Nr. 7 Jag ger dig min morgon - Fred Åkerström
Ni har förstås hört "Jag ger dig min morgon" men hur skulle en lista på Sveriges bästa visor se ut utan den? Det är som att göra en lista på världens bästa poplåtar och inte ha med en enda Beatles-låt. Ibland får man lov att påpeka självklarheter.
Orginalet, "I Give You The Morning", skrevs av den amerikanske folksångaren Tom Paxton som polade med Bob Dylan i Greenwich Village på 60-talet. 1972 översattes den till svenska av Fred Åkerström.
Jag har hört minst tre versioner av den, kanske fler. Fred Åkerströms orginal, Håkan Hellströms cover och Weeping Willows engelska version (jag tror också att Magnus Carlson har sjungit in den på svenska någon gång). Det är omöjligt att påstå att någon av dessa versioner är bättre än någon annan. De sjungs alla med en sån innerlighet och passion att man briserar varje gång man hör dem. Frågan är om det ens går att sabba en så vacker text.
En sak till: Magnus Carlsons är förstås en fantastisk sångare på alla sätt och vis. Men hans basregister är nog ändå inte lika uttömmande som Fred Åkerströms. Om ni inte tror mig, lyssna på "Ack du min moder".
Orginalet, "I Give You The Morning", skrevs av den amerikanske folksångaren Tom Paxton som polade med Bob Dylan i Greenwich Village på 60-talet. 1972 översattes den till svenska av Fred Åkerström.
Jag har hört minst tre versioner av den, kanske fler. Fred Åkerströms orginal, Håkan Hellströms cover och Weeping Willows engelska version (jag tror också att Magnus Carlson har sjungit in den på svenska någon gång). Det är omöjligt att påstå att någon av dessa versioner är bättre än någon annan. De sjungs alla med en sån innerlighet och passion att man briserar varje gång man hör dem. Frågan är om det ens går att sabba en så vacker text.
En sak till: Magnus Carlsons är förstås en fantastisk sångare på alla sätt och vis. Men hans basregister är nog ändå inte lika uttömmande som Fred Åkerströms. Om ni inte tror mig, lyssna på "Ack du min moder".
Tre poeter, tre dikter
Tänkte, för ovanlighetens skull, publicera något som inte jag har skrivit. Det är nämligen så här att jag är medlem på en poesisida som heter poeter.se. Och ibland när jag läser andras dikter där vill jag bara skrika till hela världen att ni måste läsa det här för att det är så jävla bra. Så jag tänkte att det minsta jag kan göra är att lägga ut några av mina favoriter här. Jag är fullt medveten om att hela världen inte läser min blogg, men det är några stycken i alla fall.
Nu kom jag förresten på att man kanske bör fråga upphovsmännen/kvinnorna om lov innan man gör en sån här grej. Fast eftersom de redan finns på en internetsida så borde det rimligtvis inte göra så mycket om de finns på en till. Jag vet inte om jag vågar riskera att de skulle kunna säga nej heller.
--------------------------------
Av: Malomma
--------------------------------
Av: Betraktaren
--------------------------------
Nu kom jag förresten på att man kanske bör fråga upphovsmännen/kvinnorna om lov innan man gör en sån här grej. Fast eftersom de redan finns på en internetsida så borde det rimligtvis inte göra så mycket om de finns på en till. Jag vet inte om jag vågar riskera att de skulle kunna säga nej heller.
--------------------------------
bummelbin
försvinnande småheter
mot bakvänd horisont
rusar molnen om oss
och taknockar där sotare finner varann
får allt mindre utrymme i stadsbilden
värmen böljar under
murgröna humlor
surrar om sig själva
i stillbild drar livet förbi farten
Av: Malomma
--------------------------------
Do-re-mi-fa-so-la-ti-Du
Utanför skalan
klingar en okänd ton
av dig
som vinandet när en istapp
klyver en femtekolonnsvind
bakom husryggen
som ljudet av en suck
när en förväntning
bara blir till ett bara
som morgonens segerjubel
när det vedergäller myteriet
natten gjorde i skymningen
Utanför skalan
handlar det bara om
vår egen vija
hur ny musik
får oss att mima
till en text vi egentligen inte kan
ett främmande språk
får oss att nicka instämmande
fastän vi alls inte förstår
hur aloha betyder hej
och hej då
på Hawaii
Av: Betraktaren
--------------------------------
skrufs
jag tänker i rubbade cirklar
för det mesta inte
för en omkommen
stilstudie som fastnar
under näsan
innanför bröstbenet
och bakom ena örat
faller jag
faller av
för det att
jag förekommer
av feghet jag
avläser, anpassar
jag klipper till hårt
enligt närsynta
ögonmått
utan tillräcklig
aldrig tillräcklig
sömnsmån
Av: Yebo
Minotauros
Du är en labyrint
med massor av ingångar men
bara en väg ut.
Och jag vet ju att det är ut jag måste men ändå
vill jag stanna kvar en stund till vill
utforska dina hemliga kammare vill
dansa med dina spöken och
göra allt det där som jag inte kan tänka på nu men som jag vet
kommer äta upp mig om några timmar när jag
drar täcket över mig och låter bilderna strömma.
Du rör i drinken nu sådär
nonchalant som du
rör vid mig nu och du
lyfter ett finger och säger:
Ingenting.
Jag fick en gång ett vykort från Kreta som var stämplat i Stockholm.
På baksidan stod det: "Wish you were here."
Jag vet inte om du menade Kreta eller mig jag vet bara att
det betydde så mycket mer än om du verkligen hade skickat det därifrån.
Då hade du varit oåtkomlig nu var vi mer
på samma nivå.
Ovanstående har förstås inte hänt men jag vill
så gärna berätta det för dig jag vill
kunna ljuga för dig på
ett ärligt sätt.
Men jag ljuger istället för mig själv när jag
säger att det är lugnt.
"Det är lugnt" säger jag fastän
ögonen vägrar att hitta någon fast punkt fastän
hjärtat vägrar att sluta banka så förtvivlat fastän
du är lika långt bort som Kreta och fastän
jag är hälften tjur hälften människa men
helt och hållet vilse.
Du är en labyrint
med massor av ingångar men
bara en väg ut.
Och jag vet ju att det är ut jag måste och
jag hoppas bara att
Jag tar mig igenom dig
levande.
med massor av ingångar men
bara en väg ut.
Och jag vet ju att det är ut jag måste men ändå
vill jag stanna kvar en stund till vill
utforska dina hemliga kammare vill
dansa med dina spöken och
göra allt det där som jag inte kan tänka på nu men som jag vet
kommer äta upp mig om några timmar när jag
drar täcket över mig och låter bilderna strömma.
Du rör i drinken nu sådär
nonchalant som du
rör vid mig nu och du
lyfter ett finger och säger:
Ingenting.
Jag fick en gång ett vykort från Kreta som var stämplat i Stockholm.
På baksidan stod det: "Wish you were here."
Jag vet inte om du menade Kreta eller mig jag vet bara att
det betydde så mycket mer än om du verkligen hade skickat det därifrån.
Då hade du varit oåtkomlig nu var vi mer
på samma nivå.
Ovanstående har förstås inte hänt men jag vill
så gärna berätta det för dig jag vill
kunna ljuga för dig på
ett ärligt sätt.
Men jag ljuger istället för mig själv när jag
säger att det är lugnt.
"Det är lugnt" säger jag fastän
ögonen vägrar att hitta någon fast punkt fastän
hjärtat vägrar att sluta banka så förtvivlat fastän
du är lika långt bort som Kreta och fastän
jag är hälften tjur hälften människa men
helt och hållet vilse.
Du är en labyrint
med massor av ingångar men
bara en väg ut.
Och jag vet ju att det är ut jag måste och
jag hoppas bara att
Jag tar mig igenom dig
levande.
Nr. 8 Jag minns dig Amanda - Victor Jara/Cornelis Vreeswijk
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här sången. Jag kan säga att jag inte har hört Victor Jaras orginalversion som heter "Te Recuerdo Amanda". Jag skulle vilja göra det någon gång. Jag förstår ju i och för sig inte spanska men jag kan tänka mig att jag ändå skulle tycka att den är väldigt bra.
Hur som helst så har Cornelis gjort en mycket fin översättning av den. Jag tycker till och med att det är den finaste visan han har spelat in (av det jag har hört, jag ska väl tillägga att jag inte har hört allt han har släppt).
Låten finns bl.a. på "Cornelis sjunger Victor Jara" från 1978 eller i samlingsboxen "Mäster Cees Memoarer".
Jag minns dig, Amanda.
På en regnvåt gata.
På språng emot fabriken
där Manuel är.
Du skrattar hela tiden,
du har regn i håret
och ingenting är viktigt utom attt du är kär.
Du är kär, du är kär, du är kär, du kär!
Om några minuter blir livet fullständigt
om några minuter visslar sirenen.
Ditt arbete väntar
men där du går fram
blir allting så ljust.
Några minuter har fått dig att blomma.
Jag minns dig, Amanda.
På en regnvåt gata.
På språng emot fabriken
där Manuel är.
Du skrattar hela tiden,
du har regn i håret
och ingenting är viktigt utom att du är kär
Du är kär, du är kär, du är kär, du är kär!
Han flydde upp i bergen
aldrig gjort någon illa
men han flydde till bergen
och på några minuter förändrades allting.
Nu visslar sirenen.
Tillbaka till fabriken.
Många kom aldrig.
Bland dem Manuel.
Jag minns dig, Amanda.
På en regnvåt gata.
På språng emot fabriken
där Manuel är.
Hur som helst så har Cornelis gjort en mycket fin översättning av den. Jag tycker till och med att det är den finaste visan han har spelat in (av det jag har hört, jag ska väl tillägga att jag inte har hört allt han har släppt).
Låten finns bl.a. på "Cornelis sjunger Victor Jara" från 1978 eller i samlingsboxen "Mäster Cees Memoarer".
Jag minns dig, Amanda.
På en regnvåt gata.
På språng emot fabriken
där Manuel är.
Du skrattar hela tiden,
du har regn i håret
och ingenting är viktigt utom attt du är kär.
Du är kär, du är kär, du är kär, du kär!
Om några minuter blir livet fullständigt
om några minuter visslar sirenen.
Ditt arbete väntar
men där du går fram
blir allting så ljust.
Några minuter har fått dig att blomma.
Jag minns dig, Amanda.
På en regnvåt gata.
På språng emot fabriken
där Manuel är.
Du skrattar hela tiden,
du har regn i håret
och ingenting är viktigt utom att du är kär
Du är kär, du är kär, du är kär, du är kär!
Han flydde upp i bergen
aldrig gjort någon illa
men han flydde till bergen
och på några minuter förändrades allting.
Nu visslar sirenen.
Tillbaka till fabriken.
Många kom aldrig.
Bland dem Manuel.
Jag minns dig, Amanda.
På en regnvåt gata.
På språng emot fabriken
där Manuel är.
Nr. 9 Gårdakvarnar och skit - Håkan Hellström
Surprise.
Jag funderade först på att ha någon låt med Tomas Andersson Wij på den här platsen. Men efter ett noggrannt övervägande med mig själv kom jag fram till att Tomas inte har betytt tillnärmelsevis så mycket för mig som Håkan har gjort. Inte för att Wij är en dålig artist, inte alls, men han är ändå en relativt ny bekantskap för mig och vårt förhållande är fortfarande på det utforskande planet. Håkan däremot har jag lyssnat på sen jag var 16 år.
Innan "Ett kolikbarns bekännelser" skulle man knappast ha kunnat kalla Håkan Hellström för en visartist. Han spelade visserligen in en vis-ep redan 2002, men det var andras låtar. Man får tänja rejält på visbegreppet om man ska hitta visor på "Känn ingen sorg för mig Göteborg". På "Det är så jag säger det" finns det vissa låtar som har viskaraktär, till exempel "Den fulaste flickan i världen", men det är ändå "Ett kolikbarns bekännelser" som är Håkans "visskiva" om man nu kan säga så om en person som blandar genrer lika friskt som en murare blandar cement (ursäkta den dåliga liknelsen). I alla fall är det knappast någon slumpar att han poserar med en akustisk gitarr i händerna på bilderna i konvolutet.
Det är förstås svårt att välja ut favoritlåtar från ett så fulländat album. Men jag kommer ihåg att jag älskade den här redan första gången jag hörde den på mitt lilla studentrum i Motala.
Jag minns ett berg dit jag brukade gå
det är så vackert där
nästan som en tavla
nästan som en tavla över rätt och fel
för man ser gårdakvarnarna
men man ser skiten med...
På konserter brukar Håkan alltid presentera den här låten som en hyllningsvisa till GAIS. (GAIS fanclub heter Gårdakvarnen för oupplysta). Och det är klart att man kan se det så. men mest av allt är det förstås en hyllningsvisa till livet. För så är det ju: livet är bara en massa toppar och fallgropar. Men så länge man har någon att gå brevid är det i alla fall ganska okej.
Dessutom innehåller de första raderna en fin Beach Boys-blinkning. Bara en sån sak.
Jag funderade först på att ha någon låt med Tomas Andersson Wij på den här platsen. Men efter ett noggrannt övervägande med mig själv kom jag fram till att Tomas inte har betytt tillnärmelsevis så mycket för mig som Håkan har gjort. Inte för att Wij är en dålig artist, inte alls, men han är ändå en relativt ny bekantskap för mig och vårt förhållande är fortfarande på det utforskande planet. Håkan däremot har jag lyssnat på sen jag var 16 år.
Innan "Ett kolikbarns bekännelser" skulle man knappast ha kunnat kalla Håkan Hellström för en visartist. Han spelade visserligen in en vis-ep redan 2002, men det var andras låtar. Man får tänja rejält på visbegreppet om man ska hitta visor på "Känn ingen sorg för mig Göteborg". På "Det är så jag säger det" finns det vissa låtar som har viskaraktär, till exempel "Den fulaste flickan i världen", men det är ändå "Ett kolikbarns bekännelser" som är Håkans "visskiva" om man nu kan säga så om en person som blandar genrer lika friskt som en murare blandar cement (ursäkta den dåliga liknelsen). I alla fall är det knappast någon slumpar att han poserar med en akustisk gitarr i händerna på bilderna i konvolutet.
Det är förstås svårt att välja ut favoritlåtar från ett så fulländat album. Men jag kommer ihåg att jag älskade den här redan första gången jag hörde den på mitt lilla studentrum i Motala.
Jag minns ett berg dit jag brukade gå
det är så vackert där
nästan som en tavla
nästan som en tavla över rätt och fel
för man ser gårdakvarnarna
men man ser skiten med...
På konserter brukar Håkan alltid presentera den här låten som en hyllningsvisa till GAIS. (GAIS fanclub heter Gårdakvarnen för oupplysta). Och det är klart att man kan se det så. men mest av allt är det förstås en hyllningsvisa till livet. För så är det ju: livet är bara en massa toppar och fallgropar. Men så länge man har någon att gå brevid är det i alla fall ganska okej.
Dessutom innehåller de första raderna en fin Beach Boys-blinkning. Bara en sån sak.
Några musiktips
För att bevisa för er att jag inte bara lyssnar på visor får ni här lite tips på relativt små artister som förtjänar stor uppmärksamhet:
Fanny n' The Family
The Bridal Shop
Grand Central Station
Hyenan
They are all very nice people!
Nr. 10 Grimasch om morgonen - Cornelis Vreeswijk
Jag minns att jag gillade den här sången redan när jag var liten men utan att då ha en aning om vad texten handlade om. Sen blev jag äldre och jag blev full och jag blev kär också plötsligt en dag förstod jag precis.
Det är ju en baksmälla det handlar om. Fast inte bara det. Det handlar också om att inte riktigt kunna njuta av stunden eftersom man vet att den snart kommer vara försvunnen.
Det är en förmaning om måttfullhet, från någon som har varit med förr och vet hur det kan gå. Samma beskyddande ton finns i flera andra av Cornelis visor, till exempel "Cool Water på den Gyllene Freden" eller "Blues till Fatumeh". Skillanden är väl att tonen är lite mer ömsint i den här sången. Jag uppfattar det som att Cornelis riktar sången lika mycket till sig själv som till Ann-Katarin.
Det är ju en baksmälla det handlar om. Fast inte bara det. Det handlar också om att inte riktigt kunna njuta av stunden eftersom man vet att den snart kommer vara försvunnen.
Det är en förmaning om måttfullhet, från någon som har varit med förr och vet hur det kan gå. Samma beskyddande ton finns i flera andra av Cornelis visor, till exempel "Cool Water på den Gyllene Freden" eller "Blues till Fatumeh". Skillanden är väl att tonen är lite mer ömsint i den här sången. Jag uppfattar det som att Cornelis riktar sången lika mycket till sig själv som till Ann-Katarin.
Nu faller dagg och nu stiger sol men det kan du inte höra.
Du ligger utan blus och kjol med läpparna mot mitt öra.
Tala nu allvar, ber du bestämt:
Du skrattar visor och sjunger skämt.
Du kan men vill inte göra en sång om lyckan den sköra.
Nu stiger sol och nu faller dagg för fattigt folk och för rika.
Men lyckan har en förgiftad tagg som man bör noga undvika
Hon stannar gärna i några dar
men när du vill hålla henne kvar
blir hennes ögon iskalla och du blir bitter som galla.
Så faller daggen förutan ljud och gräs och blader blir våta.
Och varje morgon står solen brud fast inga brudpsalmer låta.
Ann-Katarin, du skall veta att
det finns en lycka som dör av skratt.
Men den vill smekas om natten och den är stilla som vatten.
Stig upp ur sängen Ann-Katarin och lyssna på något viktigt:
Det finns ett särskilt slags ädelt vin som man bör njuta försiktigt.
För om man dricker det utan sans
förlorar det sin forna glans
och du får kvar en tom flaska och bittra tårar och aska
För så är det nämligen: älskar man vinet får man huvudvärk, älskar man livet i alltför hög grad får man snubbliga fötter och skrikigt hjärta.
Bakom ögonlocken
Om jag kramar dig hårt
går du sönder då eller
blir du verklig?
Jag har iakttagit världen länge i smyg
utan att våga göra några närmanden.
Jag har badat i molnen och
begravt huvudet i sanden
blivit sedd utan att se blivit
rörd utan att röra.
Jag hade alltid högst närvaro i skolan
utan att för den skull vara
närvarande.
Men snart, världen.
Snart kommer jag och
gör dig verklig.
Snart kommer jag och
väcker dig med
en äpplekyss.
går du sönder då eller
blir du verklig?
Jag har iakttagit världen länge i smyg
utan att våga göra några närmanden.
Jag har badat i molnen och
begravt huvudet i sanden
blivit sedd utan att se blivit
rörd utan att röra.
Jag hade alltid högst närvaro i skolan
utan att för den skull vara
närvarande.
Men snart, världen.
Snart kommer jag och
gör dig verklig.
Snart kommer jag och
väcker dig med
en äpplekyss.
Hur det ibland liksom svämmar över.
"Vi måste prata" sa jag. Och du:
"Nej, Valdemar. Vi har ingenting att prata om."
Jag tänker nu att du kanske hade rätt.
Jag tänker att du kanske hade rätt för vi sa aldrig så mycket till varann.
Inte för att det inte fanns saker att säga snarare så att det inte fanns
tillfällen att yttra tillfälligheter på det fanns aldrig
ögonblick att blicka dig i ögonen på och säga:
Du, jag förstår precis
jag förstår precis
jag förstår precis att jag
förstår ingenting.
Jag förstår inte hur människorna vet vad de ska säga. Kanske är det så som jag tänkte när jag var liten att det finns någon hemlig handbok med repliker för alla situationer. Själv vet jag aldrig vad jag ska säga. Det är därför jag tiger för det mesta eller i vissa stunder säger saker som jag inte borde säga så att det blir lite sådär tyst en stund och så att folk liksom stirrar lite på en för att sedan återgå till det där vad det nu var som dom höll på med innan och låtsas som om ingenting har hänt.
Men ni behöver inte låtsas längre för det är ingenting som har hänt.
Ingenting har hänt och troligen kommer heller ingenting att hända.
Det som händer händer i våra huvuden, sällan i våra händer och
det som händer händer aldrig här och nu utan där och då och sen och
det som inte har hänt kommer förmodligen inte att hända igen.
Jag vet fortfarande inte om du har förlåtit mig för att jag en gång lät fantasin ersätta verkligheten. Du skrev en gång till mig att du inte ville vara någon uppdiktad fantasifigur i mina anekdoter och jag var väl för dum och för självupptagen då för att inse vad du menade men jag tror jag förstår nu. Jag förstår nu att jag inte förstod någonting.
Vi var så dumma på den tiden.
Vi var så dumma och naiva och oskuldsfulla på den tiden.
Men det är längesen och vi är äldre nu.
Vi är äldre nu och vi har gått vidare och vi är
äldre nu och det där är längesen och
ja, jag vet
det är
2 år sen.
Jag begär inte så mycket.
Jag önskar bara att det fanns nån som jag kunde dela
en kanelbulle, en säng och ett liv med.
Jag fattade för längesen att det inte skulle bli vi två men ändå
är det ibland liksom svårt att släppa taget och jag undrar
om det är straffet för att jag aldrig lämnade dig ifred att du
aldrig lämnar mig ifred nu.
Och om du inte vill prata om det Karolina så behöver du inte.
Någonstans räcker det ändå med att du finns.
"Nej, Valdemar. Vi har ingenting att prata om."
Jag tänker nu att du kanske hade rätt.
Jag tänker att du kanske hade rätt för vi sa aldrig så mycket till varann.
Inte för att det inte fanns saker att säga snarare så att det inte fanns
tillfällen att yttra tillfälligheter på det fanns aldrig
ögonblick att blicka dig i ögonen på och säga:
Du, jag förstår precis
jag förstår precis
jag förstår precis att jag
förstår ingenting.
Jag förstår inte hur människorna vet vad de ska säga. Kanske är det så som jag tänkte när jag var liten att det finns någon hemlig handbok med repliker för alla situationer. Själv vet jag aldrig vad jag ska säga. Det är därför jag tiger för det mesta eller i vissa stunder säger saker som jag inte borde säga så att det blir lite sådär tyst en stund och så att folk liksom stirrar lite på en för att sedan återgå till det där vad det nu var som dom höll på med innan och låtsas som om ingenting har hänt.
Men ni behöver inte låtsas längre för det är ingenting som har hänt.
Ingenting har hänt och troligen kommer heller ingenting att hända.
Det som händer händer i våra huvuden, sällan i våra händer och
det som händer händer aldrig här och nu utan där och då och sen och
det som inte har hänt kommer förmodligen inte att hända igen.
Jag vet fortfarande inte om du har förlåtit mig för att jag en gång lät fantasin ersätta verkligheten. Du skrev en gång till mig att du inte ville vara någon uppdiktad fantasifigur i mina anekdoter och jag var väl för dum och för självupptagen då för att inse vad du menade men jag tror jag förstår nu. Jag förstår nu att jag inte förstod någonting.
Vi var så dumma på den tiden.
Vi var så dumma och naiva och oskuldsfulla på den tiden.
Men det är längesen och vi är äldre nu.
Vi är äldre nu och vi har gått vidare och vi är
äldre nu och det där är längesen och
ja, jag vet
det är
2 år sen.
Jag begär inte så mycket.
Jag önskar bara att det fanns nån som jag kunde dela
en kanelbulle, en säng och ett liv med.
Jag fattade för längesen att det inte skulle bli vi två men ändå
är det ibland liksom svårt att släppa taget och jag undrar
om det är straffet för att jag aldrig lämnade dig ifred att du
aldrig lämnar mig ifred nu.
Och om du inte vill prata om det Karolina så behöver du inte.
Någonstans räcker det ändå med att du finns.
Om mat och musik
Det slog mig igårkväll vad många likheter det finns mellan mat och musik egentligen. Till exempel:
* Små barn tycker mest om enkel och lättlagad mat. När man blir äldre utvecklar man en mer personlig och förhoppningsvis bredare smak. Det är precis samma sak med musik. Från att bara ha gillat Dr. Bombay och Gyllene Tider kan man när man blir äldre och förståndigare börja uppskatta såväl Monica Zetterlund som In Flames.
* Det finns även de som relativt tidigt i livet bestämmer sig för att deras smak är den perfekta och att alla andra har fel. Dessa personer brukar kallas för finsmakare eller recensenter.
* Både mat och musik görs ofast bäst om man utgår från ett grundrecept men sedan experimenterar lite med kryddorna. Vi kan till exempel jämföra ett rockband och en grönsakssoppa. I soppan har vi morötter, potatis och kålrot. I rockbandet har vi gitarrer, bas och trummor. Sedan blandar vi i lite oregano, lite persilja och lite vitlök i soppan och vips är den mycket godare. i rockbandet blandar vi i lite piano, lite stråkar och och något blåsinstrument. Förhoppningsvis kan det göra susen även för rockbandet. Men kom ihåg att den klassiska devisen "Ju fler kockar desto sämre soppa" gäller i båda fallen. Och för många kryddor kan lätt ta ut varandra.
* Mat och musik bygger kanske till 20% på kunnande och till 80% på nyfikenhet. Om ingen vågade experimentera skulle det varken skapas någon ny musik eller några nya maträtter.
* Överdosering av enskilda maträtter eller enskilda band leder ofta till illamående. Därför är det viktigt att variera sig.
* Maten och musiken lever i symbios med varandra. Om man kombinerar dem leder det oftast till ökad njutning, i synnerhet blir det mycket roligare att laga mat med musik i bakgrunden.
* Små barn tycker mest om enkel och lättlagad mat. När man blir äldre utvecklar man en mer personlig och förhoppningsvis bredare smak. Det är precis samma sak med musik. Från att bara ha gillat Dr. Bombay och Gyllene Tider kan man när man blir äldre och förståndigare börja uppskatta såväl Monica Zetterlund som In Flames.
* Det finns även de som relativt tidigt i livet bestämmer sig för att deras smak är den perfekta och att alla andra har fel. Dessa personer brukar kallas för finsmakare eller recensenter.
* Både mat och musik görs ofast bäst om man utgår från ett grundrecept men sedan experimenterar lite med kryddorna. Vi kan till exempel jämföra ett rockband och en grönsakssoppa. I soppan har vi morötter, potatis och kålrot. I rockbandet har vi gitarrer, bas och trummor. Sedan blandar vi i lite oregano, lite persilja och lite vitlök i soppan och vips är den mycket godare. i rockbandet blandar vi i lite piano, lite stråkar och och något blåsinstrument. Förhoppningsvis kan det göra susen även för rockbandet. Men kom ihåg att den klassiska devisen "Ju fler kockar desto sämre soppa" gäller i båda fallen. Och för många kryddor kan lätt ta ut varandra.
* Mat och musik bygger kanske till 20% på kunnande och till 80% på nyfikenhet. Om ingen vågade experimentera skulle det varken skapas någon ny musik eller några nya maträtter.
* Överdosering av enskilda maträtter eller enskilda band leder ofta till illamående. Därför är det viktigt att variera sig.
* Maten och musiken lever i symbios med varandra. Om man kombinerar dem leder det oftast till ökad njutning, i synnerhet blir det mycket roligare att laga mat med musik i bakgrunden.
Nr. 11 Så länge skutan kan gå (Vals på Karibien) - Evert Taube
Jan Gradvall skrev en lysande recension av Håkan Hellströms framförande av den här på Allsång på Skansen för en massa år sen. Jag känner att om jag ska säga någonting om den här låten kommer jag i princip bara upprepa det han skrev då så jag kan lika gärna låta bli. Jag nöjer mig med att konstatera att den förklarar precis varför jag - precis som Evert Taube, Olle Adolphson och Håkan - aldrig har kunnat säga nej till någonting som helst.
Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
om blott en dag eller två
så håll till godo ändå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn
höra böljornas brus och kunna sjunga?
Ja vem har sagt att just du ska ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga?
Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång
så minns att snart klämtar klockan för dig: Ding, ding, dång!
Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Så ta med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila i eviga tider.
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals
så kläm nu i med en verkligt sjusjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut gå till sjöss om igen
med Karibiens passadvind kring pannan.
Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans
så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
om blott en dag eller två
så håll till godo ändå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få.
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?
Ja, vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn
höra böljornas brus och kunna sjunga?
Ja vem har sagt att just du ska ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga?
Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång
så minns att snart klämtar klockan för dig: Ding, ding, dång!
Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Så ta med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila i eviga tider.
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals
så kläm nu i med en verkligt sjusjungande vals!
Det är en rasande tur att du lever min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
Om pengarna tagit slut gå till sjöss om igen
med Karibiens passadvind kring pannan.
Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans
så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Nr. 12 Okända Djur - Beppe Wolgers/Olle Adolphson
Det gick en dokumentär om Beppe Wolgers på tv igår. Jag missade den tyvärr eftersom jag var ute och härjade men om jag hade varit hemma hade jag sett på den.
Det är kanske inte så konstigt att jag gillar Beppe väldigt mycket. Det finns väl ingen i hela världen som inte gör det. Beppe är, eller var ska jag väl säga, en sån person som man gärna skulle vilja ha som morfar. En sån person som man gärna skulle vilja gå på promenader i Vita Bergen tillsammans med. En sån person som man skulle vilja sitta och spela alfapet med när det regnar. En sån person som man skulle vilja läste godnattsagor för en när man ska sova.
Det är fyra saker jag direkt förknippar med Beppe Wolgers. "Beppes godnattstund", "Dunderklumpen", rollen som Pippis pappa och rösten åt Baloo i djungelboken. Kanske mest det sistnämnda faktiskt. Jag såg nog tyvärr inte så många avsnitt av "Beppes godnattstund", "Dunderklumpen" såg jag inte förrän jag var tonåring och jag har alltid föredragit Emil framför Pippi. Men jag älskade, och älskar, Djungelboken även om jag inte visste att det var Beppe som gjorde Baloos röst när jag var liten.
På 60-talet skrev Beppe också tre "barnvisor" tillsammans med Olle Adolphson. De heter "Okända djur", "Mitt eget land" och "Det gåtfulla folket" och alla tre skulle egentligen kunna platsa på den här listan. Men jag valde den här i alla fall. Kanske för Pluver från Alaskas skull. Eller för att den egentligen säger allt.
På dom första löv som singlar sitter
små smådjur och det hör ett evigt fnitter.
Dom håller fast i lövens kanter
i vindens kast och dom flesta är tanter.
Men annars skulle löven inte gunga
dom fnittrar mycket men kan inte sjunga.
När det våta regnet faller hoppar
små smådjur upp på alla vattendroppar.
Dom sticker hål på dropparnas hinna
och säger "Skål!" och blir småningom stinna.
Men annars skulle regnet inte plaska
dom heter Pluver kommer från Alaska.
Du tror inte på det här eller hur?
Men visan handlar om okända djur.
Många är långa och svåra att fånga,
många syns inte men finns ändå!
Många är gula och fula och gröna och sköna och röda eller blå.
Många är stora som hus eller så
men dom flesta är små, mycket små, små.
Världen behöver verkligen mer människor som Beppe Wolgers.
P.S: När listan är fullbordad ska jag försöka lägga ut de flesta som Mp3-filer så ni kan ladda hem dom.
Det är kanske inte så konstigt att jag gillar Beppe väldigt mycket. Det finns väl ingen i hela världen som inte gör det. Beppe är, eller var ska jag väl säga, en sån person som man gärna skulle vilja ha som morfar. En sån person som man gärna skulle vilja gå på promenader i Vita Bergen tillsammans med. En sån person som man skulle vilja sitta och spela alfapet med när det regnar. En sån person som man skulle vilja läste godnattsagor för en när man ska sova.
Det är fyra saker jag direkt förknippar med Beppe Wolgers. "Beppes godnattstund", "Dunderklumpen", rollen som Pippis pappa och rösten åt Baloo i djungelboken. Kanske mest det sistnämnda faktiskt. Jag såg nog tyvärr inte så många avsnitt av "Beppes godnattstund", "Dunderklumpen" såg jag inte förrän jag var tonåring och jag har alltid föredragit Emil framför Pippi. Men jag älskade, och älskar, Djungelboken även om jag inte visste att det var Beppe som gjorde Baloos röst när jag var liten.
På 60-talet skrev Beppe också tre "barnvisor" tillsammans med Olle Adolphson. De heter "Okända djur", "Mitt eget land" och "Det gåtfulla folket" och alla tre skulle egentligen kunna platsa på den här listan. Men jag valde den här i alla fall. Kanske för Pluver från Alaskas skull. Eller för att den egentligen säger allt.
På dom första löv som singlar sitter
små smådjur och det hör ett evigt fnitter.
Dom håller fast i lövens kanter
i vindens kast och dom flesta är tanter.
Men annars skulle löven inte gunga
dom fnittrar mycket men kan inte sjunga.
När det våta regnet faller hoppar
små smådjur upp på alla vattendroppar.
Dom sticker hål på dropparnas hinna
och säger "Skål!" och blir småningom stinna.
Men annars skulle regnet inte plaska
dom heter Pluver kommer från Alaska.
Du tror inte på det här eller hur?
Men visan handlar om okända djur.
Många är långa och svåra att fånga,
många syns inte men finns ändå!
Många är gula och fula och gröna och sköna och röda eller blå.
Många är stora som hus eller så
men dom flesta är små, mycket små, små.
Världen behöver verkligen mer människor som Beppe Wolgers.
P.S: När listan är fullbordad ska jag försöka lägga ut de flesta som Mp3-filer så ni kan ladda hem dom.
Nr. 13 Sländornas dag - eMil Jensen
Första gången jag såg Emil Jensen var för ungefär två och ett halvt år sen. Jag hade precis börjat läsa skrivarkursen på Bona Folkhögskola i Motala. I och med att skolan firade 20-årsjubileum den hösten (eller var det 30-årsjubileum? Jag minns inte riktigt) kom Emil, som hade gått samma kurs några år tidigare, dit och uppträdde. Såvitt jag kommer ihåg körde han bara stand up/poetry slam den kvällen men jag kanske kommer ihåg fel. I alla fall tyckte jag redan då att han var fantastiskt rolig och hade en enorm språkkänsla.
Ett halvår senare kom han tillbaka och körde både poetry slam och musik. Efter hans framträdande fick vi som gick på skrivarkursen ynnesten att ha en lektion med honom, han berättade lite om hur han börjat uppträda och gav lite skrivtips. Dessutom fick vi läsa upp egna saker för honom vilket förstås var oerhört nervöst.
Jag har därefter sett honom ett antal gånger, bl.a. på Arvikafestivalen och Hultsfredfestivalen. Kanske lite för många gånger t.o.m. en del av hans "Mellansnack" börjar jag nästan kunna utantill. Men från varje föreställning har jag i alla fall gått iväg med ett leende på läpparna. Emil Jensen är nämligen en underhållare i ordets rätta bemärkelse; rolig, underfundig, sentimental och totalt närvarande.
"Sländornas dag" heter sista spåret på albumet "Orka då". Det är en fin flirt med gamla folkparks-valser. Den inleds försiktigt med enbart piano men blommar sedan upp och blir till en prunkande sommarvals med stråkar och slagverk. Jag gillar den så mycket att jag skrev en egen sommarvals förra sommaren. En hyllning till en hyllning skulle man väl kunna säga. För "Sländornas dag" känns verkligen som en homage till många av de klassiska visförfattare som har nämnts och kommer att nämnas på den här listan.
Varför tänker jag klarare här?
En valnöt ser ut som en hjärna.
Varför log du när jag snubblade till?
Du föll för en stjärna.
Kom, ingen tid att förlora.
Kom, ingen tid att förklara.
Sensommarkväll, varje cell är på spänn
vi ses kanske aldrig igen.
Det är sländornas dag.
Du blev du, jag blev jag.
Vem vet vad dom gör med oss sen.
Ett halvår senare kom han tillbaka och körde både poetry slam och musik. Efter hans framträdande fick vi som gick på skrivarkursen ynnesten att ha en lektion med honom, han berättade lite om hur han börjat uppträda och gav lite skrivtips. Dessutom fick vi läsa upp egna saker för honom vilket förstås var oerhört nervöst.
Jag har därefter sett honom ett antal gånger, bl.a. på Arvikafestivalen och Hultsfredfestivalen. Kanske lite för många gånger t.o.m. en del av hans "Mellansnack" börjar jag nästan kunna utantill. Men från varje föreställning har jag i alla fall gått iväg med ett leende på läpparna. Emil Jensen är nämligen en underhållare i ordets rätta bemärkelse; rolig, underfundig, sentimental och totalt närvarande.
"Sländornas dag" heter sista spåret på albumet "Orka då". Det är en fin flirt med gamla folkparks-valser. Den inleds försiktigt med enbart piano men blommar sedan upp och blir till en prunkande sommarvals med stråkar och slagverk. Jag gillar den så mycket att jag skrev en egen sommarvals förra sommaren. En hyllning till en hyllning skulle man väl kunna säga. För "Sländornas dag" känns verkligen som en homage till många av de klassiska visförfattare som har nämnts och kommer att nämnas på den här listan.
Varför tänker jag klarare här?
En valnöt ser ut som en hjärna.
Varför log du när jag snubblade till?
Du föll för en stjärna.
Kom, ingen tid att förlora.
Kom, ingen tid att förklara.
Sensommarkväll, varje cell är på spänn
vi ses kanske aldrig igen.
Det är sländornas dag.
Du blev du, jag blev jag.
Vem vet vad dom gör med oss sen.
Nr. 14 Världen som var min - Olle Adolphson
Det var faktiskt Mauro Scocco, den gamle räven, som gjorde att jag fick upp ögonen för den här fantastiskt fina låten. På skivan "Dubbeltrubbel" som kom härom året där svenska artister tolkar Olle Adolphson-låtar finns den med i en sval jazz-version.
Orginalversionen, som jag alltså hörde efteråt, består bara av Olle Adolphsons sång och gitarr. Tyvärr framstår Olle Adolphsons sångröst idag, i likhet med de flesta av den tidens vissångare, som löjligt finstämd och tydlig. Det är ungefär som att man inte kan lyssna på gamla radio- eller tv-program utan att börja skratta åt rösterna.
Därför har jag lättare för att ta till mig Mauro Scoccos version. Den är elegant och sofistikerad, sådär som Mauro Scocco nästan altid är, men i den här låten passar det alldeles utmärkt. Den fångar på något sätt vemodet och melankolin som redan finns där i texten. Att höra den känns som en blandning av att se på Sofia Coppolas "Lost In Translation" och att läsa Haruki Murakamis "Norwegian Wood".
På samma skiva medverkar bl.a: Freddie Wadling, Jakob Hellman, Tomas Andersson Wij, Nicolai Dunger, Mattias Alkberg, Frida Hyvönen och Eldkvarn. Alla gör mer eller mindre fantastiska versioner av Olle Adolphsons visor. Jag råder er verkligen att köpa den.
En dag i kallt ljust vinterregn
är allt det gamla här igen
och allt du gett mig blir ett lån
och jag ska resa härifrån
Men till den dagen blir jag här
för att försöka säga vem du är
En dag ska den jag en gång var
förstå att ingenting finns kvar
och att min kärlek är som sand
som sakta rinner ur din hand
Men till den dagen blir jag här
och låtsas att jag ännu har dig kär
En dag när världen som var min
ska ropa till mig genom vind
då ska jag lämna dig min vän
för allt det gamla går igen
Men till den dagen blir jag kvar
och älskar bort all oro som du har
Ja till den dagen blir jag kvar
och älskar bort all oro som du har
Orginalversionen, som jag alltså hörde efteråt, består bara av Olle Adolphsons sång och gitarr. Tyvärr framstår Olle Adolphsons sångröst idag, i likhet med de flesta av den tidens vissångare, som löjligt finstämd och tydlig. Det är ungefär som att man inte kan lyssna på gamla radio- eller tv-program utan att börja skratta åt rösterna.
Därför har jag lättare för att ta till mig Mauro Scoccos version. Den är elegant och sofistikerad, sådär som Mauro Scocco nästan altid är, men i den här låten passar det alldeles utmärkt. Den fångar på något sätt vemodet och melankolin som redan finns där i texten. Att höra den känns som en blandning av att se på Sofia Coppolas "Lost In Translation" och att läsa Haruki Murakamis "Norwegian Wood".
På samma skiva medverkar bl.a: Freddie Wadling, Jakob Hellman, Tomas Andersson Wij, Nicolai Dunger, Mattias Alkberg, Frida Hyvönen och Eldkvarn. Alla gör mer eller mindre fantastiska versioner av Olle Adolphsons visor. Jag råder er verkligen att köpa den.
En dag i kallt ljust vinterregn
är allt det gamla här igen
och allt du gett mig blir ett lån
och jag ska resa härifrån
Men till den dagen blir jag här
för att försöka säga vem du är
En dag ska den jag en gång var
förstå att ingenting finns kvar
och att min kärlek är som sand
som sakta rinner ur din hand
Men till den dagen blir jag här
och låtsas att jag ännu har dig kär
En dag när världen som var min
ska ropa till mig genom vind
då ska jag lämna dig min vän
för allt det gamla går igen
Men till den dagen blir jag kvar
och älskar bort all oro som du har
Ja till den dagen blir jag kvar
och älskar bort all oro som du har
Nr. 15 Saskia - Cornelis Vreeswijk
Det finns ganska många "fula ankungen"-historier inom pop- och vismusiken, Håkan Hellströms "Den fulaste flickan i världen" till exempel. Saskia är också en sån flicka vars ögon svänger åt olika håll, men hon är vacker när hon ler.
Det är svårt att välja ut några favoritåtar av Cornelis, han har ju skrivit så extremt mycket, men det här är i alla fall en personlig favorit. Dessutom är den inte lika sönderspelad som till exempel "I natt jag drömde något som" och "Somliga går i trasiga skor".
Vi såg en film om romantik
sen drack vi kaffe på ett fik
jag följde henne till hennes hus
i våra hjärtan brann ett ljus
i våra hjärtan brann ett ljus
Saskia hade sovalkov
och hon var vacker när hon sov
och vi var vakna mer än nog
då hennes väckarklocka slog
då hennes väckarklocka slog
Saskia är ett namn med klang
hon jobbar på ett pilsnerpang
hon ser i kors vartän hon ser
men hon är vacker när hon ler
ja, hon är vacker när hon ler
Det är svårt att välja ut några favoritåtar av Cornelis, han har ju skrivit så extremt mycket, men det här är i alla fall en personlig favorit. Dessutom är den inte lika sönderspelad som till exempel "I natt jag drömde något som" och "Somliga går i trasiga skor".
Vi såg en film om romantik
sen drack vi kaffe på ett fik
jag följde henne till hennes hus
i våra hjärtan brann ett ljus
i våra hjärtan brann ett ljus
Saskia hade sovalkov
och hon var vacker när hon sov
och vi var vakna mer än nog
då hennes väckarklocka slog
då hennes väckarklocka slog
Saskia är ett namn med klang
hon jobbar på ett pilsnerpang
hon ser i kors vartän hon ser
men hon är vacker när hon ler
ja, hon är vacker när hon ler
Livslinjer
Mormor brukade hålla upp sina händer. Små och nariga. Linjerna gick kors och tvärs över händerna som ett ostrukturerat nät. "Såhär såg vägarna ut i Finland när jag var liten" sa hon.
Jag tyckte om att ha hennes hand i mitt knä och dra med fingrarna längsmed linjerna samtidigt som jag såg in i hennes ljusblå ögon. Ögonen blev bottenlösa sjöar och hennes krokiga fingrar blev träd när hon började berätta om sin uppväxt utanför Savonlinna på sin sträva finlandssvenska.
***
I skogen finns lingon och soldater. Vi smyger med korgarna. Sätter dem på huvudet ibland som om de vore hjälmar. Miko säger att när han har hjälmen på sig är han osårbar. Ändå dör han.
Vi får aldrig veta varför de slåss. Mamma säger att världen är för stor för att vi ska kunna förstå den. På bordet i pappas arbetsrum står en jordglob. Jag går in dit ibland, ser på den och föröker förstå. Försöker förstå varför Miko dog och varför jag fick leva. Men jordgloben ger inga svar.
Mamma jobbar på fabriken, pappa är på semester. Alla mina vänners pappor är också på semester. Vi brukar säga till varann att de sitter i solstolar på en tropisk ö och dricker lemonad. De skålar och skrattar, på kvällarna spelar de poker. När jag kommer hem från skolan berättar jag för mamma allt som pappa hittar på där på ön. Det gör henne glad och ledsen på samma gång. Det dröjer länge innan jag förstår varför.
Sen är det Sverige. Jag är kanske nio nu. Mamma håller mig hårt i handen hela bussvägen till Åbo. Sen sitter vi i ett litet lastutrymme tillsammans med andra mammor och barn. När vi kliver av båten får mamma en kram av en farbor med skäggstubb. Jag vill inte krama honom, tror det kommer göra ont. Skäggstubben tar med oss i sin bil, det är en röd volvo. Vi bor i ett hus nu som är större än det i Finland. Jag ligger på gräsmattan och läser Kalle Anka. I slutet åker alltid Björnligan fast och farbror Joakim får tillbaka sina pengar.
Jag har fått en cykel av skäggstubben som heter Olof. Jag cyklar ner till kiosken ibland som ägs av en gubbe som är nazist.
"Mamma, vad är en nazist?"
"En nazist är en sån som inte tycker om barn."
Och så pratar vi inte mer om det.
Jag har en gul transistorradio också. Jag har den alltid brevid mig på gräsmattan och lär mig alla Povel Ramels och Lill-Babs sånger utantill. När vi åker till Värmland för att hälsa på Olofs föräldrar sjunger jag "Far jag kan inte få upp min kokosnöt" hela vägen. Tills Olof stannar bilen och skriker att jag ska hålla tyst.
Mamma vill inte att jag ska berätta om pappa längre. Det är ett avslutat kapitel säger hon. Jag får kritor och papper. När jag ritar krig blir hon ledsen så jag slutar med det och ritar blommor istället. Blommor och sjöar med roddbåtar. Jag tänker att Miko är en blomma nu och att pappa ligger på rygg i båten och fiskar.
En dag på radion får jag höra om ett rymdanfall. Marsianena kommer i flygande tefat, såna som mamma har i glasskåpet. Jag undrar hur marsianerna ser ut. Som kaffekoppar? Nej, som dammsugare kommer jag fram till efter ett tag. De kommer till jorden i sina tefat och alla blir livrädda. Alla utom jag och Beppo som är Olofs hund. Vi vet att dammsugare inte är farliga. När det är som mest spännande kommer plösligt en röst och säger:
"Ni har lyssnat till Världarnas Krig av Orson Wells i en dramatisering av Sveriges Radio. Hör den spännande fortsättningen imorgon. Samma tid, samma kanal."
Jag och Beppo går ut i skogen. Plötsligt börjar Beppo skälla. Jag säger åt honom att sluta men så får jag se vad det är han skäller åt. I gläntan framför har ett tefat landat. Ut ur tefatet kliver marsianerna som verkligen ser ut som jättestora dammsugare. De ställer sig framför mig och Beppo och bugar.
"Vi kommer i fred, människovarelser."
Sen leder de oss in i skeppet. Pappa och Miko sitter där. Miko läser Kalle Anka och pappa läser Aftonbladet.
"Nämen hej gumman, är du här?" säger pappa och ser upp från tidningen.
"Var har ni varit?" säger jag.
"Åhh..." säger pappa och kliar sig i huvudet. "Du förstår vi bor på Mars numera. Du skulle se vad fint det är där, sjöarna är jättestora och fulla av fisk. Och marsianerna är väldigt trevliga."
"Kan jag inte få följa med?" säger jag.
"Tyvärr" säger pappa. "Tyvärr så kan du inte det. Inte än. Men en dag ska du få se allt det jag berättar om med egna ögon. Du måste bara ha tålamod."
Sen ger han mig en kram och säger att det har blivit dags att lyfta igen. Jag och Beppo går ut ur tefatet. Jag ställer mig på en stubbe och vinkar hej då.
När mamma kommer är hon varm och trött. Hon springer fram till mig och kramar mig, hårt och länge.
"Var har du varit, gumman? Var har du varit?"
"Jag har träffat marsianerna! Och Miko! Och pappa!"
Mamma ler lite, sen tar hon mig i handen och säger:
"Det är bra. Kom nu så går vi in och ser på tv."
Jag tyckte om att ha hennes hand i mitt knä och dra med fingrarna längsmed linjerna samtidigt som jag såg in i hennes ljusblå ögon. Ögonen blev bottenlösa sjöar och hennes krokiga fingrar blev träd när hon började berätta om sin uppväxt utanför Savonlinna på sin sträva finlandssvenska.
***
I skogen finns lingon och soldater. Vi smyger med korgarna. Sätter dem på huvudet ibland som om de vore hjälmar. Miko säger att när han har hjälmen på sig är han osårbar. Ändå dör han.
Vi får aldrig veta varför de slåss. Mamma säger att världen är för stor för att vi ska kunna förstå den. På bordet i pappas arbetsrum står en jordglob. Jag går in dit ibland, ser på den och föröker förstå. Försöker förstå varför Miko dog och varför jag fick leva. Men jordgloben ger inga svar.
Mamma jobbar på fabriken, pappa är på semester. Alla mina vänners pappor är också på semester. Vi brukar säga till varann att de sitter i solstolar på en tropisk ö och dricker lemonad. De skålar och skrattar, på kvällarna spelar de poker. När jag kommer hem från skolan berättar jag för mamma allt som pappa hittar på där på ön. Det gör henne glad och ledsen på samma gång. Det dröjer länge innan jag förstår varför.
Sen är det Sverige. Jag är kanske nio nu. Mamma håller mig hårt i handen hela bussvägen till Åbo. Sen sitter vi i ett litet lastutrymme tillsammans med andra mammor och barn. När vi kliver av båten får mamma en kram av en farbor med skäggstubb. Jag vill inte krama honom, tror det kommer göra ont. Skäggstubben tar med oss i sin bil, det är en röd volvo. Vi bor i ett hus nu som är större än det i Finland. Jag ligger på gräsmattan och läser Kalle Anka. I slutet åker alltid Björnligan fast och farbror Joakim får tillbaka sina pengar.
Jag har fått en cykel av skäggstubben som heter Olof. Jag cyklar ner till kiosken ibland som ägs av en gubbe som är nazist.
"Mamma, vad är en nazist?"
"En nazist är en sån som inte tycker om barn."
Och så pratar vi inte mer om det.
Jag har en gul transistorradio också. Jag har den alltid brevid mig på gräsmattan och lär mig alla Povel Ramels och Lill-Babs sånger utantill. När vi åker till Värmland för att hälsa på Olofs föräldrar sjunger jag "Far jag kan inte få upp min kokosnöt" hela vägen. Tills Olof stannar bilen och skriker att jag ska hålla tyst.
Mamma vill inte att jag ska berätta om pappa längre. Det är ett avslutat kapitel säger hon. Jag får kritor och papper. När jag ritar krig blir hon ledsen så jag slutar med det och ritar blommor istället. Blommor och sjöar med roddbåtar. Jag tänker att Miko är en blomma nu och att pappa ligger på rygg i båten och fiskar.
En dag på radion får jag höra om ett rymdanfall. Marsianena kommer i flygande tefat, såna som mamma har i glasskåpet. Jag undrar hur marsianerna ser ut. Som kaffekoppar? Nej, som dammsugare kommer jag fram till efter ett tag. De kommer till jorden i sina tefat och alla blir livrädda. Alla utom jag och Beppo som är Olofs hund. Vi vet att dammsugare inte är farliga. När det är som mest spännande kommer plösligt en röst och säger:
"Ni har lyssnat till Världarnas Krig av Orson Wells i en dramatisering av Sveriges Radio. Hör den spännande fortsättningen imorgon. Samma tid, samma kanal."
Jag och Beppo går ut i skogen. Plötsligt börjar Beppo skälla. Jag säger åt honom att sluta men så får jag se vad det är han skäller åt. I gläntan framför har ett tefat landat. Ut ur tefatet kliver marsianerna som verkligen ser ut som jättestora dammsugare. De ställer sig framför mig och Beppo och bugar.
"Vi kommer i fred, människovarelser."
Sen leder de oss in i skeppet. Pappa och Miko sitter där. Miko läser Kalle Anka och pappa läser Aftonbladet.
"Nämen hej gumman, är du här?" säger pappa och ser upp från tidningen.
"Var har ni varit?" säger jag.
"Åhh..." säger pappa och kliar sig i huvudet. "Du förstår vi bor på Mars numera. Du skulle se vad fint det är där, sjöarna är jättestora och fulla av fisk. Och marsianerna är väldigt trevliga."
"Kan jag inte få följa med?" säger jag.
"Tyvärr" säger pappa. "Tyvärr så kan du inte det. Inte än. Men en dag ska du få se allt det jag berättar om med egna ögon. Du måste bara ha tålamod."
Sen ger han mig en kram och säger att det har blivit dags att lyfta igen. Jag och Beppo går ut ur tefatet. Jag ställer mig på en stubbe och vinkar hej då.
När mamma kommer är hon varm och trött. Hon springer fram till mig och kramar mig, hårt och länge.
"Var har du varit, gumman? Var har du varit?"
"Jag har träffat marsianerna! Och Miko! Och pappa!"
Mamma ler lite, sen tar hon mig i handen och säger:
"Det är bra. Kom nu så går vi in och ser på tv."
Aluminium. På sin höjd.
Det hade varit en ganska vanlig lägenhetsfest. Om man nu tycker det är vanligt med tio asfulla ungdomar som försöker lära sig att dansa jenka samtidigt som någon står med halva kroppen utanför fönstret och skriker "All makt åt Tengil, vår befriare!" så det ekar mellan husen och en kille med rastaflätor sitter och försöker övertyga en ung tjej om att hasch inte alls är så skadligt som media vill få oss att tro.
Det hade varit en ganska vanlig lägenhetsfest och efter att tag hade jag hamnat på balkongen tillsammans med en massa rökare. Brevid mig stod en tjej med svart kortklippt hår, klädd i ett vitt linne och svarta Cheap Monday-jeans. Hon höll upp ett paket Marlboro framför mig och jag sa:
"Nej tack, jag röker inte."
"Varför står du här ute då?"
"För att jag tycker om att stå och andas in rök."
Hon såg på mig med ett höjt ögonbryn men sa inget. Efterhand gick de andra rökarna in i lägenheten igen och bara jag och hon stannade kvar ute på balkongen.
Plötsligt bröt hon tystnaden med att säga:
"Jag ska ge dig ett gott råd: passa dig jävligt noga för att bli kär."
"Menar du i allmänhet eller i dig?" frågade jag diplomatiskt.
"Både och" svarade hon. "Men särskilt i mig."
Jag började då föreställa mig att hon hade haft en pojkvän som misshandlat henne, varit fruktansvärt svartsjuk och som hon till slut fått rymma från. Denna misstanke blev inte direkt mindre av att hon i nästa ögonblick utbrast:
"Varför är alla män såna jävla svin?"
"Inte alla" svarade jag. "Bara 86,4%."
"Så, vad är resterande 13,6%?"
"Bofinkar" försökte jag.
"Okej" sa hon. "Vi säger väl så då. Förresten är nog minst 80% av alla kvinnor också svin när jag tänker efter."
Där var jag ju tvungen att protestera.
"Absolut inte" sa jag. "Kvinnor är underbara varelser."
"Det där stör jag jag mig så jävla mycket på. Kom inte och påstå att kvinnor skulle vara bättre män. Vet du att det är såna tankegångar som upprätthåller dom patriarkala strukturerna i samhället. Vi måste lära oss att se bortom kön och se till individer istället."
Jag var på väg att säga att det lät ju förnuftigt men att det faktiskt var hon som hade börjat prata om kön men jag fick ingen chans att säga det för hon lät sig inte avbrytas så lätt.
"Den här manliga dyrkan av kvinnor gör oss till objekt. Objekt som ska besjungas och besmyckas men som aldrig tillåts ha någon egen åsikt. Det är så jävla sorgligt. om jag hade barn skulle jag verkligen göra allt för att visa det barnet att allting inte behöver vara så könsstereotypt uppdelat... Inte för att jag någonsin kommer skaffa barn men i alla fall."
"Varför inte?"
"För att jag tycker det är osolidariskt att sätta barn till liv i en sån här grym värld och för att jag inte tror på kärnfamiljer. Dessutom är jag bisexuell."
Lite senare på kvällen och vi satt vid ett bord på en klubb och hånglade. Jag höll ena armen runt henne och tryckte henne mot mig. Till slut tog jag mod till mig och frågade om hon ville knulla.
"Okej" sa hon. "Men bara om du bjuder mig på en drink till först."
Det hade varit en ganska vanlig lägenhetsfest och efter att tag hade jag hamnat på balkongen tillsammans med en massa rökare. Brevid mig stod en tjej med svart kortklippt hår, klädd i ett vitt linne och svarta Cheap Monday-jeans. Hon höll upp ett paket Marlboro framför mig och jag sa:
"Nej tack, jag röker inte."
"Varför står du här ute då?"
"För att jag tycker om att stå och andas in rök."
Hon såg på mig med ett höjt ögonbryn men sa inget. Efterhand gick de andra rökarna in i lägenheten igen och bara jag och hon stannade kvar ute på balkongen.
Plötsligt bröt hon tystnaden med att säga:
"Jag ska ge dig ett gott råd: passa dig jävligt noga för att bli kär."
"Menar du i allmänhet eller i dig?" frågade jag diplomatiskt.
"Både och" svarade hon. "Men särskilt i mig."
Jag började då föreställa mig att hon hade haft en pojkvän som misshandlat henne, varit fruktansvärt svartsjuk och som hon till slut fått rymma från. Denna misstanke blev inte direkt mindre av att hon i nästa ögonblick utbrast:
"Varför är alla män såna jävla svin?"
"Inte alla" svarade jag. "Bara 86,4%."
"Så, vad är resterande 13,6%?"
"Bofinkar" försökte jag.
"Okej" sa hon. "Vi säger väl så då. Förresten är nog minst 80% av alla kvinnor också svin när jag tänker efter."
Där var jag ju tvungen att protestera.
"Absolut inte" sa jag. "Kvinnor är underbara varelser."
"Det där stör jag jag mig så jävla mycket på. Kom inte och påstå att kvinnor skulle vara bättre män. Vet du att det är såna tankegångar som upprätthåller dom patriarkala strukturerna i samhället. Vi måste lära oss att se bortom kön och se till individer istället."
Jag var på väg att säga att det lät ju förnuftigt men att det faktiskt var hon som hade börjat prata om kön men jag fick ingen chans att säga det för hon lät sig inte avbrytas så lätt.
"Den här manliga dyrkan av kvinnor gör oss till objekt. Objekt som ska besjungas och besmyckas men som aldrig tillåts ha någon egen åsikt. Det är så jävla sorgligt. om jag hade barn skulle jag verkligen göra allt för att visa det barnet att allting inte behöver vara så könsstereotypt uppdelat... Inte för att jag någonsin kommer skaffa barn men i alla fall."
"Varför inte?"
"För att jag tycker det är osolidariskt att sätta barn till liv i en sån här grym värld och för att jag inte tror på kärnfamiljer. Dessutom är jag bisexuell."
Lite senare på kvällen och vi satt vid ett bord på en klubb och hånglade. Jag höll ena armen runt henne och tryckte henne mot mig. Till slut tog jag mod till mig och frågade om hon ville knulla.
"Okej" sa hon. "Men bara om du bjuder mig på en drink till först."
Nr. 16 Julvisa i Finnmarken (Att sjungas vid bordet till mörkt öl) - Dan Andersson/Thorstein Bergman
Jag spelar keyboard i ett band ibland. Numera spelar vi en del annat också men i början spelade vi bara Dan Andersson-dikter som sångaren i bandet tonsatt. En del tonsättningar var riktigt bra, helt i klass med Sven Scolanders, Gunde Johanssons och Thorstein Bergmans klassiska tonsättningar. Fast mot just den här sången står de sig ändå slätt.
Jag har svårt att förklara varför jag gillar såna här sånger som handlar om naturlyrik och maskulinitet så mycket. Antagligen är det väl för att de skildrar en tid som jag inte har upplevt och som jag därför kan inbilla mig var mycket lättare att leva i än nutiden (egentligen vet jag ju att det inte är så). Det finns också något friskt och uppiggande i Dan Anderssons visor. En kärlek till livet och ett skönt botemedel mot allt vad melodifestivaler heter.
Försonta och glada i stjärnans timma
vi glömma att jorden blev bräddad av hat.
Vi resa oss upp under stjärnor som glimma -
omkring oss de heligas natt vi förnimma -
för dem och för jorden, för himlen och oss
våra stop vi höja, kamrat.
Fiaskot i Helsinki
Inte för att jag tycker att The Ark är världens bästa band. Inte för att jag tycker att "The Worrying Kind" är den bästa låten de har gjort. Inte för att jag egentligen bryr mig om Eurovision Song Contest. Men ändå.
Att Sverige skulle hamna på en så dålig plats med en så pass bra låt måste ju räknas som ett av de största fiaskona i svensk historia, fullt i klass med den där hockeymatchen mot Vitryssland då en annan Salo, nämligen Tommy, klantade till det. Eller varför inte jämföra det med slaget vid Poltava när Karl XII klantade bort halva Sverige.
Lite övriga tankar om schlagerkaberaset:
- England förtjänar något sorts specialpris för sin flygvärdinnelåt. Själva låten var väl inget vidare, men koreografin och utstyrseln var kanske det bästa jag har sett någonsin.
- Serbiens låt var väl helt okej, även om jag har svårt att se vad som var så fantastiskt med den.
- Förutom Sverige gillade jag verkligen Ungerns och Georgiens låtar.
- Ovanligt många som försökte skoja till det i år. Förutom Ukrainas Cirqus Alfon/Teletubbies-karneval skrattade jag en del Franrike och Rumänien (bara titeln på Rumäniens bidrag var ju fantastisk. "Liubi, liubi, I love you").
- Hur kommer det sig att en hel kontinent kan ha så fruktansvärt dålig smak? Afrikanerna och asiaterna måste skratta åt oss.
Att Sverige skulle hamna på en så dålig plats med en så pass bra låt måste ju räknas som ett av de största fiaskona i svensk historia, fullt i klass med den där hockeymatchen mot Vitryssland då en annan Salo, nämligen Tommy, klantade till det. Eller varför inte jämföra det med slaget vid Poltava när Karl XII klantade bort halva Sverige.
Lite övriga tankar om schlagerkaberaset:
- England förtjänar något sorts specialpris för sin flygvärdinnelåt. Själva låten var väl inget vidare, men koreografin och utstyrseln var kanske det bästa jag har sett någonsin.
- Serbiens låt var väl helt okej, även om jag har svårt att se vad som var så fantastiskt med den.
- Förutom Sverige gillade jag verkligen Ungerns och Georgiens låtar.
- Ovanligt många som försökte skoja till det i år. Förutom Ukrainas Cirqus Alfon/Teletubbies-karneval skrattade jag en del Franrike och Rumänien (bara titeln på Rumäniens bidrag var ju fantastisk. "Liubi, liubi, I love you").
- Hur kommer det sig att en hel kontinent kan ha så fruktansvärt dålig smak? Afrikanerna och asiaterna måste skratta åt oss.
Nr. 17 Fredmans epistel nr 81 - Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen, diktad vid graven av Carl Michael Bellman
Bellman har antagligen Thåström att tacka för att just denna av alla hans 82 epistlar har blivit till en sång som nästan alla svenskar i alla fall känner igen (om ni inte känner igen den egentliga titeln så kanske ni känner igen de fyra första orden som är "Märk hur vår skugga"). Men oavsett om Thåström hade gjort en briljant tolkning av den eller inte skulle den ändå, tillsammans med "Ack du min moder" och "Gubben är gammal, urverket dras", vara en av hans starkaste epistlar. Som vanligt i Bellmans sånger är det fantastiska bilder som målas upp; En likkista fylld med rosor bärs uppför en kulle av ett överförfriskat begravningssällskap, där uppe i "templet" står kantorn och drar i klockan och någonstans står Löfberg själv och stirrar på graven för att få en sista skymt av sin hustru.
Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka.
Där, dit åt gräset långhalsig och smal
du än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes idag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag;
vi är torstiga alla.
Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka.
Där, dit åt gräset långhalsig och smal
du än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes idag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag;
vi är torstiga alla.
Nr. 18 Kom i min famn (Sommarnatt) - Evert Taube
Klockan är kvart över tolv, solen har just gått ner men det är fortfarande ljust ute. Vinden som blåste så friskt under dagen har mojnat nu och båtarna ligger stilla vid kajen. De äldre har lämnat festplatsen för länge sen, kvar finns nu bara ett fåtal ungdomar och en ful och skev majstång. I slänten sitter några och häller i sig de sista ölburkarna. Längst ute på bryggan har någon somnat. Bandet som spelade har gett sig av hemåt men lämnat kvar sina instrument på den lilla scenen som står mittemellan två björkar.
Tjyvsta-Jonte som har fått lite för mycket innanför västen hoppar upp på scenen och grabbar tag i ett dragspel. Klumpigt försöker han spela en vals som hans farfar har lärt honom. Evert i Hult som har suttit tyst hela kvällen reser sig upp, går fram till Ros-Mari (flickan med fräknarna och det röda håret), tar av sig kepsen och bockar artigt.
Och så dansar de över sjösala ängar. De dansar genom Ingaröskogen. Ekorrarna vaknar till liv i träden. Fönstren i stugorna slås upp på vid gavel och alla lyssnar till dragspelslåten som har vuxit sig starkare, plötsligt är det inte längre bara en person utan ett helt band som står på scenen.
Vad vore livet, Ros-Mari, förutan sång och dans?
Nr. 19 Kom - Allan Edwall
Om jag ska vara ärlig har jag faktiskt inte hört orginalversionen av den här. Men jag gillar Stefan Sundströms cover som finns på "Sundström spelar Allan" från 2002. Det är en kort liten sång på två minuter som inte sticker ut särskilt mycket. De första gånger jag hörde den vet jag inte om jag lade märke till den särskilt mycket men jag har börjat gilla den mer och mer. Texten skulle lika gärna kunna vara skriven på 1700-talet som idag, den känns evig i ordets bästa bemärkelse. I Sundströms version ackompanjeras sången av Martin Hederos fantastiska Jan Johansson-aktiga pianospel.
Om vi någon skulle få för oss att byta ut nationalsången mot något mindre nationalistiskt skulle det här vara ett passande alternativ. Fast det kanske ingår i kriterierna för en nationalsång att den ska vara nationalistisk, vad vet jag.
Kom ska vi tycka om varandra
kom så får jag kärligt kyssa dig
strunt i dig själv och tänk på andra
och detta gäller inte minst om mig
Om vi någon skulle få för oss att byta ut nationalsången mot något mindre nationalistiskt skulle det här vara ett passande alternativ. Fast det kanske ingår i kriterierna för en nationalsång att den ska vara nationalistisk, vad vet jag.
Kom ska vi tycka om varandra
kom så får jag kärligt kyssa dig
strunt i dig själv och tänk på andra
och detta gäller inte minst om mig
Nr. 20 Mareld - Lars Winnerbäck
Jag kan inte säga att jag lyssnar på Lars Winnerbäck särskilt ofta nuförtiden. Men han har betytt mycket för mig genom åren, kanske framförallt när jag 16-18 år, och jag har nästan alla skivor han har släppt.
Den här låten är från hans senaste fullängdsskiva "Vatten under broarna" från 2004. En av hans bättre skivor tycker jag, nästan i samma klass som "Söndermarken" som kom året innan.
det är sensommarsverige
jag är på väg härifrån
jag orkar inte förklara
jag stänger av telefon
ner faller löven
och bladen blir mull
jag kanske åker till Island
jag kanske super mig full
Jag tror att det jag gillar så mycket med just "Mareld" är uppgivenheten som genomsyrar hela låten. Det är inget rop på hjälp utan snarare ett trött farväl till hela skiten från en person som en gång var förbannad men som nu knappt orkar bry sig längre. Men ändå finns det fortfarande en längtan där, en längtan efter en värld utan kvällstidningsrubriker och stormarknader.
jag har varit i templet
där månglarna står
dom sa allt är till salu
jag sa kom älskling vi går
Varje gång jag hör den versen sticker det till i hjärtat. I all sin enkelhet är det väldigt vackert.
Svenska visor
Jag blev lite inspirerad av Jazzkatts lista på de tio bästa svenska visorna så jag beslöt mig för att göra en egen. Eftersom jag har så svårt att välja bort saker utökar jag dock listan till 20 visor (jag hade säkert kunnat göra en lista på 100 visor också, fast någonstans får man sätta en gräns.)
Man kan ju fråga sig lite vad som känntecknar en visa också. Jag vet direkt när jag hör en låt om jag tycker det är en visa eller en popballad, men jag har lite svårt att sätta ord på det. Men jag tror det är viktigt med vemod i alla fall. Vemod, brännvin, äventyr och tårar. Där har ni receptet för en riktigt bra visa.
För att göra det hela lite mer spännande kommer jag från och med idag lägga ut en visa om dagen på bloggen. Stay tuned.
Man kan ju fråga sig lite vad som känntecknar en visa också. Jag vet direkt när jag hör en låt om jag tycker det är en visa eller en popballad, men jag har lite svårt att sätta ord på det. Men jag tror det är viktigt med vemod i alla fall. Vemod, brännvin, äventyr och tårar. Där har ni receptet för en riktigt bra visa.
För att göra det hela lite mer spännande kommer jag från och med idag lägga ut en visa om dagen på bloggen. Stay tuned.
Grisen
Det var i mitten av augusti och vi satt på taket till Emils föräldrars hus och såg ut över vårt förgätna barndomslandskap. Om två veckor skulle Emil dra till London, han hade pratat om det länge och jag hade som vanligt trott att det aldrig skulle bli av, men nu hade han pratat med kompisar som han skulle bo hos och nu hade han kommit in på en konstskola och nu hade han till och med köpt biljett så allting såg ut att ordna sig. Vi hade varsin folköl i handen och Emil hade slängt av sig t-shirten för att sola sin halvbleka kropp.
När vi satt där fick jag syn på den där kojan som vi hade byggt när vi var små, den låg kanske trettio meter ifrån huset, precis i skogskanten. Jag kom att tänka på sista gången vi var uppe i den. Vi var fjorton då, hade snott en vinflaska från Emils föräldrar och begett oss upp i kojan för vår första riktiga fylla. Jag hade ramlat nerför repstegen sen och skrapat handen mot en sten. Emil hade skrattat åt mig men i alla fall hjälpt mig upp och sen hade vi sprungit genom skogen, ner till älven och tjutande slängt oss i vattnet. Först efteråt kom vi på att vi kanske borde ha tagit av oss kläderna först. Vi gick in i skogen igen, klädde av oss nakna och bredde ut kläderna på marken så dom skulle få torka. En halvtimme senare började det regna. Vi drog på oss våra dyblöta kläder igen och gick huttrande tillbaka till Emils hus, fortfarande jävligt berusade.
"Om du var tvungen att knulla antingen en apa, en gris eller en hund, vad skulle du ta?"
Emils fråga ryckte mig ur mina funderingar och jag stirrade på honom.
"Va? Vad fan är det för jävla fråga?"
"Skit i det. Välj bara en."
"Ingen. Jag skulle aldrig få för mig att knulla med ett djur ens om jag fick en miljard."
"Men om vi säger att hela mänsklighetens överlevnad hängde på det."
"Varför skulle mänsklighetens överlevnad hänga på att jag begick tidelag?"
Emil ignorerade min fråga.
"Alltså, jag tänkte apan först. För vi härstammar ju ändå från aporna, så dom är ju mest lika människorna liksom. Men sen försökte jag föreställa mig hur det skulle gå till och då blev jag så jävla äcklad så jag strök apan."
"Du är sjuk" sa jag och log mot honom.
Jag tänkte att det var typiskt Emil att komma med såna där bisarra frågor. Det roligaste var egentligen inte frågorna i sig utan hans allvarliga min när han sa det, utan ett enda uns ironi, som om det verkligen var någonting han gick runt och tänkte på.
Jag fortsatte att tänka på den där sommaren för fem år sen och kom plötsligt ihåg en annan sak som jag tror hände samma år.
Vi var ute och cyklade. det var varmt och klibbigt och det luktade barr och myrpiss. Jag kommer ihåg att vi stannade till mitt på ett kalhygge för att hämta andan och dricka vatten. Ett flygplan drog ett vitt streck på den ljusblå himlen.
"Vart är dom på väg tror du?" sa Emil.
"Vet inte" sa jag. "Stockholm kanske."
"Ja, eller Spanien."
"Eller USA!"
"Eller Kina!"
Sen tog det stopp. Vi kom inte på fler häftiga ställen att åka till. Vi slängde oss upp på cyklarna igen och åkte nerför en lång nerförsbacke. Nedanför backen kom en skarp kurva till höger, Emil hade lite för hög fart och flög av cykeln. Han landade i gruset och tog emot sig med handen.
"Helvete!" skrek han och jag skyndade mig fram till honom.
"Hur gick det?"
"Jag tror jag har brutit armen."
"Är du säker?"
"Nej, men det gör ont som fan i alla fall."
Vi började gå tillbaka. Han försökte leda sin cykel med armen som han inte hade skadat, jag gick på andra sidan och stöttade honom samtidigt som jag ledde min cykel. Det gick inte fort men vi tog oss framåt i alla fall. När vi hade kämpat oss uppför backen och återigen var ute på kalhygget skrek han plötsligt till.
"Vad hände?"
"Jag blev biten av nåt! Nåt jävla djur!"
Plötsligt började han gråta.
"Fan vi kommer aldrig komma hem igen! Vi kommer att dö här ute!"
"Nej, det är vi klart att vi inte kommer."
"Jesper, om jag dör så får du alla mina fantomentidningar."
"Lägg av. Du kommer inte dö."
"Kanske grisen ändå."
Vi hade varit tysta i säkert tio minuter och jag fattade först inte vad han menade, men så kom jag på att han fortfarande måste vara inne på den där djurporren.
"Vadå, skulle du knulla med en gris?"
"Inte frivilligt såklart. Men om jag var tvungen."
"Om jordens överlevnad hängde på att du gick och satte på en gris?"
"Precis."
Jag nickade och kunde inte låta bli att le när jag såg på hans allvarliga ansikte. Det halvlånga röda håret som han aldrig kammade. Fräknarna som täckte nästan hela ansiktet. Näsan som pekade lite snett uppåt. Sen lutade jag mig över honom och kysste honom på munnen.
"Vad fan gör du?"
"Jag vet inte" mumlade jag och såg ner.
"Du är fan sjuk."
"Ska du säga."
"Nej, ska vi gå ner kanske. Det börjar bli kallt här uppe."
Jag nickade och vi började klättra nerför stegen. När vi var ungefär halvvägs nere sa jag till honom.
"Du Emil?"
"Ja."
"Jag skulle nog ta grisen jag också."