Motioner
De flesta motionerna är både välskrivna, seriösa och realistiskt genomförbara. Till exempel föreslås det att Grön Ungdom ska verka för att Miljöpartiet sätter minskad köttkonsumtion som ett delmål i klimpatpolitiken. Det föreslås också att elever på högstadiet och gymnasiet ska erbjudas kurser i feministiskt självförsvar och att Miljöpartiet ska bli ett queerfeministiskt parti.
Jag tycker det är bra mål att sträva efter. Köttkonsumtionen är de facto en ganska ouppmärksammad klimatfråga trots att köttindustrin och djuruppfödningen står för ungefär 18 procent av växthusgasutsläppen enligt FN:s jordbruksorgan. Feminstiskt självförsvar låter säkert extremt i mångas öron men vad det i grunden handlar om är ju att öka tjejers självförtroende och få dem att inse att det alltid är förövarens fel när det sker en våldtäkt. Jag har heller inget emot att miljöpartiet blir ett queerfeministiskt parti. Queerfeminism handlar ju, som ni säkert vet, om att människor inte huvudsakligen ska kategoriseras efter kön utan som individer. Och det är väl en fin tanke.
Men sen fanns det också några motioner som jag bara skratttade och skakade på huvudet åt när jag läste. Inte för att jag inte höll med dem i sak men för att jag vet att de inte kommer vara praktiskt genomförbara. En motion löd såhär:
Avskaffa inrikesflyget
Flyg är dåligt. Folk kan ta tåget.
Vi vill att:
GU jobbar för att MP ska förbjuda det kommersiella inrikesflyget.
GU Gävle
För det första är den ju enormt knapphändig. Om de verkligen hade velat få det att framstå som en seriös motion så kunde de ju ha skrivit lite mer en tre meningar. Dessutom måste man ju vara lite realist och inse att det bara skulle vara ett slag i luften.
Jag håller med om de två första meningarna. Visst är det onödigt att flyga inrikesflyg och visst skulle det vara bra om alla tänkte på det och tog tåget istället. Och om de istället hade skrivit typ "Vi vill att GU jobbar för att sprida information om flygets negativa inverkan på miljön" så hade jag kunnat skriva under. Men att tro att man ska kunna förbjuda inrikesflyget är ju verkligen naivt. Det skulle för det första innebära att staten gick in och bestämde vad privata företag får göra och det är i alla fall inte någon utveckling som jag vill se.
En annan motion som i och för sig var intressant men som jag inte heller tror är praktiskt genomförbar handlade om köttransonering. Även den här motionen låg GU Gävle bakom. I motionen föreslogs det att det en gång i månaden ska delas ut kuponger till alla medborgare som man får använda sig av när man vill köpa kött. Om man får slut på sina kuponger innan månaden är slut får man köpa kuponger av andra. På det viset ska det alltså bli mer lönsamt att inte äta kött.
Även det här tror jag enormt svårt att genomföra. Det hjälper inte att man kommer med bra argument, de flesta människor vill ändå inte veta av några matransoneringar i fredstid. En bättre idé tycker jag är att införa någon sorts klimatskatt på kött och därmed höja priset.
Jag tycker att de här två motionerna lyfter fram de negativa sidorna av kommunismen. Det är alltid problematiskt att avgöra hur mycket en stat bör bestämma över dess invånare. Men personligen tror jag mer på information och rekomendationer än på regler och begränsningar.
Sen fanns det i alla fall en motion där jag är väldigt tveksam till hur jag ställer mig. Den handlade om att myndighetsåldern för att få köpa alkohol och tobak bör sänkas från 18 till 16 år. Hon som skrivit motionen påpekade att Grön Ungdom verkar för att åldern för rösträtt ska sänkas från 18 till 16 år. Vi anser alltså att man är kapabel till att sätta sig in i politiska frågor när man är 16 år. I logikens namn borde man då även vara kapabel till att ta ansvar för sina egna handlingar.
Jag förstår precis hur hon menar men jag håller nog ändå inte riktigt med. Jag tycker hon glömmer två saker:
1) Att 16-åringar ska få rösträtt innebär ju inte att alla 16-åringar förstår alla aspekter av politiken. MEN de kanske förstår vissa aspekter som en 75-åring inte förstår. Politiska beslut påverkar alla människor och det är därför viktigt att så många som möjligt ska ha något att säga till om.
2) Jag tror att de allra flesta ungdomar kan hantera sitt drickande. Och i praktiken tror jag inte attt en sänkning av utköpsåldern skulle medföra någon dramatisk förändring eftersom de flesta 16-åringar som vill ha alkohol eller cigaretter brukar få tag på dem på något sätt ändå.
Men det finns ändå en poäng i att behålla 18 år som åldersgräns. De flesta ungdomar börjar dricka i 15-16-årsåldern och om det då skulle vara lagligt att köpa ut direkt så skulle det signalera att det inte är så farligt vilket det ju faktiskt är.
Jag är alltså skeptisk.
Det finns flera andra motioner som man kan säga en del om men jag tror att jag nöjer mig med de här. Jag återkommer efter Riksårsmötet och berättar för er vilka som gick igenom.
Lyrikens dilemma
Förra veckan fick vi lämna in varsin dikt och sångtext som vi gillar, sen satte vår lärare ihop dem i ett häfte och idag satt vi i grupper och analyserade en valfri dikt och sångtext ur detta häfte. Min grupp valde Tomas Tranströmers dikt "Tystnaden" och Bob Dylans låt "I Want You" (eller rättare sagt jag valde dem eftersom ingen annan verkade vilja välja). Två ganska olika verk men ändå lika på det sättet att båda visade sig vara väldigt svåra att analysera. Jag tycker varken Tranströmer eller Dylan är särskilt obegripliga i vanliga fall men just de här texterna är minst sagt vaga.
I båda fallen tror jag faktiskt att upphovsmännen snarare vill förmedla anslående bilder och snygga associationskedjor än någon direkt mening. För hur ska man egentligen tolka en rad som "Svälten är en hög byggnad som flyttar sig om natten"? Och vad har egentligen fulla politiker, spader dam och en dansande pojke med en kinesisk dräkt med varandra att göra? Kanske ingenting. Eller kanske allting.
Det kan kännas frustrerande när man tycker att man inte "förstår" en dikt. Men all poesi behöver kanske inte förstås. Visst kan man kritisera en del poesi för att bara vara en massa snygga ord utan något som helst innehåll. Men det är också lätt att glömma att poesi är så mycket mer än bara mening. Bra poesi är ju en estetisk och emotionell upplevelse likaväl som en intelektuell. Dessutom krävs det stor skicklighet för att kunna vara alldeles lagom vag. Att kunna rita konturerna av ett hus och låta läsaren fylla det med rum, det är något av det svåraste som finns. Men väldigt vackert när det lyckas.
En opublicerad text är också en text som Uffe skulle ha sagt
Men när jag hade skrivit ungefär två och en halv A4-sida insåg jag följande:
1) Jag är inte tillräckligt insatt för att skriva ett sånt här inlägg. Även om jag vet en del så har jag väldigt mycket att lära. Därför har jag bestämt mig för att jag måste läsa på lite - jag ska plöja några "feministbiblar", jag ska traggla mig igenom Derrida, Foucault och gänget och jag ska studera hur patriarket har speglats i konsten under de senaste femhundra åren. Sen kanske jag kan börja skriva något.
Om jag inte var upptagen med annat så skulle jag väldigt gärna vilja plugga genusvetenskap. Jag kanske gör det när jag är klar med kulturvetenskapen bara för att det är så väldigt intressant.
2) Även om jag skriver ett välgenomtänkt och bra inlägg så kommer inte en jävel orka läsa det. I alla fall inte på en blogg.
Men jag kommer fortsätta arbeta med det här i mån av tid. Och när jag blir klar, om jag blir klar, får ni gärna hojta till så skickar jag en kopia. Vem vet, det kanske blir en bok i slutänden.
The fucking band
Jag tror inte det alltså. Jag tror fan inte det.
Vegetarianism och att vända på perspektiv
Jag vet att det snarare är regel än undantag att djur som föds upp till slakt får lida något enormt.
Jag vet också att köttindustrin har en väldigt stor negativ effekt på miljön genom utsläpp, transporter och så vidare.
Dessutom anser jag inte att vi har rätt att äta djur bara för att vi har en högre intelligens (om vi nu har det - det kan man också ifrågasätta). Det borde ju snarare vara ett argument för att inte äta djur - om vi nu är så intelligenta borde ju alla ha insett för länge sen att vi klarar oss väldigt bra utan kött.
Teoretiskt sett borde jag alltså vara vegetarian. Men i praktiken är jag det inte. Förvisso försöker jag att enbart äta ekologiskt och närproducerat kött (vilket både är en garanti för att djuren har behandlats bättre och för att det inte har skett några onödiga transporter) och förvisso äter jag kött alltmer sällan. Sen nyår har jag bara ätit kött ett fåtal gånger. Men då kan man ju också undra varför jag inte bara slutar äta kött helt.
Det handlar om vana förstås. Jag ser mig själv som en vanemänniska, en person som har väldigt svårt för att förändra sig. Men de senaste dagarna har jag börjat fundera på om den självbilden verkligen stämmer. Kanske är jag så fast i tänkandet att "det kommer ändå inte gå" att jag sällan ens försöker.
Det behöver inte handla enbart om mat. Det är ju en välkänd sanning att det för det mesta är jobbigare att tänka på vad man måste göra än att faktiskt göra det. Att städa är till exempel sällan lika ansträngande i verkligheten som i fantasin.
Jag tror också det finns en utbredd känsla hos många att alla goda gärningar måste innebära ett visst mått av självuppoffring. Det är någon kristen martyrtanke som spökar i de flesta människors hjärnor och så även i min. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Njutning och godhet är inte varandras motsatser. Att ge är att ta och vice versa. Det är så fruktansvärt enkelt och förmodligen är det just därför som vi inte riktigt klarar av att inse det. eMiL Jensen brukar kalla det för "en god konspiration".
Så för att återgå till vegetarianismen; att sluta äta kött är inte nödvändigtvis en uppoffring.
Förvisso tycker jag ju att det är gott med kött men jag tycker också att en stor del vegetariska rätter är goda. Och om jag slutar äta kött så kommer jag ju förmodligen upptäcka en massa nya goda vegetariska rätter som jag inte skulle kommit mig för att pröva annars.
Och förvisso kräver vegetariska rätter oftast lite större matlagningskunskaper av den som lagar till dem och oftast tar det lite längre tid att laga till (såvida man inte bara köper fryst färdigmat förstås) men det behöver ju inte heller innebära något negativt. Jag tycker ju att det är kul att laga mat. Och jag skulle ljuga om jag påstod att "jag inte har tid". Om man ser hur ofta jag uppdaterar den här bloggen så inser man snart att jag har alldeles för mycket frittid.
Äh, nu var martyrspöket där igen. Det är ju inget negativt med mycket fritid så länge man gör nåt roligt med den.
Så det jag ville säga var väl egentligen att jag nog ska bli vegetarian nu. Inte för att jag måste utan för att jag faktiskt vill.
Han har skrivit dikter så han blivi snurri!
- Ingenting.
- Herregud nu får du ta dig samman. Du är ju faktiskt på begravning, lite respekt kan du väl ändå visa?
- Ursäkta, vad sa du?
- JAG SA: LITE RESPEKT KAN DU VÄL ÄNDÅ VISA?
- Förlåt, men det är så svårt förstår du. Det är så oerhört svårt.
- Exakt vad är det som är svårt?
- Det här med känslor.
- När man är glad så skrattar man, när man är ledsen så gråter man, när man är arg så svär man, när man är rädd så skakar man, när man är trött så sover man, när man är pinsam så skäms man? Är det förstått?
- Ja, tant.
***
Du sitter inklämd mellan faster Märtha och Farbror Egon. Det är inte deras riktiga namn men vi har bestämt oss för att kalla dem så tills de kan bevisa motsatsen.
Det är begravningskaffe. Det är nån som har dött. Det är inget särskilt med det. Folk dör varje dag. Folk föds varje dag också. Det är nån som har fötts. Eller håller på att födas kanske? Ja, just där. Inuti tårtan. Men det vet vi inte än.
Märtha håller tårtspaden som om hon vore huvudrollsinnehavare i Motorsågsmassakern.
"Wrom", säger den.
- Det säger den väl inte alls det.
- Jo det säger den.
- En tårtspade säger väl inte wrom heller.
- Jo, nu gör den det.
Wrom säger tårtspaden och Märtha börjar skära i tårtan men det är nåt som tar emot. Det är nåt som vrider och vänder sig, nåt som rör sig, nåt som skriker, nåt som gråter. Nåt är ett spädbarn.
Det var tänkt som en överraskning men Märtha förstör allting. Hon skär så hårt att blodet sprutar som en fontän och skvätter ner alla runt bordet som i en dålig zombiefilm från 70-talet. Och de skriker åt henne att hon måste sluta nu men Märtha vill inte sluta hon vill fortsätta skära ännu mer, hon vill slamsa upp allting i perfekt tunna skivor som man kan lägga ovanpå rödbetssalladen.
Det vill Märtha och det är inget fel med det. Bara lite egensinnigt.
False Advertising
Under ett av dessa ögonblick, i slutet av förra året, läste jag igenom alla dikter och noveller som jag har skrivit under de senaste två åren och försökte välja ut vilka som jag tycker är bäst. De var svårt förstås. Nästan lika svårt som det måste vara att välja ut ett favoritbarn. Även om man tycker att någon är jävligt ful, skrikig och bråkig så måste man ju tillslut erkänna att man tycker om honom/henne i alla fall. Så det slutade med att jag ändå tog med väldigt mycket (men långtifrån allt).
Därefter sammanställde jag dessa texter och publicerade dem på Vulkan.se. Jag har haft lite strul med sidbrytningen och omslaget under en tid, så därför har jag valt att ligga lite lågt med marknadsföringen, men nu tror och hoppas jag att det äntligen ska vara fixat.
Diktsamlingen/novellsamlingen heter "Det som jag aldrig sa" och finns alltså att köpa för 86 spänn på nämnda sajt (varav tio kronor går till mig och resten är produktionskostnader).
Jag säger absolut inte att ni ska köpa den. Det finns ju väldigt mycket annat roligt man kan göra för 86 kronor. Till exempel räcker 86 kronor för följande:
* fyra valfria bussresor i Karlstad kommun
* cirka 8 liter bensin
* 8 burkar Sofiero
* 3 dosor snus
* en tiotusendel av en etta med kokvrå i någon av Stockholms billigare förorter
Om ni nu trots detta ändå vill köpa boken så kan jag ju förstås inte hindra er. Men nu har ni lite att välja på i alla fall.
Sen vill jag passa på att tacka min kära syster som har gjort det fina omslaget till boken: Tack Lena!
Också vill jag även tacka Gud, Jesus, Jean-Pierre Jeunet, Erik XIV, Monthy Python, Håkan Hellström, Jeanne d'Arc, Bruce Springsteen, Bob Dylan, The Knife, Emil i Lönneberga, Karin Boye, Frank Sinatra, Isaac Newton, Gavrilo Princip, Lukas Moodysson, Marcus Birro, Tomas Tranströmer, Bruno K. Öijer, Klas Östergren, Bear Quartet, Povel Ramel, Fredrik Reinfeldt, George W. Bush och Adolf Hitler för all inspiration ni har gett mig.
Uppdatering:
Jag kom på att jag ljög lite om priset. Tänkte inte på att frakten kostar lite också. Det blir alltså 125 kronor totalt. För dom pengarna kan du även gå och se Tempelriddaren Arn på bio eller få en hyfsad fredagsfylla.
Public Service
Jag är i och för sig bara glad över att det går men jag undrar varför. Det känns lite som att de skjuter sig själva i foten.
Med anledning av den obefintliga snön
Jag läste en gång att svenska män tänker på sex var tjugonde sekund (jag antar att man med detta menade att män tänker på sex en tjugondel av sin livstid - det hade ju varit ganska märkligt om alla män hade tänkt på sex en gång var tjugonde sekund med exakta intervaller...). Det framkom inte hur ofta män tänker på om det går att föra in en hand genom ett stort örhänge men jag förmodar att det är något mer sällan. Var trettionde sekund kanske.
Nåväl. Istället för att göra det där som jag tänkte så lutade jag mig fram för att ta en klunk öl. Men då min hand nådde fram till ölburken fann jag att den var urdrucken. Jag begav mig då till köket för att hämta en ny öl ur det kylskåp där jag tidigare under kvällen hade placerat mina dryckesvaror.
Då jag kom fram till kylskåpet stod Johan där.
Johan är en sån där person som jag egentligen inte har så mycket gemensamt med men som jag ändå råkar stöta på titt som tätt. Ibland ser jag honom på universitetet (där han läser någonting som jag aldrig lyckas komma ihåg), ibland inne på Konsum och ibland på fester som den här. Vi har ytterst sällan någonting att säga varandra men vi brukar nicka i alla fall. En gång när Johan var väldigt full så gav han mig en kram. Något sånt skulle aldrig ha kunnat ske i nyktert tillstånd. Precis som Karl-Bertil Jonssons pappa tror att alla som frivilligt ger bort någonting är kommunister så tror Johan att alla män som frivilligt kramar varandra är homosexuella. Förutom om det sker på en fotbollsmatch där någon precis har gjort ett avgörande mål. Då kan det vara okej att kramas, ja det kan till och med vara okej att slänga sig i en hög.
Det är viktigt att veta vad som är okej här i livet. Det är till exempel inte okej att kolla på andra killars kukar i duschen. Fast det kan vara svårt ibland, tycker Johan. Särskilt om det är Tom som står brevid. Tom har nämligen en väldigt stor kuk som oundvikligen drar blickarna till sig. Johans kuk är inte lika stor. Men den är bra ändå. Lagom tänker Johan.
Vid det här tillfället hade Johan ännu inte riktigt fyllnat till, vi kramades därför inte. Vi sa bara "hej" till varandra, jag plockade ut en öl ur kylskåpet och återgick sedan till vardagsrummet.
Därefter hände det sig som så att jag började prata med Jörgen. Jörgen är en gammal god vän som jag håller mycket nära hjärtat. Vi pratade om ditt och datt en stund innan Jörgen nämnde att han hade läst igenom en novell som jag skickat till honom för en tid sedan.
"Jaha" svarade jag. "Vad tyckte du om den då?"
"Den var bra. Riktigt bra alltså. Du kan ju verkligen skriva."
"Tack."
"Men..." sa han och dröjde lite som om han höll på och funderade igenom hur han skulle förmulera sig "du kanske skulle pröva att skriva om något annat ämne någon gång?"
"Hurdå menar du?"
Jomen alltså, såhär: du skriver ju rätt mycket om kärlek och så. Och det är inget fel i det, absolut inte. Det jag menar är att man måste trovärdig i det man skriver. Man kan inte bara gissa sig till en massa saker för då faller allting platt till marken. Och du har väl aldrig haft något stadigt förhållande så det är väl svårt för dig att skriva om kärlek liksom."
"Det har jag väl visst det" svarade jag lite förorättat.
"Närdå?"
"Johanna. I sexan."
"Jamen det räknas väl inte."
"Vadå räknas inte?"
"Sexan... det var ju evigheter sen... det var ju inte på riktigt liksom."
Det var inte utan att jag blev lite sur. Johanna som hade gjort ett smycke med ett hjärta i till mig på träslöjden, Johanna som spådde mig i händerna och sa att jag skulle bli rik och berömd, Johanna som jag hade hånglat med för första gången i ett mörkt rum på församlingshemmet där vi hade klassfest samtidigt som Hansons "Mmmbop" spelades i bakgrunden. Skulle hon helt plötsligt inte räknas?
Efter det pratade vi om en del andra saker men jag kunde inte sluta tänka på Johanna och började fundera över om jag fortfarande hade kvar det där träslöjdssmycket i en låda någonstans.
Vid tolvtiden lämnade jag festen. Jag sa att jag måste upp tidigt imorgon eftersom jag hade en tenta att skriva. Det var inte sant men det var det bästa jag kunde komma på att säga.
På bussen på vägen hem började jag fundera på en novell som jag tänkte skriva. Den skulle handla om tjejen med de stora örhängena och om Johan som tror att alla män som kramas med varandra är homosexuella. Förmodligen skulle även jag själv figurera i berättelsen på ett eller annat sätt. Den skulle nog inte heller bli så trovärdig men hyfsat underhållande.
I dreamed I was a werewolf...
Allt detta tänkte jag på medan jag låg i min säng. Sedan gick jag upp för att gå på toaletten och fick se att min katt låg hopkrupen i ett hörn av soffan och skakade. Jag gick fram och klappade henne och försökte förklara att det inte var något farligt. Men jag visste att jag ljög.
När jag sedan stod vid handfatet och tvättade händerna vågade jag inte höja blicken och se mig själv i spegeln. Rädd för att jag skulle ha förvandlats till det jag vet att jag är.
Och alla platserna...
Och eftersom jag är en sån sucker för listor måste jag därmed göra en lista på de platser som jag inte har varit på men väldigt gärna vill besöka (det finns givetvis också en massa platser där jag har varit och vill åka tillbaka till men den listan får vi ta nån annan gång):
1. New York
Helst vill jag komma dit med båt och stå på däck och se Frihetsgudinnan när jag anländer. Sen vill jag checka in på Chelsea Hotel, bli full på CBGB, springa gatlopp nerför Broadway, köpa löjligt mycket kläder och skivor, göra en homerun på Yankee Stadium och allt annat som man bara måste göra i New York...
Jag kommer säkert bli besviken men det är det värt.
2. Island
Jag vet inte riktigt varför jag är så lockad av Island. Delvis beror det väl på alla vackra naturbilder man har sett, delvis beror det väl på all vacker musik man har hört. Men det är något mer också. Det känns som att luften är lite friskare där, som att världen är lite klarare och enklare.
3. Paris
Okej, jag har faktiskt varit i Paris men inte mer än en natt. En natt i Paris låter i och för sig rätt romantiskt när man säger det men det är förstås alldeles för lite. Jag hann inte ens besöka Montmartre och inte gå på Louvren eller hoppa från Eiffeltornet heller... Måste alltså dit igen snarast och göra det där jag inte hann med. Gifta mig med Amelié till exempel.
4. Skottland
Things to do when you're in Scotland: Attack a medieval castle, drink loads of whiskey, dance on the tables, climb up a hill, buy cheap vinyl indie-records, eat fish & chips, drink more whiskey, call everyone you see mate, inherit the atmposphere and the lovely dialect.
Jag är övertygad om att Maria kan fylla på den här listan med typ tusen punkter till.
5. Japan
Jag vet inte om jag skulle klara av mer än en dag i Tokyo. Förmodligen skulle jag få ett epilepsianfall eller nåt. Men jag skulle väldigt gärna vilja kuska runt på den japanska landsbygden. Om jag stöter på stråtrövare kommer jag svinga mitt samurajsvärd och skrika: アタック, 進攻 [しんこう]!!!
6. Prag
Av alla turistiga öststatsstäder (Wien, Riga, Sofia, Budapest m.fl.) känns Prag mest genuin på nåt sätt. Jag skulle verkligen inte ha något emot att sitta på ett bokcafé, smutta på en pipa och känna mig som Kafka.
7. Nya Zeeland
Om det är nåt jag ångrar så är det att jag inte gjorde en avstickare till Nya Zeeland när jag var i Australien. Men jag hade inte råd. Och inte riktigt tid heller, jag hann ju inte se mer än halva Australien heller. Men om Nya Zeelands natur verkligen är så magnifik som den ser ut att vara i "Sagan om Ringen"-filmerna så måste man ju åka dit.
8. Buenos Aires och Rio de Janeiro
Jag kan inte bestämma mig för vart jag helst vill åka. båda städerna verkar fantastiska. Tänk bara att stå och se ut över Rio brevid den där Jesusstatyn, tänk att sitta på ett bokcafé i Buenos Aires, smutta på en cigarr och låtsas att man är Hemingway.
9. Irland
Gräset är alltid grönare på andra sidan. Och allra grönast är det förstås på Irland.
10. Mozambique
"I like to spend some time in Mozambique
The sunny sky is aqua blue
And all the couples dancing cheek to cheek.
It's very nice to stay a week or two."
Blind Willow, Sleeping Woman
Utgivningsår: 2005
Land: Japan
Betyg: 7/10
Blind Willow, Sleeping Woman består av 24 stycken noveller av varierande längd. En del av dem har blivit publicerade förut medan andra är helt nyskrivna. Boken finns än så länge inte i svensk översättning vilket givetvis är synd men så länge får man hålla till godo med den engelska översättningen.
För den som inte har läst något av Murakami tidigare så rekomenderar jag i första hand hans genombrottsroman "Norwegian Wood" från 1987 och den vindlande odyséen "Kafka på stranden" från 2002. "Blind Willow, Sleeping Woman" är betydligt mer ojämn än dessa böcker, men det är knappast så förvånande om man tänker på att novellerna har skrivits under en period av 25 år. Trots det är de ändå ganska lika till stilen. Detta kan givetvis ses som både en för- och nackdel. Å ena sidan kan jag verkligen beundra författare som konsekvent håller fast vid en form och skapar en egen stil (Hemingway och Kafka är två lysande exempel på detta, båda dessa herrar skrev ju dessutom noveller). Men å andra sidan är risken också stor att man upprepar sig och att det helt enkelt blir tråkigt och förutsägbart.
Murakami balanserar någonstans mellan dessa två poler. En del noveller är fantastiskt egensinniga, roliga och oförutsägbara. Men andra noveller är tyvärr lite småtråkiga. Man skulle kunna tro att det är de nyaste novellerna som är de bästa, eller möjligtvis tvärtom men så är faktiskt inte fallet. När jag ser efter från vilket år de olika novellerna är skrivna upptäcker jag att det är en ganska jämn spridning. Till exempel så älskar jag två av hans äldsta noveller "New York Mining Disaster" och "A Poor Aunt Story" (båda från 1980) men även den betydligt nyare "Where I'm Likely To Find It" från 2005. Däremot känns till exempel "The Mirror" (1982), "The Ice Man" (1991) och "Birthday Girl" (2002) just förutsägbara och meningslösa.
Om man ska säga något generellt om Murakamis författarskap är det att slumpen och minnet spelar väldigt stor roll. Huvudpersonerna är för det mesta (men inte alltid) unga män som driver omkring om dagarna och råkar ut för diverse händelser som får en avgörande betydelse för deras liv. I novellen "Chance Traveller" från 2002 skriver Murakami också om hur fascinerad han är av märkliga sammanträffanden och ger två exempel från sitt eget liv. Alla som läst "Norwegian Wood" vet också att han är en mästare i att skapa roliga och trovärdiga dialoger och med bara några rader förmedla en stämning.
Som bäst blir hans noveller när han lyckas kombinera allt detta; det sentimentala med det sakliga, det mystiska med det självklara och det sorgliga med det roliga. Tyvärr lyckas han inte riktigt alltid, det är som att han är så säker på sin stil att han ibland bara skriver på ren rutin utan att egentligen ha något särskilt intressant att berätta.
Avslutningsvis kan sägas att "Blind Willow, Sleeping Woman" innehåller väldigt många frågor men inte så många svar. På det sättet är Murakami den raka motsatsen till den klassiska allvetande berättaren - han är snarare en mycket nyfiken iakttagare som berättar vad han ser och försöker förmedla sin förundran.
"Because we are young and things are wrong"
Jag insåg två saker idag.
1. Lesser Matters med Radio Dept. kan vara 2000-talets bästa svenska album. Det finns givetvis en del konkurenter om titeln (Känn ingen sorg för mig Göteborg, When I Said I Wanted To Be Your Dog, Silent Shouts, Sologne, Stenåldern kan börja, Orka Då m.fl.) Men just idag är i alla fall Lesser Matters ohotad etta på tronen.
Jag skulle säkert kunna skriva en 80-sidig avhandling om varför jag tycker så mycket om Radio Dept. Men jag ska inte prata sönder den. Det är bättre att ni lyssnar. Om ni inte redan har skivan så får ni ett smakprov här.
Today was a pretty day
No disappointments
No expectations on your whereabouts
And oh, did I let you go?
Did it finally show that strange things will happen if you let
them?
Today I didn't even try to hide
I'll stay here and never push things to the side
You can't reach me cause I'm way beyond you today
Today was a pretty day
Autumn comes with
These slight surprises where your life might twist and turn
Hope to unlearn
Strange things will happen
If you let them come around and stick around
Today I didn't even try to hide
I'll stay here and never push things to the side
Today I didn't even look to find
Something to put me in that peace of mind
You can't touch me cause I'm way beyond you today
2. "Med ögon känsliga för grönt" är kanske den vackraste visan jag vet. Om jag bara hade hört den när jag gjorde den där vislistan i somras så kan jag lova att den hade varit med.Jag har visserligen inte ens hört Barbro Hörbergs orginalinspelning men när Nina Ramsby sjunger den är det så vackert som det bara kan bli. Lyssna här.
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Och händer känsliga för allt som är skönt.
Vi vek en duva av papper
I vinden så seglade den långt
Och den landade på en staty som
Fick ändra alla orden i sin sång.
Det regnade och bilderna blev bra
Det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
Med ljuset och tankarna på allt det nya
Och tänk i parken
Om våren
Med ögon känsliga för grönt
Och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dej då, det gör jag nu
Sneakers
Det här är historien om ett par skor som jag hade en gång.
Det var ett par svarta Converse All Starsskor i storlek 42 med vit sula, vita skosnören och med den karakteristiska stjärnloggan på sidan. Jag kan inte påstå att de var särskilt speciella, snarare oerhört vanliga. Det är ungefär med Converseskor som med makaroner - de är hyfsat billiga, de sticker inte ut på något sätt och när man har slitit ut ett par så köper man ett par nya. Man tänker inte så mycket, man gör det bara.
Men i alla fall så vill jag minnas att just de här skorna var ovanligt sköna. Jag hade töjt ut dem under en tid vilket gjorde att passformen var perfekt, tyget hade spruckit upp vid hälen (som det alltid gör) men det gjorde inte så mycket. De var ändå väldigt sköna att springa i.
Det här var nu ganska länge sedan och skorna har blivit förvisade till vinden tillsammans med en massa andra saker från förr. Jag har alltid haft problem med att slänga saker och därför är mitt lilla vindsutrymme fullkomligt överbelastat med prylar, alltifrån möbler som jag inte har någon plats för i lägenheten till fotoalbum som jag ändå aldrig kollar i, böcker och cd-skivor som jag har tröttnat på och massor av gamla serietidningar.
Det är väl meningen att man ska sätta fast ett hänglås i gallerdörren till ens lilla utrymme men jag har aldrig brytt mig om att göra det. Därför skulle mina grannar utan svårighet kunna stjäla vad som helst som ligger därinne. Detta var också vad jag trodde hade hänt när jag var uppe på vinden för några veckor sedan för att hämta ner en hylla och inte fick syn på skorna någonstans. Till slut hittade jag dem men under det korta ögonblick då jag trodde att de var försvunna fick jag nästan panik. Jag vet inte riktigt varför de där skorna betyder så mycket för mig, men kanske är det för att de är det enda fysiska minnet jag har av en händelse som ägde rum för flera år sen, när skorna fortfarande var nya och jag precis hade flyttat till Stockholm.
***
Jag har alltid fascinerats över hur ljuset och mörkret påverkar oss. Hur känslor som har hållit sig gömda någonstans hela dagen plötsligt gör sig påminda när solen går ner. För min del har det där alltid varit väldigt tydligt. På dagarna går jag runt som en sömngångare, aldrig riktigt medveten om vad som händer runtomkring mig. Det är först på natten som sinnena vaknar till liv och det är på natten jag vågar göra och säga saker som jag aldrig skulle ha kunnat utföra på dagen.
Det här har förstås ställt till med en del problem för mig. Framförallt har jag alltid haft svårt för att sova på natten. Redan som barn brukade jag ligga och vrida och vända på mig medan tankarna kretsade runt i hjärnan, som en sån där karusell på tivoli som aldrig riktigt vill stanna. Den saktar in och man tror att åkturen är slut men istället för att stanna byter den bara håll och snurrar tjugo varv till. Min hjärna är precis som en sån där karusell, plötsligt känner jag hur sömnen närmar sig men istället för att somna återgår hjärnan till att snurra runt samma tanke som innan - fast åt ett annat håll.
När jag väl somnar drömmer jag ofta väldigt intensiva drömmar. När jag var yngre gick jag ofta i sömnen eller kastade mig av och an i sängen. Detta sker inte särskilt ofta nuförtiden men jag svettas fortfarande mycket när jag sover och kan drömma saker som sedan förföljer mig under dagen.
Med åren har jag alltså gett upp det där med att sova på nätterna. Ett tag försökte jag läsa böcker eller se på tv när jag inte kunde somna men jag märkte snart att det inte fungerade. Problemet var att jag inte kunde koncentrera mig på handlingen eftersom jag var så uppfylld av mina egna tankar och funderingar. Och när jag stängde av teven eller slog igen boken var jag precis lika pigg som innan.
Istället ägnar jag numera nätterna åt att skriva. Förmodligen ser jag ut som nidbilden av en författarbohem när jag sitter i min nedsläckta etta på Allhelgonagatan och skriver nätterna igenom. Eller skriver och skriver förresten. Mesta tiden sitter jag bara och stirrar ut i luften och försöker sortera mina tankar. Sen skriver jag en rad eller två, suddar ut den, skriver igen, suddar ut igen och så vidare. Så fortlöper mina nätter. Jag kan tillägga att jag hittills ännu inte har gett ut någon bok.
Men det händer, det är sällsynt men det händer att jag får en så kraftig inspiration och tilltro till mig själv att orden bara flödar ur mig. Detta tillstånd varar dock sällan mer än en halvtimme. Så snart jag lugnar ner mig och läser igenom det jag har skrivit inser jag hur obegåvat det är, men det är ändå en fantastisk obeskrivlig känsla som infinner sig under dessa korta stunder.
Innan jag börjar skriva vill jag dock känna lugn och ro i kroppen. Numera ägnar jag mig åt yoga men förr i tiden brukade jag alltid ta en springtur innan jag satte mig vid datorn.
Jag vill här passa på att inflika att jag inte är någon sportig person. Jag har aldrig utmärkt mig i någon lagsport och jag har aldrig i hela mitt liv satt min fot på ett gym. Men jag har märkt att det finns likheter mellan att skriva och att springa. Båda sakerna handlar, åtminstone för min del, om att öppna upp spärrar. När jag springer öppnar jag upp kroppen, endorfinerna frisläpps och detta gör också att min hjärna börjar arbeta i ett snabbare tempo.
Om jag hade joggat på dagen hade jag förmodligen letat upp något lämpligt joggingspår men jag är lite rädd för att springa i skogen nattetid (trots att logiken säger att det finns mycket mer saker att oroa sig för i ett tätbebyggt område än ute i en skog) därför håller jag mig i mina hemkvarter som jag känner väl. Jag tycker också om känslan av att springa mellan husen och tänka på att människorna där inne ligger och sover. Jag brukar föreställa mig att jag rör mig i deras drömvärld, att jag är någon sorts John Blund som kutar runt för att hålla igång deras fantasi.
Jag brukar som sagt sällan lämna Söder när jag är ute och joggar men just den här tisdagnatten, som jag nu ska berätta för er om, var ovanligt varm och skön vilket gjorde att jag sprang mycket längre än jag brukar. Jag kryssade runt i stan utan något bestämt mål, sprang genom Gamla Stan, upp på Norrmalm och hamnade till slut på Sveavägen.
Jag stannade till utanför McDonalds brevid Stadsbiblioteket och lutade mig mot en vägg för att hämta andan. När jag stod där kände jag plötsligt att jag var sugen på kaffe och trots att klockan var halv tre verkade McDonalds fortfarande ha öppet. Jag hade förstås kunnat jogga hem och brygga mig en kopp i lägenheten, det hade varit billigare och dessutom är mitt egna kaffe godare än det man köper på McDonalds, men någonting fick mig att vilja gå in och köpa en kopp där. Jag hade aldrig druckit en kopp kaffe på McDonalds klockan halv tre en vanlig tisdagnatt och precis som att hoppa bungyjump, flyga luftballong och ha sex i ett svettigt tält på en festival så kändes det som om det var något man någon gång i livet skulle göra.
Förutom mig var det bara en enda kund till där. En tjej med mörkt hår, spetsig näsa och små runda glasögon som jag gissade var runt tjugofem år (tjejen alltså - inte glasögonen). Hon såg ut som en mycket försynt bibliotikarie, eller möjligtvis lärare. Hon satt vid ett bord ganska nära ingången och bläddrade i en tidning, när jag klev in genom dörren såg hon upp från tidningen i en halv sekund för att sedan återvända till den. Jag gick fram till disken, beställde en kopp kaffe och gick och satte mig vid ett bord lite längre in.
Medan jag satt och drack av kaffet tänkte jag att hon såg snäll ut. Förmodligen skulle hon inte ha något emot att prata en stund, frågan var bara varför vi skulle prata och vad vi skulle prata om. Min blick vandrade runt i lokalen lite som om jag hoppades att något bra samtalsämne skulle ligga och skräpa i något hörn, men det gjorde det inte. När jag hade druckit upp kaffet hade det gått ungefär fem minuter, tjejen satt fortfarande kvar och läste i tidningen och jag hade fortfarande inte hittat någon bra anledning att tilltala henne.
Jag reste mig upp för att gå men när jag kom fram till hennes bord stannade jag upp. Tjejen lyfte blicken från tidningen för andra gången.
"Har du också svårt att sova på nätterna?" frågade jag.
Hon såg på mig lite förvånat och svarade:
"Ja, hurså?"
"Jag vet inte. Du såg bara ut som en sån."
Vadå en sån? Vad menade jag med det? Jag hade ingen aning om vad jag sa men hon verkade tycka om det i alla fall eftersom hon skrattade till lite.
"Jaså, det tycker du."
"Ja" sa jag.
Sen följde en ganska lång tystnad under vilken jag försökte komma på vilket språk det var hon bröt på samtidigt som jag såg ut genom fönstret på bilarna som stod utanför och plussade ihop siffrorna på registreringsskyltarna. Det är en vana jag har, ja man skulle nästan kunna säga att det är en tvångstanke; i nervösa situationer brukar jag alltid se mig om efter bilar och lägga ihop registreringsnumren. Det gör mig lugn.
Just den här dagen blev den sammanlagda summan 28 vilket är lika mycket som min mor var när jag föddes. Jag tror inte att det har någon betydelse för den här historien men jag väljer att nämna det i alla fall.
Slutligen var det hon som bröt tystnaden.
"Om du ska vara kvar så kan du väl lika gärna sätta dig här istället för att stå där och se villrådig ut."Hon gjorde en gest mot soffan mittemot henne.
"Jo, det kan jag väl"
"Ifall du nu har svårt att somna, så är det väl inte så vidare smart av dig att dricka kaffe?" fortsatte hon när jag hade satt mig.
"Nej, kanske inte. Men jag skulle nog inte ha somnat i vilket fall som helst."
"Nej, okej. Jag vet hur det är. Jag har inte haft en god natts sömn på säkert tio år."
"Det är en lång tid" sa jag.
"Jo" sa hon.
"Så... berätta lite om dig själv då" sa hon efter att det återigen hade varit tyst en stund.
Berätta lite om dig själv! Vad jag avskyr den uppmaningen. Man vet aldrig var man ska börja någonstans, vad man ska berätta och vad man inte ska berätta. Man kan ju alltid börja med att säga vad man heter, hur gammal man är och vad man gör. Men sen då? Skulle jag berätta att mina föräldrar var skilda och att min pappa jobbade på ett byggföretag? Skulle jag berätta att jag hade en katt när jag var liten som hette Inez och som såg i kors och som dog när jag var tio år? Skulle jag berätta att jag tyckte att Oasis var ett överskattat band? Vad ville hon egentligen veta?
Jag beslöt mig för att berätta allt det. Och lite till.
"Jag heter Valdemar, jag är 24 år, jag jobbar som författare, eller egentligen jobbar jag inte särskilt mycket alls, men när jag jobbar så skriver jag, om man nu kan se det som ett jobb, jag har en pappa som jobbar på ett byggföretag och snusar, jag har en mamma som varken jobbar eller snusar men röker väldigt många cigaretter, ibland är jag rädd att hon ska dö, jag hade en katt som dog när jag var tio år, hon hette Inez och var svart, jag tycker om svarta katter mer än spräckliga, jag vet inte varför det är så, jag har inte haft något husdjur sen dess, jag har ingen flickvän och inga barn, men jag skulle kanske vilja ha det någon gång, barn alltså, och flickvän också förstås, jag tycker bättre om blåbärspaj än sockerkaka, jag har varit medlem i fantomenklubben sen jag var tolv år och jag tycker Oasis är ett ganska överskattat band."
Efter jag hade sagt det blev det tyst igen. Sen började hon skratta.
"Jag tror jag tycker om dig" sa hon.
"Så bra" svarade jag. "Det brukar underlätta att tycka om den man pratar med."
Sen började hon berätta. Hon hette Norah och var uppvuxen i Boston, Massachussets (jag hade redan innan dess insett att hon pratade med amerikansk brytning). Båda hennes föräldrar jobbade inom vården, de hade en hyfsad inkomst men var långtifrån rika. Hon var mycket flitig i skolan och när hon var 17 år och just hade börjat på high school gick hon med i ett cheerleadinglag. Det var på den vägen hon träffade Tom som spelade baseball i det lag som de brukade stötta.
"Vi var de mest typiska high school-sweethearts du kan föreställa dig Vi pluggade, gick på bio och åkte på fester tillsammans. Redan när vi var arton förlovade vi oss och ett år senare gifte vi oss."
"Det var värst" utbrast jag, för att hon skulle förstå att jag fortfarande lyssnade och inte hade börjat tänka på annat.
"Vi åkte på bröllopsresa till Kanarieöarna, badade varenda dag och kollade på ungar som lekte i sanden. Det roligaste på resan var när vi såg en tjock gubbe som snubblade på en solstol. Annars kommer jag mest att tänka på dimmiga engelska gränder under 1800-talet när jag tänker på den där resan eftersom jag var inne i en Dickensperiod då. Jag läste säkert fem-sex Dickensböcker under dagarna på stranden."
Hon blev tyst en stund och såg ner i bordet.
"Är det inte konstigt att man ständigt längtar iväg någonstans, men när man väl kommer dit man längtar märker man knappt omgivningen eftersom man i tanken redan är på väg någon annanstans?"
"Det är väl mänskligt antar jag. "The grass is greener on the other side", säger ni inte så i Staterna?"
"Jo... men jag önskar bara att jag kunde leva lite mer i nuet och inte bara oroa mig för framtiden. Just nu till exempel så jag tänker mest på hur jag ska orka ta mig upp till jobbet imorgon."
"Vad jobbar du med?"
"Jag är sjuksköterska" svarade hon och log lite. "För vissa människor är deras värsta mardröm att bli som sina föräldrar men faktum är att jag trivs ganska bra med mitt yrke. Det känns bra att kunna hjälpa folk."
"Är det inte ett väldigt psykiskt jobbigt yrke? Långa arbetspass, kräver mycket koncentration och så vidare..."
"Jo, det är det väl. Men man vänjer sig, som med allt annat. Men för att återgå till min berättelse... Vi gick ut high school en regnig junidag. I samma veva flyttade vi också ihop i en lägenhet i Roxbury... har du någonsin varit i Boston förresten?"
"Nej."
"Okej, Roxbury är en stadsdel till större delen bebodd av afroamerikaner. Varken jag eller Tom är afroamerikaner. Toms farfar är från Irland förresten, har du varit på Irland?"
"Nej."
"Inte jag heller. Men jag skulle vilja åka dit. I alla fall... var var jag någonstans... Just det, Roxbury. Det var en skön atmosfär där. Ungarna spelade basket på gatan utanför vårt fönster och alla hälsade på en i trappuppgången. Jag började läsa till läkare på Boston University medan Tom utbildade sig till flygkapten. Vi hade ett ganska bra liv. Tråkigt kanske vissa skulle säga, men jag trivdes. Då i alla fall."
"Och hur hamnade ni i Sverige?"
"Det började med att Tom fick en flygning hit och jag följde med. Eftersom Tom är ute på flygningar större delen av året så händer det att jag följer med honom för att vi ska få någon tid tillsammans. Vi stannade i Stockholm två nätter och jag märkte genast att jag gillade staden. Alla de här medeltida gränderna i Gamla Stan, vattnet och broarna, Vita Bergen och Kungsträdgården på sommaren, ja det mesta faktiskt..."
"Så då bestämde ni er för att flytta hit?"
"Well... Fullt så enkelt var det väl inte. Den viktigaste orsaken till att vi bestämde oss för att flytta utomlands var att jag inte stod ut med hur sjukvården fungerar i USA. Det är rätt sjukt egentligen, om du inte har någon försäkring är du chanslös. På det sättet har ni det ju betydligt bättre här i Sverige. Sen är det en del andra saker som jag också ogillar med USA. All rasism till exempel, visst finns det rasism här också men det är inte riktigt en del av vardagen på samma sätt. I alla fall har inte jag upplevt det så. Så vi bestämde oss för att lämna USA, det var inget lätt beslut förstås men jag kände att det inte fanns något annat val. Nu har vi bott här i fyra år och jag trivs. Sverige är ju ganska likt Amerika egentligen, bara lite mindre och lite bättre."
Precis då kom en tjej fram till oss och sa att de stängde. Klockan hade hunnit bli tre, jag hade egentligen bara gått in för att köpa en kopp kaffe men hade blivit kvar i en halvtimme.
"Vill du gå hem och lägga dig eller har du lust att följa med på en promenad" frågade hon.
"Ja."
"Ja vadå?"
"Ja, jag vill följa med."
"Saknar du inget med USA?" frågade jag när vi gick genom Observatorielunden.
"Jo, visst gör jag det. Min familj och mina vänner förstås. Paraderna den 4:e juli, utsikten över Boston och att man kan få en Marshmallowpizza på de nästan alla pizzerior."
"Saknar du verkligen det där sista?"
"Om jag gör. Men vi åker dit rätt ofta så jag får i alla fall några Marshmallowpizzor om året."
"Ni funderar aldrig på att flytta tillbaka då?"
"Nja, så farligt är det inte. Ni har ganska goda pizzor här i Sverige också."
"Jag menade inte så."
"Det förstod jag väl. Nej men allvarligt... vi har väl funderat på det ibland, men jag tror vi kommer stanna här. Fast jag utesluter inte helt att vi flyttar tillbaka."
Vi fortsatte längsmed Kungstensgatan bort till Sabbatsberg.
"Det är där jag jobbar" sa hon och pekade på sjukhuset.
"Verkligen? Min far bodde här när han var liten" berättade jag. "Han har sagt att han ibland brukade vakna mitt i natten av att någon skrek inifrån sjukhuset."
"Tack för det. Nu kommer säkert nattpassen bli ännu muntrare."
"Förlåt. Det var inte meningen att skrämma dig. Jag kommer bara att tänka på det, alltid när jag går förbi här."
Vi gick genom Vasaparken fram till St. Eriksplan där vi skildes åt.
"Jag ska som sagt upp ganska tidigt imorgon och vill nog i alla fall ha några timmars sömn inann dess. Men om du har svårt att sova någon mer natt kan du ju alltid komma förbi McDonalds vid två-halv tre, jag brukar sitta där då."
Den följande dagen vaknade jag inte klockan två på eftermiddagen. Jag gick upp och lagade till lite spaghetti och köttfärssås medan jag funderade på natten som varit och den som skulle komma. Jag kände att jag ville träffa henne igen, samtidigt ville jag inte verka för påflugen. Hon hade ju trots allt en man så det skulle bara vara dumt av mig att gå och inbilla mig något som förmodligen ändå inte skulle komma att ske.
Så jag beslöt mig för att vänta ett tag. Kanske hade hon ljugit för mig, kanske brukade hon inte alls sitta där varenda natt. I såna fall skulle jag förmodligen aldrig få träffa henne igen. Men det var värt ett försök.
Fyra nätter senare knöt jag alltså återigen skosnören på mina Converseskor och joggade upp till Sveavägen. Det visade sig att hon inte hade ljugit, hon satt på precis samma plats som sist och nickade åt mig när jag klev in som om vi vore gamla bekanta.
"Var har du varit de senaste nätterna? Jag har ju suttit här och väntat på dig."
"Va? Är det sant?"
"Nej, kanske inte riktigt. Men jag blev faktiskt lite förvånad över att du inte dök upp redan natten efter vi sågs sist."
"Jag har varit lite tveksam till om jag verkligen borde träffa dig igen. Det känns som ett lite konstigt sätt att ses på."
"Jo, kanske. Men det var trots allt du som började prata med mig och inte tvärtom."
"Ja, det har du rätt i." Jag köpte en kopp kaffe även den här gången och satte mig brevid henne.
"Borde du inte köpa nya skor?" frågade hon.
"Jag kanske borde det" medgav jag "men jag tycker om dom här."
"Ja, det är din ensak. Men jag skulle ha slängt dom för länge sen."
"Du är en ganska osentimental person va?"
"Tja... kanske det. Jag brukar säga att jag är praktisk, men det kanske är samma sak."
Det regnade den natten men varken jag eller hon led av det. Jag tycker tvärtom att det är rätt skönt att gå i regn, väldigt uppfriskande om man som jag spenderar nästan all sin tid inomhus. Vi strosade runt om Vasastan och pratade om allt möjligt - böcker, musik och varför pingviner alltid framställs som onda i tecknade filmer.
Den tredje gången vi sågs frågade hon om jag ville ha sex med henne. Vi hade promenerat längsmed Strandvägen under tystnad och hade precis kommit fram till Djurgårdsbron när hon sa det. När jag inte svarade något direkt skyndade hon sig att tillägga:
"Det är inte det att jag är kär i dig. Inte alls faktiskt, du ser bra ut och sådär men jag har inga direkta känslor för dig. Det är lika bra att jag säger det nu direkt så du inte går och inbillar dig något. Dessutom har jag ett lyckligt äktenskap."
"Okej..." svarade jag medan jag funderade på om jag verkligen hade hört rätt. "Men varför vill du då ha sex med mig?"
"Det är enkelt. Tom är så sällan hemma och när han är hemma är han aldrig sugen. Det är en jävla lögn det där att det alltid är tjejen som inte vill. Hos oss är det i alla fall precis tvärtom. Jag tror det är nästan två månader sen vi hade sex sist, så jag börjar bli lite desperat. Ärligt talat vet jag inte vad jag gör om jag inte får knulla snart."
Jag letade efter bilar som jag kunde räkna registreringsnummer på men jag fick inte syn på några.
"För du tycker väl att jag är snygg?" sa hon.
"Jo, det gör jag ju" sa jag.
Och eftersom Tom som vanligt inte var hemma så gick vi hem till henne och knullade. De bodde i en stor lägenhet på Surbrunnsgatan med högt i tak och massor av antika möbler. Jag tänkte att jag skulle fråga hur de kunde ha råd att köpa så mycket dyra möbler men jag kom av mig eftersom hon så snart vi hade kommit in i lägenheten började klä av sig.
Hon klädde av sig snabbt, utan att göra någon stor affär av det, som om hon bara skulle gå och lägga sig. När hon bara hade trosorna och behån kvar stod jag fortfarande i hallen med ytterkläderna och skorna på mig.
"Vad väntar du på?" frågade hon.
"Jag vet inte, det känns bara... väldigt underligt det här."
"Äh, kom igen. Om du är nervös för att Tom ska få veta nåt så kan jag lugna dig. Det finns ingen chans i världen att han får reda på det här."
"Nej, det är inte det. Det är bara..."
"Du har inga kondomer eller hur? Lugn, jag har p-piller här i handväskan."
"Det var inte riktigt det jag tänkte på heller."
"Vad var det då?"
"Nej, jag vet inte."
Det dröjde en stund innan jag kunde slappna av men när jag gjorde det så var det otroligt skönt. Jag har bara legat med tre kvinnor i mitt liv men jag har inte haft tillnärmelsevis så bra sex med någon av de andra som jag hade med Norah. Hon var väldigt vacker förstås. Och väldigt vild i sängen, mycket mer vild än jag hade kunnat föreställa mig när jag klev in på McDonalds den första natten och trodde mig se en försynt bibliotikarie.
När vi var klara reste hon sig ur sängen och gick ut i badrummet. Tio minuter senare kom hon tillbaka insvept i en morgonrock och med blött hår.
"Jag är ledsen, men jag måste nog sova lite nu. Så det är väl bästa attt du går."
"Jaha" svarade jag.
"Ja, alltså... jag förstår om det verkar konstigt, men jag vill inte att det ska utvecklas till något mer. Jag vill bara att vi ska ha sex. Det räcker för mig."
"Visst, jag förstår" sa jag och började klä på mig.
"Du blir inte sur va?"
"Nejdå" ljög jag. "Det var väldigt skönt i alla fall."
"Det tyckte jag också" sa hon och log.
Och sen gick jag.
Vi hade sex fyra gånger totalt, under en månads tid. Alla gånger skedde det på ungefär samma sätt. Vi kom hem till hennes lägenhet, klädde av oss och sen gick jag igen. Trots att jag nu visste var hon bodde så fortsatte vi att ses på McDonalds. Det hade nästan blivit till en vana och jag tror inte att någon av oss reflekterade så mycket över det. Däremot slutade vi med promenaderna. Vi satt på McDonalds och pratade en kort stund och gick sedan direkt upp till hennes lägenhet. Den sista gången var inte annorlunda än de andra gångarna. Men jag minns att jag tänkte på hur fel allt hade blivit när jag låg i sängen efter att vi hade knullat. Hon var utan tvekan en av de mest underbara människor jag har stött på i hela mitt liv och dessutom märkte jag redan första kvällen att hon gillade mig. Om omständigheterna bara hade varit lite annorlunda, rättare sagt om Tom inte hade funnits, så hade allt varit perfekt. Men Tom fanns och han skulle förmodligen bli galen om han fick reda på vad vi höll på med. Att skilja sig från honom verkade heller inte existera i hennes föreställningsvärld. Förmodligen älskade hon honom ändå, trots att han nästan aldrig var hemma och trots att han inte ville ha sex med henne.
Den gången som jag trodde skulle bli den femte kom jag till McDonalds vid halv två som vanligt. Men för första gången var hon inte där. Jag tänkte att hon säkert snart skulle dyka upp och satte mig därför på platsen där hon brukade sitta och väntade. Men hon kom inte. Efter en stund fick jag syn på en papperslapp som var fastkilat bakom ryggstödet på soffan. Jag drog ut den och såg att någon hade skrivit något på den med spretig handstil.
Förlåt för att jag inte klarar av att säga det här till dig öga mot öga, Valdemar. Jag vill inte göra dig ledsen men jag vet att det kommer bli svårt att undvika.
När du läser det här sitter jag i Toms privatplan på väg till USA. Vi har bestämt oss för att flytta tillbaka. Egentligen bestämde vi oss för flera månader sedan, innan jag träffade dig för första gången. Om det inte hade varit för det hade jag nog aldrig vågat ge mig in på en sån här affär.
Anledningen till att vi flyttar är framförallt att vi saknar alla släktingar och vänner där borta så mycket. Ärligt talat trodde vi nog aldrig att vi skulle bo här i mer än några år. I grund och botten är vi fortfarande väldigt mycket amerikanare även om det ibland kan kännas svårt att erkänna.
En del möbler har vi gjort oss av med och en del har vi packat på planet, det är i alla fall ingenting kvar i lägenheten. Nästa vecka flyttar ett nytt par in.
Jag är ledsen att det blev såhär. Men du ska veta att jag tycker mycket om dig och jag tror att du säkert kommer träffa någon ny tjej snart.
Norah.
***
Innuti vänsterskon låg brevet fortfarande kvar. Jag gick fram till fönstret för att läsa det för säkert tusende gången samtidigt som jag märkte att det hade börjat spöregna ute.
När jag hade läst klart brevet blev jag stående en stund med skorna i handen. Sen satte jag på mig dem och sprang ut i regnet.
Jag sprang och sprang och stannade aldrig.
Guilty Pleasure
Jag blir bara så glad av den här låten. Den är så himla sorglös och trallvänlig. Samtidigt är förstås både texten och videon rätt pinsamma. Men det är ändå charmigt på något sätt.
Om jag hade varit med i "Videokväll med Luuk" så kan jag lova att jag hade valt den här som "skämslåten".
Postgirobygget - En Solskinnsdag
Flygande pingviner
Den första, och hittills enda, gången jag hörde talas om de flygande pingvinerna var på tåget mellan Adelaide och Alice Springs. Alla som någon åkt tåg mellan Adelaide och Alice Springs vet att det tar nästan ett dygn och att utsikten är, minst sagt, enformig. Detta var jag givetvis förberedd på och hade därför tagit med mig flera böcker och en fulladdad Mp3-spelare.
På sätet mittemot mig satt en äldre man och på andra sidan mittgången ett gäng holländare som skrattade nästan precis hela tiden. Jag ägnade inte särskilt stor uppmärksamhet åt någon av dem utan försjönk snabbt i min bok.
Efter några hundra sidor började jag dock tröttna på att läsa och bestämde mig för att sova en stund. Men sätena på de australiensiska tågen är inte gjorda för att man ska kunna sova bekvämt och jag insåg ganska snart att det inte skulle bli mycket sömn den natten. Jag är vanligtvis inte den som börjar prata med främlingar på tåg men då jag reste ensam och knappt hade pratat med någon under de senaste fem dagarna så fann jag ändå för gott att tilltala mannen mittemot.
"Reser du ensam?" frågade jag, vilket var en ganska dum fråga eftersom det inte satt någon på sätet bredvid honom och eftersom han inte heller hade talat med någon sedan vi klev på tåget. Den främmande mannen verkade också tycka att det var en dum fråga. Han höjde på ögonbrynen, slog ut med ena armen och svarade:
"Ja, uppenbarligen." Jag skämdes lite över mitt klumpiga försök till isbrytare, jag hade velat få igång ett samtal men istället hade jag dumförklarat mig själv bara genom att öppna munnen. Ändå gjorde jag ett nytt försök.
"Vad ska du göra för något i Alice Springs?"
"Jag ska hälsa på min dotter. Hon bor där sedan en tid tillbaka. Märkligt ställe att bo på tycker jag, men det är hennes liv inte sant?"
"Jovisst" nickade jag.
"Och du ska göra det vanliga antar jag? Se Ayers Rock, köpa aboriginska souvenirer, kanske träffa andra backpackers och dricka öl med dem? Stämmer det?"
Jag nickade igen. När jag reser själv gör jag alltid mitt bästa för att inte se ut som någon typisk turist men den här mannen hade genast lyckats genomskåda mig.
"Hur såg du att jag var turist?" frågade jag. Han pekade på mina fötter.
"En australiensare skulle aldrig ha strumpor på sig under sandaler. Det är bara européer, och möjligtvis amerikanare, som får för sig att göra något så dumt. Får jag gissa var du kommer ifrån?"
"Javisst."
"Tysk?"
"Fel" svarade jag lite skadeglatt.
"Svensk då?"
"Grattis. Det var inte dåligt av dig att ta det på andra försöket."
"Jag hade tänkt säga norrman först, men det är något med ditt utseende som får dig att se mer svensk än norsk ut. Jag har svårt att sätta fingret på vad."
"De flesta australiensare jag har mött hittills har inte vetat skillnaden på Sverige och Schweiz och du påstår att du kan se skillnad på svenskar och norrmän. Jag måste säga att jag är imponerad."
"Tack" svarade han. "Jag ska erkänna att jag har vistats en del i Sverige så jag har haft tid att studera er."
"På det viset."
"Just, på det viset. Och vad gör min herre i Sverige då?"
"Jag är författare" svarade jag snabbt utan att tänka efter. Jag vet inte riktigt varför jag sa det, kanske hoppades jag att det skulle imponera på honom, vilket det också verkade göra. Åtminstone lite.
"Minsann" sa han nöjt. "Om du nämner titeln på någon bok du har skrivit så lovar jag att jag ska försöka få tag på den."
"Jag har tyvärr inte fått någon bok översatt till engelska än."
"Det behövs inte" svarade han plötsligt på svenska. "Jag har studerat lite svenska. Jag tror nog att jag skulle klara av att läsa din bok. Dessutom planerar jag en resa till Sverige om bara några månader, så jag kanske kan köpa boken då."
"Den är inte så lätt att få tag på" försökte jag.
"Det kanske beror på att den inte har blivit publicerad, kan det vara så?"
"Jo, så kan det nog vara" fick jag medge.
"Du kallar dig alltså författare fast du ännu inte har gett ut någon bok. Jag vet inte om jag ska säga att du är modig eller dumdristig."
"Vad gör du själv?" frågade jag eftersom jag tyckte det var lite pinsamt att ha påstått att jag var något som jag strängt taget inte var.
"Jag är forskare på Adelaides universitet."
"Inom vilket område?"
"Flygande pingviner."
Jag trodde givetvis att han skämtade först och skrattade därför lite artigt. Men främlingen fortsatte att se på mig med samma allvarliga min som tidigare. Jag blev därvid en aning osäker, kanske fanns det verkligen flygande pingviner eller också var han bara väldigt skicklig på att hålla masken. Jag hade redan gjort bort mig två gånger och ville helst inte göra det igen men jag beslöt mig i alla fall för att spela med.
"Flygande pingviner alltså. Var lever dem någonstans?"
"Där pingviner brukar leva. På Antarktis, Galapogosöarna, Tasmaninen, Falklandsöarna och så vidare. Faktum är att alla pingviner har förmågan att flyga. Men de utnyttjar den inte särskilt ofta."
"Varför inte? Om de nu kan flyga så borde de väl göra det ibland också?"
"Nej, de har egentligen ingen anledning att flyga. De fångar ju som bekant fisk i vattnet och behöver inte flyga till varmare breddgrader då det blir kallt. Varför skulle de vilja flyga?"
"Tja..."
"De är inte som vi människor som alltid har strävat efter att kunna flyga. Pingvinerna trivs bäst på marken, mina studier visar också att de har väldigt lätt för att få svindel."
Därefter var samtalet uttömt. Jag visste inget om flygande pingviner och främlingen verkade inte vilja berätta mer för mig än det han redan hade sagt. Så istället lutade jag mig bakåt i stolen, slöt ögonen och somnade efter en kort stund.
När vi några timmar senare klev av tåget i Alice Springs och jag tog farväl av främlingen sa han till mig:
"Om du nu vill bli författare så måste du lova mig att du någon skriver en novell om flygande pingviner."
Här är min historia egentligen slut. Jag förstår om vissa av er är besvikna. Kanske såg ni rubriken och trodde att ni skulle få läsa en spännande surrealistisk dystopi där pingvinerna regerar över världen och där fiskar regnar från luften. Jag är ledsen att så inte blev fallet. Men tänk på det. Om det verkligen är så att pingvinerna kan flyga, vilket jag gärna vill tro, men ändå väljer att inte göra det hur skulle de då kunna ta över världen? Så om ni tyckte att den här historien var tråkig och trivial - skyll inte på mig, skyll på pingvinerna.
Sommarkatter
Jag var tio år den sommaren. På mammas fotografier har jag långt ljust hår och massor av fräknar. Jag ler på varenda kort. Jag måste ha varit en väldigt lycklig liten flicka.
Vi bodde i en fyrarummare på Lidingö men så snart jag och min syster hade slutat skolan åkte vi iväg till pappas sommarstuga vid Siljan och stannade där till mitten av Augusti. Jag var alltid glad när vi kom dit. Där fanns bryggan som man kunde dyka från, massor av smultronställen och Johanna med tandställningen. Jag minns att jag var avundsjuk på hennes tandställning och frågade mina föräldrar om inte jag också kunde få en. De skrattade åt mig och sa att tandställning inte var någonting man önskade sig. Annars fick jag nästan allt jag pekade på. Jag hade en mamma och en pappa som älskade mig över allt annat. Ingenting fattades mig.
***
Jag sitter vid skrivbordet med det utskrivna manuset framför mig och har precis börjat läsa när jag hör en biltuta. Jag går ut på balkongen och tittar ner. Du står på trottoaren nedanför, brevid din röda BMW, och vinkar.
"Kan du inte komma upp en stund?" ropar jag.
"Okej" svarar du och försvinner in genom porten.
När jag öppnar dörren ger du mig en kram. Min vita hud mot din bruna.
"Vad blek du är, går du aldrig ut?" säger du.
"Jo, ibland" ljuger jag.
"Du borde komma ut mer. Ta vara på ljuset. Sitta inne kan man göra när det är mörkt."
"Ja, jag ser att du har varit ute mycket i alla fall."
Du ser nästan oförskämt frisk och pigg ut. Du har tagit på dig en tunn vit klänning och ett blommigt linne. På fötterna har du sandaler, på axeln hänger en stor brun handväska. Själv går jag runt i ett par grå mysbyxor och en svart t-shirt som det står "I Love New York" på. Jag tänker att jag måste se väldigt sjuk ut i dina ögon.
"Vill du inte ha en kopp kaffe innan vi åker?"
"Ja tack, det skulle vara gott."
Jag plockar undan några tidningar från köksbordet och går bort till kaffekokaren. Du sätter dig på en stol med benen i kors och blicken riktad ut genom fönstret.
"Så...", säger jag medan jag häller upp vatten, "hur har din sommar varit då?" Jag försöker låta avslappnad men det går inte särskilt bra.
"Jättebra! Jag och David var ute med båten en hel vecka i juni. Det var underbart att bara segla runt och inte behöva bekymra sig om nåt alls. Sen gjorde vi en tur till västkusten också och hälsade på Davids bror där... Du skulle sett vilket hus de har! Helt enormt. Vad har du gjort själv då?"
"Inte så mycket. Jag har mest suttit hemma och skrivit. Jag är nästan klar nu..."
"Det har du sagt i nästan ett år ju."
"Jo jag vet, men jag var ju tvungen att skriva om slutet. Det blev för sorgligt."
"Som allt annat du skriver då."
"Ja, kanske det... du, jag måste gå på toa bara jag är snart tillbaka."
Jag går in i badrummet och ser mig i spegeln. Jag har påsar under ögonen och otvättat hår, käner mig smutsig. Jag tar lite vatten i händerna och skvätter i ansiktet. Sen ler jag mot spegelbilden. Cheer up för fan.
"Ska vi åka då?" säger jag när jag kommer ut igen.
"Ska du inte ha något kaffe?"
"Nej" säger jag och rycker på axlarna. "Jag kan ta en kopp på vägen istället."
En stund senare sitter vi i BMW:n med fönsterrutorna nervevade och bilradion på. P3 spelar en Jens Lekman-låt och du nynnar med. Brevid bilen flashar sjöar, skogar och bondgårdar förbi. På en äng står några kor och ser dumma ut.
"Du kunde väl ha kommit på begravningen i alla fall" säger du plötsligt och kastar en anklagande blick på mig. Jag hatar det där tonfallet. Hatar när du ser på mig som om allt egentligen var mitt fel.
"Nej det kunde jag inte. Fatta vad utstirrad jag skulle ha blivit av alla gamla släktingar. De skulle ha suttit där och hatat mig varje sekund. Efteråt kanske någon skulle ha kommit fram till mig och sagt något spydigt. Tro mig, det var bäst för allas skull att jag inte gick dit."
"Så skulle det inte alls ha blivit. Faster Aina frågade faktiskt efter dig, hon verkade uppriktigt intresserad."
"Jaha. Kul för henne då. Om du träffar henne igen kan du ju hälsa henne att intresset inte är besvarat."
Återigen har jag hamnat i försvarsställning. Varför blir det alltid såhär? Varför kan vi inte bara ha ett samtal som vuxna människor utan att gå varann på nerverna.
"Jag trodde att tiden läkte alla sår" säger du.
"Nej. Inte alla. Inte för mig."
"Men för mig."
"Ja, men jag är inte som du."
"Vad menar du med det?"
"Ingenting. Glöm det."
***
Men det var också den sommaren som jag insåg att mina föräldrar inte älskade varann. Det är en hemsk sak för ett barn att inse. Jag märkte först hur mamma flyttade sig från honom när de satt brevid varandra i soffan och pappa försökte lägga en arm runt henne. Sen märkte jag att mamma allt oftare åkte iväg för attt uträtta olika ärenden. Ibland kunde hon vara borta flera dagar i sträck. Att de trots allt höll ihop nästan hela sommaren berodde antagligen på oss.
"Vi gjorde det för barnens skull."
***
Allt är sig likt. På gårdsplanen står soluret och gungställningen kvar. Brevid trappan ligger en gammal fotboll. Gräset är högt. Jag funderar på vad mamma skulle säga, hon som alltid var så noga med att hålla det klippt. Du tar upp en nyckel ur handväskan och för in den i låset. Dörren gnisslar när du öppnar den.
När vi kommer in ser jag att tiden trots allt inte har stått stilla. Väggarna som det brukade hänga en massa tavlor på är nu kala och tomma. Den gamla tygsoffan är utbytt mot en ny i skinn och brevid kaminen står en storbilds-tv placerad. När vi kommer in i mitt gamla rum ser jag att det står ett stort skrivbord med en gammal dator på där min säng brukade stå.
"Det har verkligen förändrats här" säger jag medan vi går runt.
"Ja, vad fan trodde du. Du har ju inte varit här på evigheter."
"Nej det är klart. Men på något sätt kändes det ändå som att allt skulle se likadant ut som jag minns det."
Du går bort till kylskåpet och börjar packa upp kassen med mat som vi köpt på ICA. Jag sätter mig i skinnsoffan och försöker skapa mig en minnesbild av hur det såg ut här när jag var liten.
"Ska vi börja direkt?" frågar du när du är klar.
"Ja, det är väl inte så mycket att be för."
"Jag tror att han har ställt undan rätt mycket grejer i snickarboden. Vi kan väl gå ut dit och kolla först."
Snickarboden är verkligen full av saker. En gammal byrå, ett dockskåp, sängar, stolar, bord och fotoalbum... allt i enda röra.
"Jag frågade honom ibland ifall han inte skulle slänga lite av de här gamla sakerna. Men det ville han inte höras tala om. Jag tror att de betydde enormt mycket för honom. Han kunde gå runt och liksom smeka dem, det var som att själva beröringen hjälpte honom att minnas tiden då vi var små."
Min syster är fyra år yngre än mig och mycket vackrare. Hela mitt liv har jag undrat varför han lät henne vara men inte mig. Kanske för att hon var så liten, kanske för att det var större risk för att hon skulle berätta för mamma. Eller också levde hon helt enkelt inte upp till hans snuskiga fantasier. Jag blir sjuk av att tänka på det. Ändå tvingar jag mig själv till att göra det nu.
***
"Det var här inne han dog också. Han fick en hjärtattack när han höll på att bygga den där hyllan som ligger där."
Jag ser ner på golvet framför mig. Där ligger mycket riktigt en halvfärdig hylla.
Du plockar upp ett fotoalbum och börjar bläddra i det.
"Kolla på de här bilderna! Här är ett från när vi var på Mallorca." Du håller fram albumet så att jag ska få se det. På bilden sitter vi båda två i pappas knä. Jag är kanske åtta och du fyra, pappa håller om oss och ser lycklig ut. Bakom oss står mamma, hon är den enda på kortet som inte ler.
"Kan vi inte göra det vi kom hit för istället för att bli nostalgiska över en massa gamla bilder?"
"Visst, men du behöver väl inte bli så jävla sur?"
"Jag är precis så sur jag vill."
"Lyssna nu, jag vet att du hatade pappa. Men du behöver inte låta det gå ut över mig. Nu när han är död måste du väl åndå kunna förlåta honom, eller ska du ägna hela livet åt att vara cynisk och bitter?"
Nu när han är död måste du väl ändå kunna förlåta honom. Hur mycket vet du egentligen? Berättade pappa för dig innan han dog eller anade du det redan när vi var små? Jag ser uppmärksamt på ditt ansikte, försöker tyda det, men varken ögonen eller munnen avslöjar någonting.
***
Mamma hade tagit bilen och åkt iväg för att hälsa på en väninna. Jag tyckte det var bra eftersom pappa alltid lät mig vara uppe och se på TV längre än mamma. Jag låg i soffan i bara en pyjamas och kollade på Rederiet medan pappa gick upp på övervåningen och nattade syrran. När han var klar kom han ner igen och satte sig i soffan brevid mig.
Så satt vi där en stund utan att säga något. Efter tag lyfte jag upp benen i soffan och lade huvudet i pappas knä. Nästan lite förstrött lade han handen på mitt bröst och började långsamt smeka mig. Jag sa ingenting och gjorde heller inget motstånd.
Det kändes skönt när han strök med handen över mina små bröst och det pirrade i kroppen när han lät handen fortsätta ner över magen och innanför pyjamasbyxorna. Men där hejdade han sig. Han lyfte handen igen och lade den i knät.
"Förlåt" sa han. "Säg inget om det här till mamma."
Sen gick han in på toaletten och stannade där länge medan jag såg klart på Rederiet.
***
Det har redan hunnit bli kväll innan vi är klara med att gå igenom alla sakerna. Vi bestämmer att du ska få det mesta, jag vill bara ha några av möblerna, en del köksredskap och en av mammas tavlor som jag alltid har tyckt mycket om.
Du påpekar att vi inte kommer vara tillbaka i stan igen förrän sent inatt om vi åker nu och föreslår att vi ska sova över i stugan. Jag invänder först men till slut får jag ge ned mig. Egentligen vill jag helst komma härifrån så snart som möjligt men en natt kan väl gå bra. Det är ju trots allt vårt ställe nu, jag får inte glömma det.
Vi lagar en middag tillsammans bestående av potatismos, pannbiff, lök och kokta morötter. Efter maten sätter vi oss på trappan utanför huset med varsin kaffekopp i handen.
"Minns du sommarkatterna?" frågar du plötsligt.
"Ja, hurså?"
"Jag kom bara att tänka på dem nu. Jag minns särskilt den där stora grå. Felix kallade vi honom. Han brukade stryka runt här vid huset och vi gav honom mjölk men han lät oss aldrig klappa honom."
"Ja, jag kommer också ihåg honom. Och jag minns hur ledsen du blev när vi åkte härifrån den sommaren och du inte fick träffa honom igen."
"Mmm, jag undrar vad som hände med honom sen. Har du tänkt på att vi är lite som de där katterna nu, lika ensamma och övergivna."
"Jag förstår att du kanske känner det så. Själv har jag känt mig övergiven ända sen mamma dog."
"Du kunde ha gjort som jag. Du kunde ha träffat pappa och pratat med honom."
Jag skakar lätt på huvudet.
"Du förstår inte. Jag avskydde honom verkligen och jag är bara glad att han äntligen är död nu."
"Hur fan kan du säga så? Han var ju ändå din pappa."
"Du vet inte vad han har gjort mot mig."
"Varför berättar du inte då?"
"Jag tror inte du blir lyckligare av att höra sanningen. Världen hålls ihop av lögner. Om vi skulle vara sanningsenliga hela tiden skulle världen kollapsa."
"Det där låter som det skulle kunna vara någon mening ur någon av dina böcker."
"Det kanske det är" svarar jag.
Det kanske det är.
Du sover i pappas gamla säng och jag på soffan i vardagsrummet. Jag ligger vaken och lyssnar till dina djupa andetag. Jag önskar att jag kunde känna mig lika lugn och avslappnad här som du. Men som det är nu går det inte. Samtidigt undrar jag; om jag inte kan känna mig hemma på den här platsen, som jag älskat mer än någon annan plats i världen, var kan jag då känna mig hemma?
När jag slutligen somnar drömmer jag återigen om den där dagen.
***
Andra gången var på badplatsen. Vi hade en egen liten vik där vi kunde bada nakna utan att någon såg oss. Jag hade badat en stund på förmiddagen och sedan lagt mig naken på en handduk för att läsa Sagan om ringen. Mamma kom ner och frågade mig om jag ville följa med henne och syrran in till stan för att handla lite men jag var mitt inne i ett slagsmål mot svarta riddare och kunde absolut inte avbryta.
Jag vet inte hur länge jag låg där. Jag minns bara att jag var så uppslukad av handlingen att jag inte märkte något förrän pappa stod precis brevid mig, naken och med en handduk i handen.
"Hej gumman, har du det skönt?" sa han och bredde ut sin handduk brevid min.
"Jadå" svarade jag.
Han lade ner sig på rygg brevid mig och blundade och jag fortsatte läsa. Efter ett tag såg jag att hans kuk hade blivit hård. Jag tror det var första gången jag såg en styv penis och jag kunde inte längre koncentrera mig på läsandet utan glodde bara på hans kuk som stod rakt upp.
Jag har svårt att prata om det som hände sen. Ett tag efter att det hände kändes det som att det var mitt eget fel. Att det hela berodde på att jag hade glott för mycket på honom. Nu vet jag att det inte var så. Nu vet jag att det skulle ha skett i vilket fall som helst och att det inte var mitt, mammas eller någon annans fel, bara hans.
Vi hade legat där i kanske tio minuter när han rullade över på min handduk och pressade sig mot mig. Jag minns hans fasta händer på mina skinkor och den äckliga andedräkten precis intill ansiktet. Men inte heller den gången gjorde jag något motstånd. Inte förrän han tryckte in kuken mellan mina lår. Det var först då som jag började slå honom och skrika, men då var det redan försent.
Eteråt såg han chockad ut. Som om han plötsligt insett vad han hade gjort. Han skrek att jag skulle komma tillbaka när jag sprang upp mot huset men han försökte inte stoppa mig. När jag kom in låste jag dörren och lade mig på sängen. Jag hörde hur han bankade på dörren men jag vägrade öppna och till slut upphörde bankningarna.
När mamma och syrran kom tillbaka såg de hur pappa satt naken på trappan utanför huset och grät. Mamma försökte förstås få honom att förklara vad som hade hänt men han sa ingenting. Till slut var det jag som berättade för henne. Det var sista gången jag såg honom.
***
Vi äter frukost i tysthet innan vi sätter oss i bilen för att åka tillbaka till Stockholm. Inte heller under resan säger vi särskilt många ord till varandra. Det är som att vi har pratat sönder allt under gårdagen, ändå har vi knappt sagt någonting.
Du släpper av mig utanför lägenheten igen men precis när jag ska kliva ur bilen säger du: "Vänta, du ska få tillbaka en sak." Du plockar upp en hög med papper ur handväskan, jag ser direkt att det är manuskriptet.
"Förlåt" säger du. "Jag tog det när du var på toaletten, jag kunde inte låta bli."
"Har du läst det?"
Du nickar. "Imorse innan du vaknade."
Jag frågar dig inte vad du tyckte om det, jag tar bara emot pappersbunten och kliver ur bilen. Men när jag kommit upp till lägenheten och bläddrar igenom manuset ser jag att du har ritat någonting på sista sidan.
Teckningen föreställer två katter som ligger på en trappa och slickar varandra.