra. Men att samtidigt göra allt i tankarna. De handlar om att sitta still och bara drömma.”
”Vet hut pojke!” skrek mannen då ”Har du inte fått lära dig i skolan att den som inget gör bara är en svulst på samhällskroppen? Till skillnad från de som producerar saker, de som offrar sitt liv för sitt land. Dessa ädla människor är det fundament på vilket staten vilar.”
När pojken hörde dessa hårda ord började han gråta. Ty han trodde att också detta att göra ingenting på något sätt kunde ha betydelse.
Numera sitter pojken inlåst på ett sinnessjukhus för att han trodde på något som alla sedan länge visste var fel.
***
”Du får inte sluta där” viskar du.
”Jag vill inte att berättelsen ska sluta så.”
Jag är på väg att svara:
”Dom verkliga sagorna slutar inte alltid lyckligt.”
Men istället reser jag mig och säger:
”Kom.”
Vi trevar oss fram längsmed muren
tills jag finner det jag söker;
En spricka,
ett hål.
Jag säger till dig att titta genom hålet.
”Ser du Ökenstaden?” frågar jag efter en stund.
”Ja” svarar du ”Jag ser, men hur ska vi ta oss dit?”
Jag vet inte.
Jag vet inte men kanske om vi blundar riktigt hårt
Kanske kan vi då se färgerna dom har försökt utplåna.
Ta min hand älskling
vi är på väg mot Ökenstaden.